Nedsänkt

Hela sitt liv har hon använt till att försöka acceptera det. Gråa sockor, fällsöm, levergryta. Livet är detta: gråa sockor, fällsöm, levergryta, underlivslidande, drag från fönstren. Och i minnena är det alltid november. Utan ett uns av värme. Och han, sängkamraten, som luktar svett och snus. Svetten som feta pärlor i hårtofsen under armen som ligger tvärs över hennes bröst. Vad luktar då hon själv? Nog är köket varmt av all mathållning men att klä av sig och tvätta sig... i november...

Detta är livet. Det som hon har fått. Och det är just det som är svårt att förstå: att just hon är nedsänkt i just detta. Att om hon vore en annan i samma omständigheter skulle det vara annorlunda. Att dessa omständigheter något litet färgas av hur hon ser på dem. Den där sista tanken har hon bara snuddat vid någon enstaka gång. Då har hon legat och tänkt på Gustavs Karin i granngår'n. Skrattande, lätta Karin som har samma livsbetingelser som hon själv – levergrytan, fönsterdraget – men vars liv är så annorlunda. Karin, hon bjuder in till kafferep fast hon bara har månadsgamla skorpor. Säkert tvättar hon sig också på vintern. Kanske, kanske hon till och med får Gustav att tvätta sig.

(Utmaning: skriv om att acceptera)