Utan stöd

Stöden var gjorda av hönsnät och plank. Inte en människa var nära när de rämnade, för jag jobbade ensam. Inte en människa saknade mig till lunchen, för den skulle jag ha ätit på egen hand under en björk. Sent mot kvällningen började Klara undra, berättade hon. Hon gick bort mot stenmuren, för hon visste vad jag jobbade med. Det var en hög stenmur, jag hade gjort den alltför hög, det var därför den säckade ihop med mig under högen av sten. En långsmal hög av sten utefter murens sträckning. Hon stod och ropade, berättade hon. Det var i slutet av juli och ganska mörkt. Hon började gräva med sina händer, berättade hon. Gräva och ropa. Gräva och grina. Själv hade jag svimmat. En sten mot tinningen. En kontusion. Det sa de sen på sjukhuset. Det var därför det var så svårt för Klara att hitta mig. Jag kunde inte meddela mig. Men hon hittade mig. Stövlarna först. Stövlarna med varma, blodfyllda fötter i och hon grävde fram resten. Hon fick bandage på sina händer när vi kom till sjukhuset, Klara. Det blev aldrig något mer med den stenmuren. Vi satte upp gunnebostängsel sen, Klara och jag. Hon blev ängslig, Klara. Ville inte ha mig arbetande ensam längre men det är inte lätt när man har en liten gård. Att inte jobba ensam.

(Utmaning: skriv om att stötta)