Hugga sten

Ljuset först. Det obevekliga solljuset, som målar ett vitt fält. Sedan ljudet – det flacka, entoniga ljudet av sten mot sten. Först nu syns scenen: vi har hamnat i ett stenbrott. Kvinnor som hackar. De sitter på huk och hackar knytnävsstora bitar av sten för hand. Andra kvinnor som bär sten i palmbladskorgar på huvudet. Alla kvinnorna bär klart färgade kläder, det är därför det inte ser ut som ett arbetsläger. Vi vandrar in bland kvinnohoparna med våra påträngande kameror, som har åkt fram nu när det är vår sista vecka i Sri Lanka. Rödfärgade, välkomnande betelleenden. Magra armar. Var finner de styrkan? Vi närmar oss det nordöstra hörnet av stenbrottet och en ny slinga ljud lägger sig över det monotona stenknackandet: ”Hugga, hugga sten, hugga sten, hugga sten, hugga, hugga, hugga sten, hugga sten, hugga sten...” Taktfast men inte entonigt. En arbetssång. Djupa altröster. En av kvinnorna drar med mig strax över stenbrottets gräns, till skuggan under en akacia. Där ligger hon som de sjunger för, en tvåmånaders babyflicka, dotter till arbeterskan. Tryggt ligger barnet och vaggar upphängd i en gammal sari. ”Hon kan bli vad som helst,” säger mamman bävande men trosvisst och halar fram hennes horoskop ur behån. ”Ja, det kan hon säkert,” säger jag mekaniskt.

Men när vi tagit adjö och börjat gå mot bilen slår mig en sak. Jag urskuldar mig och springer tillbaka till mamman. ”Jag vet inte om ni har tänkt på det...” säger jag tveksamt och ger vaggan en liten knuff. ”Vad då? Säg?” ”Jooo, om ni vill att hon ska bli vad som helst, kanske ni inte ska sjunga 'hugga sten' för henne?” Uppspärrade ögon. Viskande röster. ”Det är den enda vaggvisa vi kan.”Jag plockar en slagdänga ur högen: ”Sjung 'I den blåa molnskuggans skymning'. Eller hitta på en ny.” ”Kan inte du sjunga en ny sång för oss?” Men nu tutar Sebastian borta vid vägen. Jag måste rusa.

”Vad var det där om?” frågar Frida irriterat. ”Kärringsnack, bara,” säger jag nöjt. ”Förlåt att ni fick vänta.”

(Utmaning: skriv om att vagga)