da Vinci-tanden

Vi träffas på vårt sommarhak på Kungsholmen och jag ser genast att hon ler på ett nytt sätt.

– Vad har hänt? frågar jag.

– Vaddå?

– Du ser annorlunda ut.

Hon tänker efter.

– Åh, säger hon och lyser upp.

Hon blottar tänderna och pekar mot en av de främre molarerna.

– Det är min da Vinci-tand, spottar hon.

– Din da Vinci-tand?

– Ja, jag har fått en ny. Den är konstgjord. Åttatusen spänn.

– Men var kommer da Vinci in?

– Äsch, det var min mamma. Vi slog vad.

Jag tittar ut över den sommarstilla gatstumpen och suckar, häller upp riesling åt oss båda.

– Ta nu bladet från den berömda munnen och berätta.

– Det är litet pinsamt. Det slog slint för mamma. Hon började hävda att Leonardo da Vinci var från Holland...

– Vaaa?

– Hävdade det sådär envetet och när jag sa emot blev hon ännu mer säker. Till slut föreslog hon att vi skulle slå vad.

– Om din tand??

– Ja. Hon är besatt av min dåliga tandstatus.

– Men gick du med på det?

– Självklart inte, först. Jag sa att hon inte ville slå vad, att hon inte visste vad hon gjorde, men hon blev bara mer och mer säker. Till slut gick jag med av ren trötthet. Jag såg som tur var inte hennes ansikte när hon slog upp Leonardo i uppslagsverket Focus från 1958 inne i teverummet men hon var ganska samlad när hon kom tillbaka.

– Och nu har du en da Vinci-tand.

– Ja. Skål för det.

– Men var hon inte förkrossad?

– Nej, inte särskilt. Och hon vidhöll, vidhåller än idag, att Leonardo i alla fall var på studiebesök i Holland.

(Utmaning: skriv om att ha rätt)