Överliggare

Uppsala är en ändamålsenlig stad att gå och skrota i. Att säga att man pluggar är lika lätt som att få folk att tro att man skriver en roman. Skriver på en roman ska man säga då. För att. Och man går i ett sorts töcken. Bryter nattvilan vid halv tolv, sena luncher på Göteborgs nation med Tora och Tobbe. Är kär, förstås. Kär i en och ihop med en annan. Eller hur det är. Det är inte så noga. Man möts på nationerna – tar inte del i det studentikosa men frekventerar pubarna – eller i Stadsträdgården på somrarna, iskallt rosévin en kylbox full och sommaren går och åren går och det går så förunderligt lätt att inte göra någonting, så förunderligt lätt att glömma piken som sitter i bröstet... Varje dag en dag utan dåd. Det är så det ska vara, dag efter dag efter dag.

Tills man en dag vaknar upp till ångesten och då är det längesedan för sent. Man har blivit det mest föraktade: man har blivit överliggare. CSN har för längesedan sagt tack och adjö men det är lätt att försörja sig på några nätter i månaden på Ulleråker och senaste uppsatsen, tre terminer gammal, är ju så gott som färdig... Man har bara inte märkt att man ingenting har gjort. Att man levt i en falsk berättelse om sig själv. Att studentgenerationerna har avlöst varandra vid ens sida. De har kommit vidare, transformerats. Det har hänt någonting med dem. Själv har man bara gått och skrotat.

(Utmaning: skriv om att skrota)