Florian och Lilian och jag

– Florian! Värdigas höja Ert glas, fnittrar Moa och gör en sirlig gest med muminmuggen.

– Ska bli, sköna Lilian, ska bli, svarar Håkan och trevar oseende efter sin mugg där han sitter böjd som ett gem och söker i den tjocka boken.

Det är vår första salong och det är svinkallt i Lillstugan. Vi sitter invirade i filtar framför brasan, ryggarna i en klimatzon, framsidorna i en annan. Ljuvlig hetta, väckande köld. Vi har startat en egen bokcirkel, Moa, Håkan och jag, och som första bok har vi valt Anna Karenina. nästan niohundra sidor i storpocket. Det är bäst att hålla detta halvtidsmöte mitt i vintern. En salong. Vi trevar först och slänger med de antagna namnen, de kan vara bra att skingra blygseln med, försagdheten. Vi är ju inte vana vid att ha en agenda när vi pratar. Men Tolstoj är en generös vän, snart kommer vi igång och är mitt uppe i slåtterscenen. Vad roligt det här är! Bokcirkel, boksalong med goda vänner! Jag är mest oseriös, förstås, och har sämst minne. Varför har jag inte antecknat mer i marginalerna? Håkan är mest strukturerad och Moa säger de spännande sakerna. Men jag är liksom boss. Jag är Malla, efter Malla Silfverstolpe, som öppnade sin salong i Uppsala, den första i Sverige, ungefär 1820 – femtio år innan Lev Tolstoj skrev Anna Karenina. Håkan är Florian efter Florian Henckel von Donnersmarck, som skrev och regisserade den underbara filmen De andras liv och Moa är Lilian inte bara för att hon är en prinsessa, utan för att det rimmar på Florian.

– Florian, Lilian, kära vänner, säger jag pompöst när det gått ungefär en timme. Låt oss gå tillbaka till barbarerna. Jag föreslår att nästa salong äger rum på Skype i slutet av mars.

(Utmaning: skriv om en salong)