Hon Katrina

Högbarmad Mor Katrina stod på tunet och spottade. Tvi, tvi, tvi.

– Ett otyg är det att pigorna går till drängarna om nätterna! gormade hon och skuggorna av hennes ord for som svalor mellan byggnaderna på gården.

– Urlakade stiger de opp i sista minuten och vi förlorar tid och tankeklarhet. I morse tippade Stina mjölkhinken.

Som om det bara vore det. Otyg kunde hon prata om, hon Katrina, hon som aldrig blev mor fast hon var gift i tre år innan maken dog! Man sa att det skimrade i mjölkhinkarna på gården, att hon Katrina lagt något däri, men när pigorna stack ner händerna i den varma mjölken var det borta. Tomt.

Hon ville förhäxa pigorna. Alla visste det. Ingen uttalade det. Det gick ord om att det var en farlig gård att vara på för unga flickor. Unga flickor som hämtades att tömma nattpottan eller skickades in i mörka, svala linnekamrar. Som plötsligt stod ensamma med henne, Katrina. En del sa att hon bara ville titta. Andra att det var mer hon ville. Den förvända. Rik som en bergsman var hon och stolt som en karl. Ingen kunde komma åt henne. Hennes gård var hennes rike. Här regerade hon oinskränkt. Alla visste varför hon ville ha pigorna ifrån drängarna på nätterna. Ingen sade något men otyget var hon själv.

(Utmaning: skriv om ett otyg)