Om att bli

Tvillingarna är ivriga idag, som alla dagar. De låter som Piff och Puff på julafton när de ska berätta om vad de vill bli.

– Sopgubbe, säger Beata samtidigt som Karolin säger:

– Författare!

Och pappa gör bort sig, som vanligt. Dyker ner som en rovfågel:

– Men, Beata, varför vill du bli sopgubbe?

– För att då får man antingen köra lastbil eller stå bakpå när den kör och hålla i sig med en hand!

– Och tömma sliskiga, sluskiga soptunnor som luktar, fyller Karolin i.

– Och få ont i ryggen, säger pappa. Tänk, på vintern!

Beatas ögon fylls av tårvätska. Hon höjer hakan en aning för att de inte ska svämma över.

– Jag vill bli sopgubbe i alla fall.

– Det är klart, Beata, det är klart, tröstar Karolin.

– Fattar du, säger pappa till mamma senare i dubbelsängen. Den ena sitter och gör små böcker hela tiden och hon vill bli sopåkare.

– Och den andra tjyvlånar bilen så ofta hon kan och kör omkring på gårdsplanen...

– … och är dyslektiker! Och hon vill bli författare!

– Dyslexi är väl inget hinder, i och för sig. Och det slutar ändå aldrig med att man blir det man ville bli när man var elva. Vad ville du bli?

– Rockstjärna, förstås, säger pappa. Och du?

– Något med virkning. Jag hade en virkperiod just då.

– Virkkonsulent? Virkfröken?

– Virkkonstnär, kanske. Stympa inte människors drömmar, även om de är gamla.

Hon blir allvarlig på rösten:

– Tänk på det, Roger. Tänk på det. Drömmar är sim skisser är som idéer – sköra som rimfrost.

– Blev du sur? säger pappa retsamt.

Mamma suckar.

– Nej, men du vet att du gjorde Beata ledsen.

– Ren överrumpling. Jag blev så ställd.

– Förklara det för Beata, inte för mig.

– Du är sur, säger pappa.

Mamma vänder ryggen till.

– Jag blev det nu, mumlar hon.

– Surpuppa, säger pappa ömt och ligger kvar och tittar i taket, förundrad över det feminina könet.

– ”Sköra som rimfrost”, muttrar han.

– Va? säger mamma med alldeles platt röst.

– Inget. Jag bara tänkte.

(Utmaning: skriv om ett drömyrke)