Brutto och netto

Första sommaren gick det bra. Då fick jag det han sa att jag skulle få för att stå i hans lilla krimskramsbutik.

När jag fick första lönen andra sommaren hade han tagit säkert en tredjedel! Jag visste väl hur mycket jag brukade få! Jag dundrade in på kontoret för att ställa honom mot väggen men han skrattade bara, varmt, som om jag var ett barn som gjorde något lustigt.

– Du har ju slutat skolan!

– Vad har det med...

– Tillsvidareanställd! Skatta!

Jag fattade ingenting. Skulle jag betala skatt? Jag som bara var ungdom? Han hade inte bara tagit mina pengar, han hade tagit dem och skickat dem till kommunen. Eller staten. Eller någonstans högre upp.

Samma dag kollade jag med Gunilla, som är två år äldre, och med morsan. Båda skrattade sådär ömt, som om jag var två år och var rolig. Skatta skulle man. Det kom man visst inte undan. Minnet av den där ilskan när jag fick första lönen sommaren efter gymnasiet har väl egentligen bleknat, vad jag minns bättre är den överlägsna känslan av oändlig rikedom sommaren innan. Så var det att känna sig vuxen, trodde jag.

(Utmaning: skriv om en avlöning)