Esther Williams

Hon var inte mycket för att röra på sig. Först när hon kom till Indiska Oceanen lärde hon sig att dyka och det var bara för att havet kom till henne som en två meter hög vägg. Hon var tvungen att ta sig igenom den eller låta sig forslas med. Så hon dök igenom vågen. Det var till och med roligt. Men så fort hon kommit utanför frisen av brytande vågor ansträngde hon sig inte mer. Hon la sig helt sonika på vattenytan och flöt, i flera minuter, någon halvtimme ibland. Det var hennes sätt att bada. Hade alltid varit. ”Esther Williams” fick hon heta. En födelsedag ute på segelbåten fick hon till och med en sextiotalsbadmössa med påsydda plastblommor av pojkarna. Den var illrosa. Många förundrades över hennes förmåga. Att hon behandlade vattnet, sött som salt, som en säng att vila på. ”Det är ingen särskild förmåga. Jag bara kopplar av”, sa hon. Hon var ingen atletisk typ. När hon kom upp i medelåldern och började lägga på sig, frågade husläkaren om hon motionerade. ”Jag tycker om att bada,” sa hon sanningsenligt. ”Ja, simning ger god motion,” svarade doktorn och bockade av någonting på ett papper. ”Jaa”, ekade hon, liksom troskyldigt.

(Utmaning: skriv om att flyta)