Mäta tid

Idag är hon en skeppspage som värdigt går runt på fartyget, vänder de arton timglasen ett efter ett och ropar tiden till loggboken. De flesta andra dagar är hon en stor naturforskare på 1300-talet som är så besatt av sina experiment att han nästan glömmer att ge akt på timglaset. I själva verket är hon en liten flicka som borstar tänderna metodiskt i två minuter morgon och kväll med ögonen på det pyttelilla timglaset.

Det är så tråkigt att borsta tänderna. Och äckligt med mint i hela munnen. Fast ännu äckligare med Stomatol, förstås. Varför finns det bara äckliga tandkrämer? Hur kan två minuter vara en så lång tid? Mot slutet dansar fyra-fem sandkorn i mynningen till tratten på det övre glaset. Då blir hon ännu många fler. Då blir hon prästen i predikstolen som måste sluta prata nu. Hon blir mamma när hon spelar spel i torpet och skrattar bakåtböjt, befriat, medan tiden obevekligt rinner ut. Så många blir hon att hon äntligen glömmer tiden och borstar vidare i flera sekunder med äcklig minttandkräm.

När hon tittar nästa gång har sanden för länge sedan stannat. Hon sköljer omsorgsfullt men smaken blir kvar. Hon tänker inte på timglaset mer, kommer inte att göra det förrän nästa gång. Då blir hon nog pirat. Hon vet inte vad de hade timglas till men hon har sett att de haft såna på sina flaggor ibland.

(Utmaning: skriv om sand)