Bekännelselitteratur

Min gikt, min gikt!

En dikt om min gikt!

Ni hör. Det går inte, fastän det rimmar. Man skriver inte dikter om sina små åkommor. Knappt ens om sjukdomar skriver man. Möjligen rapportböcker. Självbiografier. Jag håller på att dö. Ro utan åror.

Om krämpor skriver man inte, annat än i milda nidporträtt av de äldre. Gikt – det är en kverulantisk äldre herre ombord på ett skepp, han går rak i ryggen – är avdankad överstelöjtnant, kanske – och klagar på sin gikt. Det är litet larvigt, gikt. Det är som att vara känslig för drag eller att ha vissa former av allergi.

Jag har gikt. I båda stortårna, mest i den vänstra. Om ni visste hur fruk-tans-värt ont det gör med gikt i dess mest mogna stadium! Man kan inte nudda leden, än mindre gå med skor. Knappt gå över huvud taget. Och alla onda tankar man tänkt om dem som är känsliga för drag och om de allergiska bleknar bort. Man bestämmer sig för att lyssna nästa gång man träffar på en sådan medmänniska. ”Krämpbärare, förenen eder!” tänker man. Och man förundras över att det ska ta sådan plåga för att man ska hitta till sin empati. Vissa klarar det utan den egna smärtan men jag, jag har fått dessa ständigt molande tår för att varje steg ska påminna mig om att livet – också – är lidande.

Om man har gikt

är det av vikt

att skriva en dikt

som en sorts bikt.

(Utmaning: skriv om en krämpa)