Eftermiddagskaffe

Susanne är här och mitt på det runda bordet på glasverandan står en björnbärskaka som fortfarande är ljummen.

– Vill du ha fika? frågar jag.

Hon nickar leende och säger mmm.

– Vilket ostadigt väder det varit i sommar! utbrister jag medan jag häller upp kaffet åt henne.

Hon nickar och säger mmm med eftertryck. Sen tar hon en bit av björnbärskakan och lyser upp inifrån, nickar och säger mmmm mycket njutningsfullt.

– Hur är det med dig då? konverserar jag.

Susanne nickar eftertänksamt, säger mmm med en botten av allvar och en av tillfredsställelse.

– Vet du! Jag har satt passepartouter på en del av mina akvareller och de blir så hemskt mycket bättre då. Vill du kika?

Mmm säger Susanne ivrigt och nickar. Hon målar själv men jag är inte nervös för att visa henne. Jag torkar av händerna mot jeansbenen och hämtar målningarna. Andäktigt visar jag dem, en efter en, utan att säga så mycket. Susanne lägger inte ens huvudet på sned. Hon nickar med någon sorts självpåtagen kännarmin och säger artigt, tillgjort och snålt mmm. Hon ser inte alls vad jag har målat! Och jag, som tyckte att bilderna var så vackra! Resten av tiden hon är kvar säger jag knappt någonting.

(Utmaning: skriv om ett tonfall)