Sviken

Tretti år gamla låtar. Trettifem år gammal discokula. En massa gamla vänner och ett femtio år gammalt liv. Dunka-dunka. Ja, det är min femtioårsdag idag och på Den Gyldene Freden står ett tomt bord dukat för två. För mig och min hustru, Anneli. Jag bokade det i mars. I tre månader har vi pratat om att vi ska gå på Den Gyldene Freden när jag fyller år. Stroboskopljuset färgar mitt ansikte där jag sitter alldeles invid dansgolvet i några stulna minuter av självreflektion. Jag vet inte vart mitt liv leder efter detta. Så här är det nog att vara deprimerad. Detta vakuum. Detta att inget finns.

Jag hade en skön dag hemma idag. Varvade ner ytterligare med en dusch och kröp i min behagliga och fina gåbortspolo, ett par snygga jeans och en välskuren kavaj. Nu inser jag att Anneli var märkligt uppåt men även jag var på bra humör inför tanken att få gå ut och äta gott. Det unnar vi oss inte ofta hemma i Sverige. Det sista jag minns är att jag slog av lyset uppe i lägenheten. Då visslade jag, falskt, inåtvänt, lyckligt. Lycka kan vara något mycket litet och förnöjt.

När vi kom ned på gatan slutade mitt liv som jag känner det. De stod där, allihopa. Släktingarna. Föräldrarna. Grannarna. Vännerna från förr. I en stor halvcirkel utanför porten stod de och slängde schersminblommor på mig och Anneli. Det var som den senaste festen jag varit med om där jag var centralfigur, vårt bröllop för drygt tjugo år sedan. Den som fick mig att lova: ”Aldrig mer”.

Jag är som allmän egendom. Blir beslagtagen av Gertrud, som kräver en dans. Ett par stycken. ”I Love to Love”. Baccara. Så genomfånigt.

– Man minns sin högstadietid! vrålar Gertrud i mitt öra.

– Verkligen, mimar jag.

”Och du har väl inte mognat alls sen dess.” Säger jag inte. Allt är fnuttigt, puttigt, nästan tragiskt. Och Anneli, som dansar förbi i Nwengos armar och ler svettigt och ogarderat – vad har det blivit med henne? Lever jag egentligen i en parallellvärld med en annan fru, en som förstår och respekterar mig? Hur går vi vidare efter detta?

De är väl ett åttiotal, de som är samlade här för min skull. Festlyckliga. Överraskningslyckliga. Minst femton av dem vet att jag hatar sådana här fester och aldrig skulle ställa till med en själv. Ändå håller de tal och visar diabilder och sjunger sånger med specialskriven text.

Hon hade hellre fått bedra mig sexuellt.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska fortsätta, när alla leenden av vax har skalats av.

– Det måste vara så omtumlande för dig, skriker Gertrud.

– Verkligen, säger jag igen.

(Utmaning: skriv om erfarenhet)