Ödemarksvandring

På den femte dagen av min vandring har jag ett enda geggigt kex kvar att äta och tändstickorna är slut. Russinfingrar, russintår i den kompakta vätan som också börjar luckra upp kartan i sitt immiga fodral. Jag är lurad, omtöcknad och skadad och fruktar på allvar för mitt liv. Men jag går på i fåfäng förhoppning om att rörelsen ska förändra någonting. Förändra min belägenhet. En kilometer, litet styvt eller litet knappt, till nästa mål. Ack, hur jag den första dagen trott att målet var slutet. Hur jag tänkt mig att jag skulle kunna skryta inför mina vänner om min milslånga ensamvandring i regnskogen. Hur levande utmaningen varit. Hur rolig. Då sken också solen. Sedan mål som ledde till mål som ledde till mål i en skattjakt i helvetet. Regnet. Iglarna. Skorpionerna. Ensamheten. Ödemarken.

Här. Nu börjar stigningen i djungellandskapet som jag väntat på. En liten höjd bara, en mjuk bergsrygg, och på andra sidan den nästa mål. När ska jag äta kexet? Jag äter den på krönet. Sen blir det väl fruktdiet. Det är larvigt att svälta ihjäl i en regnskog.

Jag hade vunnit ett presentkort på poker nere på en sylta i en watte i Colombo 10. ”Ditt livs regnskogsäventyr!” sa killen jag vann det av. Det var visst någon eko-skit också. Eko-skit var ordet. Utan toapapper i fem dagar lyser arslet som på en babian. Jag har sett dem, babianerna. Jag har jämfört.

Jag är mindre trött nu, när jag följer branten uppför. Trots allt fortfarande en liten energiimpuls inför ett mål. Hur många har det varit nu? Arton? Tjufem? Jag sätter mig på en sten uppe på höjden och öppnar försiktigt den lilla plastbyttan med kexet. Man ser inte nånting i djungeln. Ingen aning om att det sluttar på båda håll. För säkerhets skull kollar jag kompassen innan jag sätter iväg mot nästa mål.

Jag kommer ner i en liten glänta. Det är trevligt. Jag ser mer än handen framför mig. Och faktiskt har det slutat regna. På långt håll ser jag den lilla röda flaggan. Halleluja! Min sadistiska lekledare har inte glömt mig än. Han eller hon eller den eller de leker ännu Gud. Medsamma jag börjar gräva vid flaggans fot börjar det smälla i skogsbrynet. Jag hukar mig och vänder mig om. Det verkar vara ett fyrverkeri som lamt tävlar med solljuset här mitt i ingenstans. Jag fortsätter gräva och får upp dosan med lappen i. Lappen med instruktionerna för hur jag ska kunna nå nästa mål. Där står det:

Du är framme

Du är ny

Tacka oss

som hjälpte dig bryta ditt ego.

Jag ser mig osäkert omkring. Plötsligt hörs motorljud. På en fyrhjuling, genom fyrverkeriets enstaka gnistor, rider en underskön kvinna in i gläntan. Hon är klädd i en smakfull, grann sidensari och har ringar och juveler från huvud till fötter. Hon slänger sig av fordonet, rusar fram till mig och ger mig en kyss på pannan. ”Vad duktig du har varit,” säger hon. ”Nu ska vi fira!”

För första gången i mitt liv svartnar det för ögonen på mig av ilska. Jag tittar in i hennes täcka, leende ansikte och drar på en stor smäll rakt in i hennes perfekta tänder. ”Jag firade uppe på krönet med mitt sista kex,” säger jag till sidenbyltet framför mina fötter, haltar mot fyrhjulingen, rivstartar den och försvinner bort i kvinnans spår.

(Utmaning: skriv om att fira)