Boken som bok och som föremål

Det var redan när hon sökte praktikplats som hon insåg att hon inte var någon riktig bokbindare. Hon valde KB för att det låg mitt i stan. Enheten för bevarande. Hon fick lära sig att byta ryggar, skära bort CD-fodral och laga 1700-talspapper. Allt fantastiskt roligt. Hon hade en egenhändigt gjord anteckningsbok med hemmarmorerat papper som omslag där hon antecknade och skissade sina nya kunskaper och hennes handledare Mikael var fin.

En gång tog han henne på utflykt till ett av de mest mytomspunna magasinen långt under jorden. Hon hade inte hjärta att be att få titta på Nelly Sachs-rummet eftersom det ingenting har med bokbinderi att göra.

Snabbt, snabbt travade de genom magasinet. De skulle allra längst in, dit där Grolierbanden fanns och inkunablerna. På vägen passerade de så mycket att hon fick tårar i ögonen. Det smärtade henne att läsa på hyllgavlarna. Mikael gick fort. Nästan godtyckligt valde hon ut det mest anspråkslösa av det anspråkslösa: Dag Hammarskjölds intakta bibliotek från våningen i New York. Där stal hon sig tio sekunder. Många häftade böcker, inga märkvärdigheter, mycket lyrik. Hon skulle ha kunnat stanna en och en halv dag, ta reda på vad han läst som hon inte. Nu blev det tid nog att förstulet smeka över bokryggarna.

– Vad hände? sa Mikael.

– Jag stannade vid Dag Hammarskjölds boksamling.

– Du vet, det finns ingenting av värde där, sa han smeksamt, som till ett barn. Försök hålla dig i närheten av mig. Jag har ansvaret när vi är här nere, eftersom du inte är auktoriserad. Det här är en guldgruva.

(Utmaning: skriv om att skydda)