Tusen ålar

Det var Peter Syrén som gjorde det. Och Hasse Virdenäs. De trängde in henne i ett hörn i treornas kapprum och en av dem sa:
– Ska vi göra tusen nålar?

Fast hon hörde tusen ålar. Och det lät så vänligt med den där lilla frågan, hur frasen liksom gick upp, och hon visste intet om vad de talade om men hon sa:

– Ja.

Hon nickade ivrigt och sa:

– Ja.

Tusen ålar? De måste ha menat elektriska ålar. Men kan elektricitet göra så ont? Elektricitet eller ej - hur kan något som är så enkelt att åstadkomma göra så ont? Tårarna började forsa på en gång och det verkade frambringa någon sorts njutning hos Hasse och Peter. De tog i ännu hårdare.

– Hon grinar! Hon grinar!

Hela klassen, kändes det som, ställde sig triumferande runt omkring.

– Klarar du inte ens tusen nålar? sa Maria E och flinade mot Hasse och Peter.

Fast hon hörde tusen ålar. Sen kom fröken. Klungan upplöstes. Och armen var röd och gjorde ont ända fram till lunch. Längst bak i skrivboken i svenska brukade hon skriva sina ”tankar”. Nu skrev hon: ”Jag har levt ett låtsasliv. Hur kan människor vara så elaka?” Sen kom hon på något bra. Hon suddade ut ”elaka” och skrev ”grymma”. Det var ett härligt, tröstande ord.

När hon kom hem på eftermiddagen gick hon direkt fram till lillebror och sa:

– Ska vi göra tusen ålar? Inte så mycket, bara litet, så att du lär dig vad det är.

– Äsch, sa brorsan världsvant. Jag har inte lust. Det gör så ont.

(Utmaning: skriv om tusen nålar)