Vigga tant Helen

Vem var tant Helen? Vems var tant Helen? Hon tillhörde släkten utan att vara släkt med någon. Var med på alla jular och födelsedagar. Någon tyckte sig minnas att det hade börjat med att hon varit granne till mormor en gång, sett mammas generation växa upp och få barn och nu oss, men ingen visste riktigt och mormor var borta. Tant Helen var ett formidabelt exemplar, denna dag – som var Minnas födelsedag – iklädd ärtskidsgrön rockklänning och svart stråhatt med flor. Hon var inte knusslig. Hennes inkomst var inte hög men hon hade undanstoppat efter längesedan avdöda släktingar, några hundratusen där och några hundratusen då som inte riktigt hade gått åt. Det var underligt, för hon söp som ett kompani. Redan när hon kom till lilla Minnas lunchbjudning i trädgården svajade hon litet. Minnas pappa Ferdinand, som hade planer som involverade tant Helen, myste och inväntade rätt grad av berusning. Minnas pappa Ferdinand var också min man och vi hade grälat om detta. Jag hade väst om att utnyttja och han hade hänvisat till ”alla andra”. Alla mina syskon och kusiner hade fått så kallade lån av tant Helen, enligt Ferdinand.

Ferdinand hade god hand med tant Helen, trots att han bara var ingift. Nu tog han fram en dunk och slaskade upp innehållet i tomma Smirnoff-flaskor. Tant Helen kom tranande över gräsmattan med höga knälyft, som om hon känt doften av sprit.

– Akta! flöjtade hon. Använd tratt!

– Äh, sa Ferdinand. Det är ju inte köpesprit. Vill du ha en grogg, tant Helen?

Hon serverade sig ett halvt ölglas sprit, spetsat med en aning citronläsk, och smakade av med fröjd.

– Gimme that ole time religion! Det är inte varje dag man får en god skogsstjärna.

Tant Helen var förtjust i barn. Så förtjust, att hon trots sin fäbless för starka varor inte satt som kedjad där spriten fanns, utan flaxade runt i trädgården med barnen – men kom och tankade litet alltsomoftast, förstås, och bytte ett ord med de vuxna. Det förvånade mig att Ferdinand var så avslappnad och inte gav noga akt på tant Helen. Man måste ändå ta henne i rätt tid. Men med ens förstod jag, när vår äldste son Adrian ropade med hög röst:

– Pappa Ferdinand! Nu går tant Helen krokigt!

Alla skrattade men tycktes ingenting ana när Ferdinand halvminuten senare smög upp från sin stol. Efter ytterligare tjugo minuter satt tant Helen lallande i en annan stol, social som alltid men oförståelig och oförmögen till det mesta. Ur Ferdinands kavajficka stack ett papper upp.

– Nu är segelbåten vår! viskade han saligt i mitt öra.

Tårar samlades i mina ögon när jag tittade på tant Helens sorgliga skepnad. Lurad med hästhandlarknep. Flinkt snappade jag papperet ur Ferdinands ficka, rev det i bitar och stoppade det i en tomflaska.

– Du ska förhandla med henne när hon är nykter!

– Alltså aldrig? Alla gör så här.

– Inte vi. Inte vi. Jag tillåter det inte.

Ferdinand reste sig och vrålade upp mot himlen:

– Guuu, vad du är jobbig!

Minna tog Adrian i hand, sprang fram till sin moster Ellinor och frågade allvarligt:

– Ska pappa och pappa skiljas nu?

Då kvicknade till och med tant Helen till:

– Skiljas? Inte skiljas. Segla!

(Utmaning: skriv om något krokigt)