På Arbetsförmedlingen

– Säg mig, skulle man kunna satsa på att bli författare? Jag har en ganska vacker piktur. Strindbergsk.

– I förstone och en del år framöver får ni nog i så fall se det som en sidosyssla. Och, med förlov sagt, handstilen är inte det allra viktigaste för att ett författarskap så att säga ska ta fart.

– Sidosyssla? I hur många år? Finns det statistik på det?

– Alls inte. Om den funnes skulle den inte vara tillförlitlig. De flesta författare ljuger och övar mer än de säger.

– Öva? Hur ska man hinna öva om man dessutom ska skriva dramer och romaner? Kan man ta igen dessa övningstimmar när man avkräver förlaget sitt honorar? Säg, vad är en genomsnittlig timpenning för en författare?

– Frågorna är många, alltför många, min herre. De få som vill in på den bana ni överväger brukar vi råda att se det som ett kall i första hand.

– Men leva måste jag ändock! Visst måste jag leva, min herre?

– Ja, och då har ni förstås er tid som droskchaufför att falla tillbaka på. Säg att ni skriver två timmar före och efter arbetet och kanske kastar ner någon liten notat när ni står vid någon taxistolpe och väntar. Då har ni nog snart romanen. Eller dramat!

– Droskchaufför... Jag hade tänkt mig något friare...

– Det finns väl inget friare? Köra från plats till plats i natten? Tänk hur många anekdoter och uppslag ni kan få av det! Så säger vi då. Er tid är ute.

– Men honoraret? Jag skulle verkligen vilja veta om honoraret.

– Kan ni skriva, min herre?

– Ja, självklart. Jag har en vacker piktur...

– Då får ni ett stort honorar. Var så vänlig. Nästa!

(Utmaning: skriv om att satsa)