Rödingfrossa

Västerbottensfjäll. Det är inte spektakulärt men man får vara i fred ute i naturen. Den tredje kvällen hittar vi en öppen kåta på en höjd invid en bred jokk. Vi slänger in ryggsäckarna och jag börjar dona med maten. För första gången tillåter sig pappa att rynka på näsan åt mitt frystorkade.

– Ska vi ha det där halvdana pulvret igen?

Jag blir stött. Här har man förberett.

– Det är olika rätter varje dag och vad är alternativet?

Pappa plockar fram fiskeutrustningen och flinar beskedligt. Jag skrattar.

– Ge mig en kvart, säger han.

– Jag ger dig en kvart, säger jag.

När han har gått tänker jag på hur dumt det var att inte slå vad.

Han kommer tillbaka efter tio minuter. Jag tittar upp – jag har just satt fyr under vattnet i stormköket – och ser på hela hans gång att han har fått något. När han står mitt framför mig håller han fram vänsterhanden, som han haft bakom ryggen. I en grenklyka dinglar tungt två rödingar, lika långa som mina lårben.

Vårt livs måltid är inte den kokta rödingen vi äter den kvällen, mjäll och pinfärsk, utan det blir frukosten dagen därpå, när det korta spadet stelnat till naturlig aladåb och vi äter fiskbitarna kalla, smakrika, med ryvitabröd.

Pappa har med sig en gammaldags enkilos kaffeburk. I den lyckas han grava merparten av den andra rödingen. Medan han går. I ryggsäcken. Vi krossar några av hans sockerbitar. Salt har vi ju. Den andra rödingen smakar förträffligt ett par dagar senare.

När vi kommer hem har jag flera påsar frystorkat över. Och matminnen som ska räcka så länge jag lever. ”Minns du på morgonen, när vi stack kniven i den kalla rödingen.” När jag vill mana fram bilden av pappa ser jag honom gärna komma vandrande upp från den där jokken, ena handen bakom ryggen, ledig, litet kaxig gång. Litet vild ute i det vilda. Där han helst vill vara. Där han är lättast att se.

(Utmaning: skriv om något halvdant)