Förlora

Ingen täckning på mobilerna. Förr i världen stod det ”Endast 112” i displayen men det gör det inte nu. Jag har försökt ändå. Inget händer. Så jag får baxa din kropp till bilen. Det är som om du vore dubbelt så stor som jag och dubbelt så tung som du är. Jag har redan förlorat hoppet. Ilskan över mig själv för detta lägger sig i ett lager över de andra känslorna. Ändå darrar jag kraftigt när jag ska sätta nyckeln i tändningslåset. Jag förlorar säkert en minut på det. Jag är arg på mig själv för det och för att jag inte är en av dina många läkarvänner. Lite improviserad hjärt- lungräddning försökte jag mig på men bestämde mig för att det var bättre att få dig till sjukhus. Var det nu finns ett sjukhus? I Kopparberg? Neej. Kan det finnas i Storå? Knappast. Lindesberg. Där måste det finnas. Men hur åker man dit?

– Jag kör före, säger mannen jag träffar på nere i Ställdalen.

Arg för att jag inte är en vardagshjälte, som han. Klappar på dig och smeker hela färden men du känns så underligt kompakt, som om du redan vore borta. Med en tvärnit stannar vi framför akuten.

Jag förstår det ju. Jag har förstått det hela tiden. Du är borta för mig. Förlorad. Skulle jag ha fortsatt min tafatta hjärt- lundräddning, baserad på en halvdagskurs för tjugofem år sedan? Åååå, du borde ha tillbringat helgen med någon annan, inte med mig som tänker så bra i abstrakta termer men som är en praktisk idiot. Åååå, du är borta. Jag ringer själv de nödvändigaste samtalen. Till dina föräldrar. Till Giovanni. Och det underbara händer: jag tappar mina självupptagna självförebråelser, säger ingenting om dem. Det är fruktansvärt och skönt att dela sorgen. Ja. Vi har sorg nu. Giovanni skriker rakt ut. Sen sitter vi och hackar upp telefonledningen i små, små bitar med våra snyftningar. Kommunikationen ändå där, tafatt, på engelska, svenska, italienska. Giovanni frågar om du sa någonting.

– Inget, svarar jag. Han bara segnade ner.

– Men vad var det sista han sa?

– Han berättade om huset ni har hyrt i Frankrike till semestern.

Vi börjar gråta ännu mer. Vore det läge för änkebränning skulle vi väl slåss om platsen på bålet.

– Kommer du upp? frågar jag.

– Jag försöker komma redan ikväll.

– Då hämtar jag dig på Skavsta.

– Eller Arlanda.

– Eller Arlanda.

Min lekkamrat. Min förtrogne. Min barfotaterapeut. Min älskade vän. Borta på ett ögonblick, förlorad. Själv har jag med största visshet ett stort antal dagar framför mig och var och en av dessa dagar ska vara utan dig.

(Utmaning: skriv om en förlust)