Månbasen

Logga in som användare nummer ett. Allt ska bli så bra. Vardag utan onödig närhet. Madrasserade rum. Kameraåkningar utanför din cell. Du är här nu. Du klarade det. Du slapp djupet. Här är bara yta. Gå på, in i nästa cell och nästa. Vi är många som bor här och alla har vi brutit upp. För sista gången. Vi har våra datorer, våra små spel och måltider tre gånger om dagen. Vi svävar ovanför de andra. Vi har inga uppenbara behov, för dem har vi gjort oss av med. Samexistensen – det flyter bara på. Sa jag att här bara är yta? Ingen skälvande själ att förhålla sig till. Inga stämjärnshugg in i ditt hjärta. Här är det huvudet som räknas. Du slipper sörja mer. Utflyktsprogrammet är rent cerebralt och alla kvällsaktiviteter är frivilliga. Du vill ändå bara jobba. Det var väl det du önskade? Det var därför du kom hit. Hit där du kan betrakta på avstånd. Hit där du kan låtsas att ditt liv inte är sammanlänkat med andras. Du kan andas ut. Allt ska bli så bra. Logga in som användare nummer ett.

(Utmaning: skriv om ett uppbrott)

Om att inte minnas

Jag minns så gott som ingenting. Inte vilken sjukdom som drabbat Folke, eller om Monica är med barn eller inte. Om det är krig i Afganistan, Irak eller båda. Jag läser tidningen och glömmer allt. En bok jag lämnat några dagar måste jag börja om från början i igen. Jag går vilse i mina egna romanmanus, hittar oupphörligt scener jag aldrig tänkt ut.

Jag minns inte. Sedan julen 2005 minns jag inte, eller mycket litet.

En konversation är som mönster i vatten. Om jag ska kunna referera till den måste jag göra det omedelbart, annars har den drivit isär, förintats.

Jag minns inte. Inte vem jag talat med om vad.

Under en normal julhelg kommer jag med samma skämt tre à fyra gånger, utan minsta rysning i mellangärdet av att kanske ha sagt det förut. Jag beter mig som en person med begynnande – eller galopperande? - demens.

Jag minns mycket väl saker från barndomen men det jag gjorde för tre veckor sedan är utplånat. Borta.

Jag säger att jag aldrig ätit moules frites. Det har jag visst det, menar Elisabet, i Paris för två år sedan. Eller tre?

Tur att jag är omgiven av ärliga personer. Annars skulle de lätt kunna ljuga mig full. Det har hänt, och det. Du har lovat att... Du sa att... En person som inte minns kan inte gräla. Kan inte slänga ”Du sa faktiskt...” och ”Då och då gjorde du så” i ansiktet på någon annan.

Att lära sig leva med så begränsat minne var kämpigt. Jag skulle gärna dela med mig av mina erfarenheter till andra som drabbas av samma predikament men jag kommer inte ihåg mina erfarenheter.

Jag minns inte. Men jag är inte mitt minne. Jag är fortfarande jag. Det har jag lärt mig på de fem år som gått.

(Utmaning: skriv om att minnas)

Asketens tecken

– Befall, och jag ska lyda.
Drottningen böjde ödmjukt sitt plymbeklädda huvud mot asketen. Hon såg i honom en helig man. Och åskan gick bland bergen och mannen ritade en underlig figur i sanden. Den var som en fisk ur vilken det växte ett träd. Och drottningen klev upp ur sin bärstol för att närmare titta på teckningen och de stockade molnen gjorde himlen mycket mörk. Klart urskiljde hon dock linjerna som mannen dragit och hon sade andlöst:
– Är detta en symbol för er befallning? Är det min uppgift att uttyda den?
Mannen förde käppen mot sin haka så att han kunde stödja huvudet mot den och drottningen manade snabbt fram sin skrivare för att få tecknet kopierat på papper, sedan skickade hon ut springare i alla väderstreck för att samla teckentydarnas tolkningar av bilden. Mannen eskorterades till slottets portvaktsbyggnad, där han fick husera tills drottningen var klar med sin uppgift. Där gick han runt i tystnad, lagade lampor och bättrade på putsen, när han inte satt i andakt eller skrev. Drottningen fann ofta anledning att blicka mot hans lilla tjäll vid solnedgången, där han satt på trappan och åt sin aftonvard. Den nedåtgående solen målade hans kontur röd och hon tog det som ett tecken på hans helighet.

En efter en kom springarna tillbaka med rikets alla lärdes rön om tecknet som var en fisk och ett träd. Drottningen anade att inte asketen fick störas i onödan, så hon sammanställde alla budskap i stället för att komma med dem ett och ett. En vecka gick hon så i tankar, innan hon lät sig bäras ner till mannens påvra bo. Där klev hon ur bärstolen, bugade trefalt mot honom och förkunnade med stark röst:
– Ni befaller mig att lämna allt jag äger och röra mig fritt, på det att jag ska växa till nytt liv.
Asketen skylde sin mun med handen.
– Är det inte rätt? Har jag misslyckats? sade drottningen mycket sorgset.
Mannen dolde fortfarande sin mun.
– Snälla, tala till mig! sade hon och hennes röst var nu som ett barns.
Beredvilligt tog mannen handen från munnen och sa med mjuk röst:
– Kära du, visst kan du lämna allt om det är vad du vill. Jag blir så fnissig bara. Det där som jag ritade var klotter medan jag funderade på hur jag skulle svara dig. Jag visste inte ens att jag kunde rita en fisk! Du tror väl ändå inte att en man som jag befaller?
Då blev drottningen vred. Hon blev så arg som hon aldrig tidigare varit. Hon hade låtit trashanken driva med henne och bestjäla henne på flera veckor av sin tid. Omedelbart befallde hon att han skulle stenas utanför stadsmuren. Någon vågade föreslå halshuggning – han var ju dock en helig man – men drottningen förmenade honom en så värdig avrättning.

(Utmaning: skriv om att befalla)

Allt jag inte gjort

Allt jag inte gjort. Hoppat över sju gärdesgårdar på midsommar. Kört moped. Rånat, mördat, brutit något ben. Rökt på. Hoppat fallskärm. Åkt rodel. Lismat. Rullat runt i snön efter bastun.

Listan blir kortare eller längre hela tiden, beroende på perspektiv. Man får mindre energi med åren. Min låga lyser liten men stadig. Jag använder numera aldrig min kropp, vilket gör att mitt psyke visar tecken på överanvändning. Ärligt talat minns jag inte vad jag gjort och vad jag bara föreställt mig.

Jag skulle gärna rulla mig i snön efter bastun. Modet brister. I fantasin kan jag se snökristallerna förångas mot min svettiga lekamen. Men jag har ingen aning om hur det känns.

(Utmaning: skriv om att rulla)

Bilden av Peder

Mormodern strök med ådriga händer över varje ark i bildalmanackan hon fått i julklapp av sin tioårige dotterson Peder - formellt. Egentligen var den förstås från Peders mamma och pappa. Hon bläddrade avvaktande, dröjde med fingret på en amorbåge eller ett öga. Motivet var inte detsamma varje månad men modellen: Peder själv. Tänk, vad de kunde åstadkomma nu för tiden! En väggkalender med egna bilder! Hon hade fått, och Peders farmor, och ett par släktingar till. Totalt kanske det existerade sex kalendrar – med färgfotografier! Stora bilder, snygga bilder, tagna på nära håll eller på avstånd. Peder tog sig bra ut på bild. Han var blek men inte glåmig, riktigt skön. Men det var något som inte stämde med bilderna. Något som gjorde almanackan förljugen. Mormodern övergick till att gnugga sin panna för att kunna tänka. Vad var det som var fel?

Det som var fel var att Peder var utomhus på alla bilder. På vandringar i storstäder och på bondlandet, badande, på stranden, med en snögubbe, lutad mot en stam. Allt såg så naturligt ut men mormodern visste, visste bortom varje tvekan, att Peder aldrig var ute om han inte var tvingad eller på väg till eller från skolan.

– Jag är inte så förtjust i våren, hade han anförtrott sin mormor när han var mindre.
Sen blev det juni och han kom och viskade att sommaren inte var en hit. Hösten tyckte han inte heller om och inte vintern.
– Är det fel på alla årstider? frågade mormodern en dag.
Då böjde sig Peder fram mot henne och viskade:
– Det är friska luften jag hatar!

I sommarstugan satt han inne och byggde lego på köksgolvet, eller vek origami. När han fick ett erbjudande från föräldrarna om att få trettio kronor i utbyte mot lika många minuter utomhus, samlade han ihop legot på en stor bricka och skred värdigt ut på trappen, satte timern på en halvtimme och fortsatte sitt byggande.

Pengatricket. Det måste vara det som gjort att föräldrarna fått ihop tolv utomhusbilder från olika årstider att visa upp för fastrar och mostrar. Peder hade säkert fått trettio kronor extra, eller mer, för att se lugn och tillfreds ut.

Suckande hängde mormodern upp väggalmanackan på en spik. Sen ringde hon sin dotter.
– Jag vet att kort har blivit billiga nu. Kan jag få be dig om ett riktigt stort ett av Peder när han bygger lego? Jag vill ha det snarast.

Dottern kom med bilden så fort helgerna var över. Mormodern log för sig själv. Legobilden hängde hon på väggen mitt emot den vackra almanackan. Peder var lika gullig och koncentrerad som vanligt på den och balansen var uppnådd.

(Utmaning: Skriv om frisk luft)

De från Radio 2

Vår kanal är den bästa i landet. Vi drar oss fram med lika knappa resurser som alla andra men vi har journalistisk ambition och därmed stolthet. Vi är Radio 1. Vi har nyheter och sport, vi har redaktioner för samhälle, religion, vetenskap och filosofi – fast snubben som är religionsredaktionen har varit sjuk en tid, så han som har filosofin jobbar dubbelt. Ja, och så har vi kulturen, förstås. Radio 2, de spelar skval. De är egentligen inte värda att beträda de vattensjuka golven i vårt stora radiohus, byggt med biståndspengar på sjuttiotalet. Egentligen skulle de kunna ersättas av en cd-växlare i en skrubb – om de hade råd.

Fotbolls-VM gick i Sydafrika och vår mest värdefulla utrustning hade skeppats dit, tillsammans med alla tekniker. Det var en mardröm att vara kvar här hemma. Vetenskapskillen fick sända nyheter och snubben med religion och filosofi fick sätta sig och googla så att han kunde sköta vetenskapen också. Och så var det vår stora årliga nationella Berättarfestival långt ute i bushen. En skraltig sändarbuss från sextiotalet var det enda vi hade att tillgå men knappt någon att köra den. Det bar sig inte bättre än att vi fick låna in några tomtar från Radio 2. En som skulle köra, en som skulle rigga och en som skulle sköta ljudet. Resten kunde vi på kulturen sköta.

Muntligt berättande är stort i vårt land. Festivalen är en tilldragelse som för nationen samman. Vi skulle ge oss ut i gryningen för att hinna göra våra förberedelser inför kvällens öppningsceremoni. Det var jag och Mbeke och nissarna från tvåan... men de var bara två. Han som skulle köra bussen och han som skulle rigga. Ingen av dem kunde tala om var deras kompis var. Och ingen av dem kunde sköta ljudet. Solen steg och vi blev tvungna att fara.

Det var en fantastisk festival. Vi direktsände stora delar och fick ned det mesta av det andra på band. Ljudet var inte lysande men det gick att höra vad som sas. Vi sov i skift, Mbeke och jag. Fast sömn... Det fanns inte plats för det, inte heller bitterhet. Tomtarna från tvåan var dyngraka från första kvällen. Inget hördes av den tredje snubben. Det var bara vi. Vi slet och kämpade men vi hann också bråka om vilken berättare som var bäst och genderaspekter på folklig talekonst och... Det gamla vanliga. Det var ljuvligt. En professionell och personlig njutning. Och vi var storsinta nog att ta med suputerna från tvåan hem till stan sen. Vi sket i att säga något till cheferna om den försenade tomten. Vi var höga på ord.

(Utmaning: skriv om en försenad tomte)

Your own light

On predicting his death, the Buddha said to his bereft followers: Be a light unto yourselves.

Be a ligth unto yourselves. Sometimes, quite often, she feels the heat and the glare from that light at the top of her head. She doesn't know quite what to make of it but it gives complete rest in the moment. Doing good or not doesn't get into it. She just stretches her back and carries the light, totally aware.

Be a light unto yourselves. Sometimes she does'nt have the physical sensation of the ligh. In such a moment she delves into books of the Dharma, Studying hard, in a sectarian way, wanting to know what is right. By the early afternoon she catches herself giggling. What did he teach, the Buddha?

Be a light unto yourselves! You, yourself, are the lamp to guide you.Youd should feel each part of the teaching in your gut and determine whether it's wholesome. You are the light.

(Efter två dagar utan puff förbarmade sig min älskade Susanne och gav mig utmaningen "tänd ett ljus")

Om broars tjuskraft

Det var den 13 februari 1949 som beslutet fattades att det skulle byggas en bro över Nipälven, just mellan oss och ann'sia. Vi visste ju knappt vad det bodde för folk på ann'sia. Det hade väl varit någon fiskevattenstvist under årens lopp och en gång flöt en yngling därifrån iland hos oss, medvetslös. Det var några raska småflickor som räddade honom till livet, tillräckligt små för att inte förstå att hans tacksamhet var begränsad. Annars hade vi inte kontakt.

Ingen utom jag var särskilt intresserad av bygget, som drog igång i maj. Handlarn gillade det, han konstaterade att han skulle få mer kunder. På ann'sia hade de hittills haft över en mil till affärn. Men själva bygget var det bara jag som följde från strandbanken, så fort jag hade en ledig stund. Jag fotograferade och till och med tecknade. Vad jag försökte förstå var hur man fick stabilitet i byggelementen innan de var färdiga. Plötsligt en dag stod två halva spann som svanhalsar över älven, balanserade med underliga konstruktioner som verkade ha mycket svikt. Jag ritade febrilt men förstod inte och tordes inte fråga. Jag var fjorton och flicka och borde tänka på mina sysslor. Jag såg i alla fall att vår bro skulle bli ganska vacker. Trettiosex meter lång, det stod i tidningen. Och jag såg att de visste vad de gjorde, byggarna. Mina teckningar flödade ner på papperen, jag var noggrann med att teckna det jag såg och inte det jag trodde mig se. Jag tecknade nästan helt utan att tänka och visste att med den metoden skulle jag lära mycket av att gå igenom mina teckningar i efterhand.

Bron var byggd. Det stod insändare i Västerbottenskuriren om att unga från ann'sia for över till affärn och skrålade. Det skulle visst ha varit ett fall av smitning vid den affärn tillhöriga macken också. Men i oktober hade vi fest på bron. Någon pjäxdans blev det inte fast underlaget var perfekt. Det fanns för många pingstvänner hos oss och för många EFS:are på ann'sia. Men eftersom det inte var en söndag, kunde vi ha en vänskaplig tävling i sprintstafett över bron. Det blev lyckat och alla fick varm svartvinbärssaft efteråt.

Under vintermånaderna stängde jag in mig med mina teckningar och fotografier. Jag var besatt. Ville bara veta mer. Nästa år fick jag sommarjobb som kokerska på ett brobygge i Svinnsträsk. När realen var klar, sa jag det till mor och far. Jag sa ”Kungliga Tekniska Högskolan” och jag rös. Jag rös och jag hade ett brev från min fysiklärare.

Mitt sista stora projekt före pensionen var världens vackraste hängbro, Högakustenbron. Mitt liv har jag levt med broar. Jag var med i en rådgivande kommitté när bron över Mostar skulle återuppbyggas. Det är nog det projekt som mest har påmint mig om bron därhem, över Nipälven, sommaren 1949. Jag har teckningarna kvar och tycker fortfarande att det är den vackraste bro alla kategorier, för det var vid det bygget jag började förstå begreppet bro.

(Utmaning: skriv om en bro)

Drottningen i väster

Hon tronar i väster där solen går ned, Drottningen med de åtta armarna. Hon ger akt på den sipprande strömmen av medvetanden som flyr bort från sin död, fångar dem lätt i sitt guldgröna nät och ser till att de vaknar och inser sin lott att vandra för alltid i världen. Som på lek slungar hon dem en och en tillbaka till jorden, till den dal där kärlek är höst och striden är vår. Där ska de danas i tiden. Där ska de längta och se. Och snart ska de åter bli fria. Sina liv har de valt och de växer i dem. För fjortonde gången. Eller för den miljonte. Trötthet? Leda? Döden är ingen utväg. Då hamnar de bara hos Henne igen, som mjukt lotsar dem vidare. Det går inte att fly. Det går bara att borra sig in, in i tillvarons mitt. Förstå. Inte detta liv men kanske nästa. Inte detta liv men kanske nästa.

(Utmaning: skriv om ett majestät)

Experten

De kan inte. De bara kan inte, de på film. Scenograferna. Tonårsrum? Nej. Knarkarkvartar? Nej. De klarar inte att framställa stökighet så att det ser trovärdigt ut. Oreda växer fram organiskt. Således måste gestaltad oordning i ganska stor mån också göra det. Man måste vänta på att äppelskruttarna skrumpnar och på att bananflugorna hittar fram. Ett riktigt skitigt badrum får man inte fram i en hast. Beläggningen i toaletten, ränderna i badkaret, spåren efter tusen tandborstningar i handfatet. Dammlager måste väntas in, annars ser de artificiella ut.

De kanske tror att de har metoder men de förslår inte. En riktigt stökig människa genomskådar dem. Således har jag skrivit till ett stort antal producenter och erbjudit mig att vara expert på oordning. Jag har främst tryckt på min förmåga att stöka till på ett trovärdigt sätt, så att det ser ut som om den rollfigur vars hem eller arbetsplats det gäller har skapat oredan själv. I de flesta breven till producenterna skriver jag rakt ut att en erfaren människa inte tror på den oreda som finns i filmens värld. Den är för estetisk eller för överdriven. ”Jag kan skapa allt från litet oreda till kaos,” skriver jag. Jag är ju van. Så länge jag har levat har jag levt i den oordning jag skapat med mitt imaginära trollspö. När Beata och jag reste i Indien påstod hon att det räckte att jag öppnade ryggsäcken, så blev hela rummet stökigt. Jag tror henne. Det är något magiskt med mig. Och detta magiska har jag erbjudit filmindustrin. Trettiosju brev har jag för mig att jag skrev. Jag har inte fått svar på ett enda. Jag har tittat i högarna här hemma men jag hittar dem inte.

(Utmaning: skriv om oordning)

Sune

Många säger att de har fått lindring av att cykla över Tranebergsbron med dess buckliga, stötiga vägbeläggning. ”Fått lindring”. Inlindade benämningar på det oerhörda. Maria börjar med det så fort hon anat vad som skett. Minst två turer om dagen i den duvblå aprilskymningen. På helgerna fyra, sex, åtta. Hon känner att det är lönlöst. Att detta är ett liv som bitit sig fast. Snart måste hon lägga ut klänningarna. Det är Elsie som har sytt de flesta och hon är praktisk. Ordentliga sömnsmåner. Men Maria inser att hon måste använda den fristen till att sy nya klänningar. Hon skulle så gärna gå till Elsie men då skulle hon förråda sig. Hon syr på trampmaskinen som hon aldrig trodde att hon skulle kunna sy. Hemliga resårer, kilar. Och så skaffar hon en ny korsett. Än kan hon gå i kyrkan på Rörstrandsgatan. Hon cyklar dit också, cyklar överallt, väl vetande att det är för sent.

Så fort det börjar sparka kommer kärleken. Kärleken och ljuset. Hon kan tänka sig att gå i de bylsigaste klänningar. Kyrkan måste hon förstås ge upp.

Det var inte så här hon föreställde sig livet men det har blivit hennes liv nu. Hon åker ut till mor och far i Sättraby, berättar vad som hänt, frågar om de kan ta barnet i veckorna. Hon lovar att komma ut under helgerna. Mor börjar gråta. Far tar till brösttoner. Fadern. Han måste ta sitt ansvar. Hon vill vara undflyende men säger bara att det är omöjligt
– Högt uppsatt,va? säger far.
Maria nickar.
– I kyrkan? testar han.
Tårögt nickar hon igen.
– De borde skämmas, de där låtsasprelaterna. Du borde hänga ut honom under ett offentligt möte.
Maria börjar grina.
– Det är klart att vi tar hand om ungen, säger mor då.
– Barnet, rättar far.

I slutet av november föder Maria en svarthårig liten pilt. Allt går bra.. Hon får vara med honom i en vecka. Sen börjar arbetet på kontoret. Tur att det finns ersättning. men brösten spränger.

Hon har redan hyrt ut rummet i sin ett-och-ett-halva på Brommabågen till en flicka från församlingen som inte tyckte illa vara med oäktingen. Själv bor hon i matrummet, som hon gjort om till sovrum. Hyresgästen har tillgång till köket. Hon får en bra lott, hyresgästen. Maria är borta varenda helg hos sin lilla guldklimp, Sune.

Ibland sitter hon ner med en kopp kaffe på vardagskvällarna och tänker på vad som är långt ifrån bra. En kort stund tänker hon på det, sen tar känslorna över och hon tänker på att Sune givit henne allt hon aldrig vetat att hon önskar. Hon kan nog aldrig bli gift. Hon kan nog inte ha Sune hos sig ens när han blir större. Det spelar nog inte så stor roll att försöka titta in i framtiden. Nu sitter hon här och längtar efter Sune, Sune som hon försökte döda på Tranebergsbron.

(Utmaning: skriv om att dölja)

I regnet

Det regnar på mig. Det regnar på dig, du som fick honom. Vi står utanför kyrkan och försöker se soliga ut. Din mascara är water-proof. Det är inte min. Min turkosa tärnklänning är litet för kort. Det ser astöntigt ut. Din brudklänning är aningen lång. Du ser ut som en grekisk gudinna i crèmefärgat. Jag tänker på alla gånger han varit på väg tillbaka till mig men jag har inte villa i Saltsjö-Boo och båtplats på livstid.
– Det är bara ett arrangemang, hade han sagt.
Som om jag skulle ställa upp på engångsligg i all framtid.
Jag skulle nog ställa upp på engångsligg i all framtid.
I den andra världen, den mycket verkligare världen, är han min varje dag. For poorer, for richer...
Enda anledningen till att jag kvalar in här som första tärna är att jag är en skrivarkludd. Jag är ingenting, jobbar extra på Konsum och översätter litetgrand. Men jag är kulturell, för jag skriver, massor av noveller som jag stoppar undan någonstans. Och det här hoppas jag hamnar i en novell någon gång: hur du, när du kliver ner för sista trappsteget utanför kyrkan snavar på din något för långa klänning och hamnar rakt ner i modden. Du ramlar på ändan men det vill sig inte bättre än att du kavar runt på alla fyra och tar dig upp på det viset – alltid självständig. Nu fick du böta för det. Grisigare klädesplagg har aldrig skådats. En lång fest ligger framför. Den framstår nu som något litet drägligare.

(Utmaning: skriv om rättvisa)

Stötta uterummet

Mamma är ensam i huset nu. Inte för alltid men under de långa månaderna pappa ligger på sjukhus. Hon är inte frisk själv och det är så mycket att sköta om. Vintern kom tidigt också. Lars-Bertil och hans killar hjälper henne att ploga. Många hjälper henne. Men det är ansvaret. Tänk om någon av värmepumparna går medan hon åker och hälsar på pappa i Uppsala ett par dagar?

Leif och Birgitta har bott granne i många år men vi känner dem inte. Dock leker min hund med deras när jag är hos mamma och pappa... hos mamma. Det var till mig Leif sa: ”Hälsa in att hon ska bara slå på trån så kommer jag och hjälper henne.” Han tänkte ett tag, tyckte kanske att det lät som om han inte menade allvar, så han spände ögonen i mig och sa: ”Lova det!”

Sen snön kom har han tassat ner som en liten tomte de dagar han förstått att snödjupet var för litet för att Lars-Bertils mannar skulle bry sig om det och så har han sopat hela gården. Mamma vet det. Hon har sett var spåren försvunnit bortom pergolan.

Nu var det bråttom att stötta taket till uterummet. Pappa hade förklarat för mig var alla saker ligger i garaget, som tjänstgör som hans verkstad. Alltid denna vördnad inför en ordning som klär ut sig till kaos. Jag plockade fram stöttorna efter hans beskrivning. Även brädlapparna som ska skydda golvet hittade jag precis där han sagt att de skulle finnas.

Medan jag plockade och donade ringde mamma till Leif. Det var en lördag. Vi hade tänkt bära upp stöttorna så att han skulle ha dem till hands närhelst han ville under helgen men han kom på stört, måttade och hummade, sa ”Jag tror att jag drar i en skruv här, ifall träet krymper.” Vi var så tacksamma över hans lugn, över att vi knappt räknades med längre, över att han såg vad som skulle göras. All information om hur pappa brukade göra och var det var viktigast att stötta var överflödig. Det var som om pappa kommit, pappa för trettio år sedan.

När han var färdig, sa jag till mamma: ”Vilket nätverk ni har!” Mamma höll med men sa luttrat: ”Om det här drar ut på tiden kommer de att försvinna en och en.” Ren ångest lyste i hennes ögon. Jag förstod att den kanske handlade om vad hon skulle göra när de inte kom och plogade längre.

Jag höll på att säga: ”Om du tänker att de kommer att försvinna en efter en, så gör de det” men jag kände för stor respekt för hennes sjukdomshistoria. Det är det man inte känner till som verkar lättast att analysera. Vi satt tysta i stället. Jag tänkte på garaget. Det som var pappas skal, hur lätt som helst att krypa in i. Litet kyligt, mycket rofyllt. ”Jag ska alltid kunna se honom där,” tänkte jag. Och jag tror att mamma tänkte på den svåruppnåeliga befrielsen i att flytta. Lägenhet och hiss.

(Utmaning: skriv om att stötta)

Favoriten i låren

Ledsen dag. Förvirrad. Några hårda snöbollar hade hon fått i huvudet på hemvägen också. Och ingen var hemma när hon kom hem från skolan. Det var som vanligt... Men just idag!

Det satt en torkad snyftning i hennes hals. Hon drog fram en pall till kylskåpet, gjorde O'boy. O'boy och ett par skorpor. Hon ville rymma men det var för kallt. Men medan hon satt och sörplade fick hon en idé. Den gamla vedlåren i köket som användes som saj.. saj... sajdbård. Där hade de gömt sig tusen gånger när det var kurragömma. Och nu skulle hon ner. Först upp till rummet och hämta täcket. Hon plockade bort malmljusstakarna och fruktskålen som stod på låren, höll ett stadigt tag i duken och hoppade ner. Innan hon stängde luckan, hällde hon större delen av innehållet i fruktskålen i låren. Det enda som saknades var en bok och en lampa. Hon kände sig så fiffig som kommit på täcket.

Det blev ganska långtråkigt men under loppet av ett par timmar fick hon glädjen att höra dem spekulera i vart hon kunde tänkas ha tagit vägen, ringa oroliga samtal hit och dit, ja, hon hörde bilen brumma iväg. De skulle söka. Ljusstakarna och fruktskålen hade de visst inte lagt märke till.

Hon var inte hungrig. Sex bananer och fyra äpplen hade hon ätit. Äpplena var Ingrid Marie, hennes favorit. Oj, där kom ledsnaden igen. Och hon måste upp. Hon måste verkligen gå på toa. Ingen var i köket. Hon smög upp locket. Det skrällde. Oj, mamma hade satt tillbaka skålen och ljusstakarna! Försiktigt lät hon föremålen glida nerför det sluttande planet och kravlade, ganska ledbruten, upp ur låren.

När hon kom tillbaka från toan satt pappa i köket. Hon suckade. Orkade inte hitta på något nytt gömställe. Gick in som om inget hade hänt.
– Men Maja! sa pappa. Var har du varit?
Hon pekade stumt på vedlåren.
– Men varför, min älskade bit?

Vuxna levde i en värld där allt var därför och varför. De trodde på allvar att allt kunde förklaras.

– För jag är frökens favorit, sa Maja.
Underläppen darrade. Pappa log lättat.
– Men det är väl ingen fara! Det är väl bra!
Maja gav honom en barsk blick som kunde utläsas som ”har du aldrig gått i skolan?”

Sen tog hon täcket och gick upp till sig. Det var skönare att ömka sig på sängen än i låren. Dessutom skulle pappa inte komma in och störa. Mamma var ute och sökte henne med bilen. Hon hade all tid att lösa sitt problem.

Det var en sak hon aldrig förstått med att gå i skolan. Man skulle lyda fröken men man skulle också lyda de tuffaste grabbarna och – om man var tjej – de tuffaste tjejerna. Ofta sa de olika bestämmarna olika saker. Den enda lösningen hon kunde se på problemet var att lyda alla i smyg. Det var svårt men inte svårare än något annat i den konstiga världen utanför.

(Skriv om en favorit)

Också ett ideal

(anknyter till Vända citationstecken från den 10 december)

Det är en stor skyddad verkstad jag jobbar på. Vi som monterar ihop två stålgrejer till en tingest med hjälp av en skruv sitter så gemytligt kring ett ovalt bord i ett hörn. Vi är väl fjorton, femton pers. Kring likadana ovala bord sitter andra och monterar något annat, utspridda över den stora hallen som kallas monteringen.

Jag tänkte att jag skulle se vad som hände först: att jag klurade ut vad det var vi egentligen gjorde eller att jag pratade med någon. Konstigt nog blev det att jag började prata. Jag backade in i någons matbricka i kantinen en dag och det resulterade i en lång följd av ord. Sen var det ingen vits med att hålla käften längre. I had blown my cover.

Fyrtiofem minuters rast hade vi i kantinen varje dag och om man då slängde käft lades ytterligare ett värde till det kulinariska. I vårt gäng snackade vi inte jobb. Ju längre från jobbet, desto bättre var ämnet. En dag luftade Heather frågan om vi har några ideal längre. Det blev en rolig debatt med många sidosprång och snirklar. En dag hörde jag min egen röst säga:
– Jag var en ung mans ideal en gång.

De sneglade på mina brungula tänder med många luckor, på mitt stripiga hår och min överdimensionerade buk. Det såg jag men jag höll rösten stadig:
– Det var på mitt förra jobb. På förlaget. Där var det en ung redaktör i blå manchesterkavaj, litet sjavig, litet bohemisk, som sa en dag när vi gick till lunchen: ”När jag blir äldre vill jag bli som du.” Jag stirrade på honom, frågade vad han menade. ”Ja, men... cool!” sa han. ”På vilket sätt cool??” ”Gå utan behå och sådär”.

Mina arbetskamrater såg på min tunga byst och skrattade förläget. Själv rodnade jag för att jag yppat så mycket. Också av minnet av förlagsredaktören. Hans lugna gång och hans alldeles allvarliga ansikte när han sa det. Jag förstod att han inte bokstavligen menade vad han sa men att han sett något i mig fastän jag redan då var nedgången. Det var han som blev satt att be mig gå när det uppdagades vad jag egentligen höll på med på förlaget. Han var så mild och så ärlig som få engelsmän kan vara i professionella relationer. Fortfarande skickar han julkort.

(Utmaning: skriv om ett ideal)

Att bli rik

Hur säger man? Livet ändrade skepnad. Vårt öde omformades. Det blev lättare att leva – av några nollor på en skärm.

Hur benämner man det? Livet ändrade skepnad. Moster Kerstin var oåterkalleligen borta. I tre kvällar grät jag i kudden. Och vi fick veta hur mycket hon var god för. Visst hade hon levt gott, ja, ja. Men hon slösade inte, skröt inte, levde bara bekvämt.

Morbror Olle fick lägenheten, mamma de två miljonerna. De träffades mer än på länge, delade bo och skiftade arv och hade sig. Vad jag gjorde? Jag hjälpte till med begravningen. Olle skulle absolut ge mig betalt för det och jag protesterade vilt.

När arvsskiftet var över ringde mamma och berättade att det var klart. Jag gratulerade henne. Det hade varit en pärs. Vi pratade vidare. När jag trodde vi var färdiga, sa hon:
– Vill du inte veta hur mycket det blev?
– Tjaa. Joo.
Det hade jag inte tänkt på.
– En miljon till dig och en miljon till mig. Den andra miljonen får du i princip när jag dör.
Jag hade varit så upptagen av att slåss mot att få betalt för begravningen, att jag inte hade tänkt på hur oänligt liten den summan var mot vad arvet skulle kunna bli.

Det tog ett tag att vänja sig. Jag stod på Jysk när jag kom på en ny princip: numera var det ekonomiska beslutet huruvida man skulle ha en grej, en kudde eller en kastrull. Sen kunde man välja fritt utan att tänka på priset.

Jag vande mig inte vid att vara miljonär förrän jag inte var det längre. Då hade jag gett bort pengar till mina kusiner och rest iväg till Eldslandet. Sen gällde det bara att göra som Kerstin, som jag hade en bild av på mitt nattduksbord: leva bekvämt och ge bort mycket.

(Utmaning: skriv om att vara rik)

Ginvägen

– Nu är du ogin, sa morsan till brorsan.
Det var när han inte hade bjudit på lakrits då han kom hem från Silja Line. Han åkte Silja Line en gång varje sommar för hans riktiga farsa bodde i Finland, vid en sjö, i en bastu. Fick jag för mig. Antti hette han. Farsan. Brorsan heter Göran. Som om hans mamma och pappa kom från samma ställe, eller inget ställe alls.

När brorsan var ogin stod mamma över honom tills han pillade, bökade fram några bitar och tvekande, trevande gav dem till mig. Klibbiga. Som om de vore begagnade. Hade han otur skedde det tre gånger efter att han kommit hem men oftast mosade han i sig dem när han låg i sängen, i mörkret. Jag hörde hur de maldes mellan hans käftar och doften kring honom var svart av lakrits. I Finland växte nog stora lakritsskogar bland sjöarna. Hur skulle de annars ha råd att göra så mycket lakritsgodis?

Runt vårt hus växte också skog. Det var den gamla vanliga tallskogen. Och ena vägen gick till Samhället och andra gick till Sjön och den tredje, som inte var någon väg, var ginvägen.
– Ska vi ta ginvägen till Karin? sa mamma alltid. Alltid när vi skulle till Karin. De satt bredvid varandra i skolan, mamma och Karin, när de var lika stora som brorsan, eller som jag, och de skrattade alltid, så fort de fick syn på varandra och Karin sa vad roligt och kom in i stugan och smaka på. Karin hade det vi inte hade – en glänta. En glänta och en liten backe. Det blev luft kring Karins stuga och hon hade vita gardiner med ordspråk på som fladdrade på sommaren.

Så vi gick in i stugan och smakade på. Det var som om hon alltid väntade främmat. Ibland var det bullar, större än de på fiket i Samhället. Ibland en sockerkaka med de första hallonen i. Och en gång, en gång var det pannkakstårta! Och alltid små kakor, förstås.

När jag trevar mig fram på rådjursstigen som är ginvägen till Karin, tänker jag att morsan är god som kallar vägen så. Som ser den riktiga Karin. För Karin är den ginaste människa som jag har träffat.

(Utmaning: skriv om att ta genvägar)

Vända citationstecken

I det förgångna satt jag i en källare varje dag mellan nio och fyra och pillade till citationstecken. I England kan man inte ha samma citationstecken före och efter det citerade, utan de måste vara vända mot varandra. Informationsföretaget jag jobbade på hade många korrespondenter och författare i Sverige, personer som inte kunde hjälpa hur deras datorer fungerade utan dundrade ur sig citationstecken som var vända åt samma håll. Företaget hade inte lyckats klura ut hur man skulle kunna få till en konvertering automatiskt – det hade nog gått i Word men inte i Open Office – och så kom de att tänka på mig. Jag hade de intellektuella företräden som behövdes, var outsägligt noggrann och hade ett så torftigt inre liv att de med rätta trodde att jag inte skulle bli uttråkad.

Jag hade försökt mig på många yrken men detta var det bästa. Njutningsfullt rundade jag av citationstecknen, det var som om jag målade dem själv i kimrök och umbra, allt efter textens karaktär. Texten blev allt skönare för varje citationstecken jag vänt. Ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, läste, läste alla dessa texter från mitt förlorade hemland; artiklar om hundsockor och snåriga dikter om ödslighet och mål. Romanerna och de intressanta intervjuerna hade tyvärr oftast pratminus men det kunde ju ha smugit sig in något ord inom citationstecken, så jag läste på.

Nej, ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, ihärdigt, jag nästan droppade av svett. Ibland hittade jag sådant jag inte gillade och då ändrade jag. Först bara i interpunktionen, sedan i ordval och rytm. Jag frågade ingen. Korrekturläsningen hade gjort sitt. Jag var sist i kedjan och gjorde mina ändringar på skärmen. Verken blev mer och mer mina egna. Jag tyckte alltmer om mitt jobb, hur jag kunde harmoniera citationstecknen med innehållet. Jag uppfattade att jag gjorde texterna mer meningsfulla. Jag lade in långa stycken, friserade historier från min barndom eller sådant som jag hittat på, där det passade. En gång stoppade jag in ett jättebra recept på banankaka. Hemligheten med banankaka är att bananerna ska vara riktigt svarta. Det skrev jag också. Jag hade en nyttoaspekt på mitt skrivande, långt från skönandarnas ofta egocentrerade formideal.

Banankakan passade så bra men den blev mitt fall. Någon övernitisk skribent hade läst sitt verk när det kommit ut och hon blev bindgalen. Jag hade redigerat henne och många andra flera gånger förut utan att de märkt något men, det är klart, en hel kaka i texten, med smet och allt...

Jag poängterade istadigt att kakan passade. Att jag aldrig lade in något som inte passade. Det fanns inget gehör för min form av estetik. Jag fick gå med omedelbar verkan – eftersom jag inte mindes vad jag stoppat in var och således inte kunde ändra tillbaka. Min metod hade varit helt intuitiv.

Det är den nu också. Jag sitter på skyddad verkstad och skruvar i en skruv som förenar två ytor i borstat stål. Än har jag inte fått några idéer om hur jag ska kunna göra föremålet – jag vet inte ens vad det ska bli – mer personligt. Men den dagen kommer nog.

De är så nöjda med mig. Jag talar inte med någon, skruvar bara effektivt i min skruv. Jag tycker om att ta skruvarna och stålbitarna från de blåa backarna, lägga den färdiga tingesten i den röda. Jag är så nöjd.

(Utmaning: skriv om det förgångna)

Lektion i perfektion

”Jag ritar här en cirkel i sanden och frågar er, mina adepter, vad perfektion är.” Chitonen släpar litet när han ritar, gör delar av cirkeln lös i konturerna.
”Jag såg en kvinna gå ner till brunnen igår med sin kruka – hon var perfekt!” slungar Cratinus ur sig.
”Var hon en perfekt bärerska?” frågar läraren retsamt.
”Hon var skön,” svarar ynglingen.
”Så skön att ingen kunde vara skönare?”
”I alla fall ingen kvinna i Miletos. Det kan jag garantera.”
En annan yngling flikar in vad han vet att läraren kommer att svara:
”Perfektion mätt med Miletos mått är inte sann perfektion!”
Han får uppskattande blickar av läraren och fula grimaser från kamraterna men fortsätter:
”Sann perfektion uppnås bara i matematiken. Som alla vet är det perfekta talet sex...”
För en gångs skull avbryter läraren, åter retsam:
”En del säger tio!”
Han ritar ytterligare figurer på marken, som en minnesanteckning, medan han säger:
”Tala nu om för mig var perfektion kan uppnås!”
”Kan en människa, inte för sin skönhets skull, utan för sitt inre väsen...” börjar Kleon men läraren skakar på huvudet och gör ljud med läpparna, otålig nu.
”Går ni aldrig till stadion? Eller till hippodromen?” frågar han retoriskt. ”Bara inom idrotten kan man någon enstaka gång få se det perfekta, i ett tag, i en spurt, i ett slag, i ett kast. Ett försvinnande, aldrig återkommande ögonblick av fulländning – i skönhet, i kraft, i välavvägd kroppsanvändning. Där finns perfektion. Notera, ynglingar, att den aldrig, aldrig varar. Nu ska jag berätta för er legenden om perfekta tal.”
Han går tillbaka till skriverierna på marken och suddar ut dem, som han har för sed. Cirkeln blir också så gott som utplånad. Förstulet ritar Kleon en ny. Den blir inte perfekt men det ska vara en cirkel där, tycker han. Förstrött lyssnar han till lärarens långa utläggning om perfekta tal, hur man delar upp sex i mindre bitar, sex som är människans tal. Han kan inte överge sin tanke om att det kan finnas en inre perfektion i människan. Om den inte visar sig alltid, kanske den visar sig ibland?

(Utmaning: skriv om något perfekt)

Brodsky och rådjuren

Det här är din tid. Jag lyssnar. Genom skuggorna som omgärdar din bädd – jag lyssnar. Under masken som du har av bekymmerslöshet lyssnar jag. Lyssnar nu som jag aldrig har gjort efter dina ord. Joseph Brodsky sa att språket är äldre än tiden och har överhöghet över den. Idag tror jag på det. Just idag. Annars tycker jag att det är högstämt skitsnack. Han sa så mycket. Han var aldrig särskilt redig. Jag tror att han var som jag – sa det som lät bra.

Om Brodsky säger jag ingenting till dig. Jag säger inte mycket. Du pratar om väntan och tid. Nu har du legat i snart två månader, kan inte ens läsa, än mindre titta på teve. Du tar dagen som den kommer, säger du, men jag vet att du hoppas att dina ögon kan bli bättre, så att du kan ha utbyte med omvärlden, ta till dig medier.

Jag är den lyssnande. Du var den seende. Överallt du såg var det vildmark; på motorvägen, utanför fönstret i stan. Du såg djur och fåglar, artbestämde i ett nafs. Jag påminner dig om det. Du ler inte. Det blir en lång tystnad. ”Det blir nog bra,” säger du sen. För ett ögonblick svävar tanken för mig att det är det viktigaste för dig – att se fåglarna och rådjuren. Det, och fisket och jakten. Viktigare än att kunna samtala med oss, dina barn och din fru, dina vänner. Jag frågar inte. Du vill inte uttala svaret. Du har aldrig varit med om att behöva välja.

(Utmaning: skriv om att ha tid)

I hennes rum

Just när han steg in i hennes rum kände han en skälvning i sina ben. Att han alltid skulle bli så nervös med tjejer. Nu skulle han väl inte få till det. Inte idag heller. Han sjönk ner på en puff för att vinna tid och få stadga. Han sa inget, tänkte bara.

Hon är vackrast, tänkte han. Inte som en modell utan som ett naturbarn; denna plågsamma beredvillighet i leendet, detta huldrehår, denna avslappnade gestik. Och hon har stått ut med mig i två månader fastän vi inte..., tänkte han. Han tänkte så intensivt på henne att han knappt såg henne där hon stod mitt på golvet i en bekväm pose. I stället såg han sig om i rummet. Det var stort, med en generös hängmatta i ena änden, i den andra sängen. Bred och skön. Han skyggade. Såg mitt i rummet en låg hylla i två etage, klädd i ett tyg med okända bokstäver på. Där stod en sådan där indisk skulptur av en elefant, nej, av en gubbe med elefanthuvud; där låg stenar och en massa saker han inte förstod vad de var och så mitt i en hyvel.

– Varför har du den där där? frågade han och försökte stadga sin röst.
– Det är mitt altare. Jag sitter framför det när jag mediterar.
– Jag menade hyveln.
– Å. Pappas rubank. Det är för minnet och för kraften. Den är nog det mest värdefulla föremål jag äger. Pappa dog när jag var sexton. Det var så mycket han inte hann lära mig. Den här påminner mig om att söka kunskap. Kul att du såg den.

Hon gick fram och kysste honom. Hennes mun var som en orkidé med fasta läppar och en tunga mjuk som bomull. Det var som om minne och kraft kom även till honom. Han kände det i hela kroppen, som hon började smeka ovanpå kläderna ända tills hans mobil gav ifrån sig en signal. Han knölade upp den ur fickan.
– Förlåt. Jag har ett möte i bostadsrättsföreningen, ljög han.

Det kändes alltid som om han rusade när han lämnade henne. Varför var han så blyg, så försiktig, så rädd? Hur länge skulle hon stå ut med honom?

(Utmaning: skriv om ett verktyg)

Vad Ingalill kan

Ingalill kan. Hon sprätter iväg korten i en hög båge, en luftbro, ett flöde, aldrig stillastående, och så samlas de mjukt i boet av hennes händer. Hon ler inte triumferande för hon vet att hon kan, det är som om hon skulle skryta med att hon kan åka cykel.

Vilket hon också kan. Hon är den enda jag har sett åka nerför Hantverkargatans backe utan att hålla i styret. Hela vägen. Då ler hon, men inte triumferande, utan i primitiv, avskalad njutning. Det är nästan genant. Det är som om vi får se det ansikte hon sparar för sin älskare om våren.

Nu tror du att jag ska skriva om hur hon älskar hett och besinningslöst men det vet jag förstås ingenting om. Jag har aldrig varit med. Jag kan bara se det där ansiktet, hennes ansikte, vändas upp mot mig i lyckligt samförstånd och jag tror att jag vet det man inte kan veta.

(Utmaning: skriv om att blanda)

Johansson

Johansson är en god man som hatar sitt arbete. Han kommer i graningekängor och fristadsbyxor, för han ska ju tömma sen, på något annat håll i stan.

Han kommer till mitt hus. Jag bor på nedre botten och ser honom på långt håll. Det är innan jag vet att han är Johansson. Han är vem som helst i tunga skor och blåställ. Men jag ser hur han dröjer på den grusade gången upp till vår port. Hejdar sig. Han lägger ut snusen och ritar små figurer med tåspetsen. Det kommer dimma ur hans mun. Jag ser att han andas häftigt. Fortfarande vet jag inte att det är Johansson.

Han ringer på hos mig och räcker över vräkningsordern. Hans röst är mild och flöjtande när han berättar hur processen kommer att gå till. Vilken dag han kommer med sin lastbil. Vad jag kan göra med barnen – små tips ur sin egen fatabur. Han hatar sitt jobb men har varit länge i branschen.

Det är en förmiddag. Det är på förmiddagarna han vräker, Johansson. På eftermiddagarna tömmer han lägenheterna. Det är därför han är jobbarklädd, tvärtemot reglementet som säger att han ska ha kostym när han kommer med sin order. Han har gott om tid att gå hem på lunchen och byta men han behåller sin stil, utan att tala om varför.

Jag tror han vill visa sig nära.

Jag tror att han har ett yrke som man måste hata för att kunna ha. Ett yrke som det inte går att utföra väl. Vem vinner på en vräkning? Än så länge har vi ändå inga familjer som bor på wellpappbitar i skumma gränder. Det ska ändå finnas en boyta för oss. Varför kan vi då inte få bo kvar? Det frågar jag Johansson, eftersom han verkar god.

Han tackar mig för att jag frågar. Säger att han ofta funderat på det själv. Att han kan ligga vaken på nätterna och fundera på medborgarhyra, lika väl som medborgarlön. Att alla skulle ha en bostadskupong som gav rätt till ett grundläggande boende. De som ville ha högre standard än så fick lägga till. Vad tror jag om det?

Nu är det så att jag inte orkar filosofera, jag finner mig mitt uppe i en vräkning, om två veckor ska snälle Johansson komma och hämta de möbler och saker som fanns kvar och det är en väldigt oläglig tidpunkt. ”Det är alltid en oläglig tidpunkt. Det är min erfarenhet,” säger Johansson. Jag förstår att han har rätt. Tak över huvudet är en sådan där grej som man tror är självklar. Ända tills någon sådan som Johansson kommer. De borde tveka utanför varje port. Tänka: ”Nu river jag sönder livsväven för ännu en medmänniska”. Den är laserskarp, eggen mellan innanför och utanför, och den är lika tunn.

(Utmaning: skriv om att tveka)

Gunborg

Gunborg lutade sig tillbaka i gungstolen så att det skvimpade från kaffekoppen i hennes hand och sa med sin väsande röst:
– Vet du vad jag har saknat i mitt liv från det att jag var 14?
Hon brydde sig inte om att invänta något svar, utan fortsatte direkt:
– En mentor! Ja, en mentor!
Hon sneglade på mig. Jag nickade.
– Ja, du blir inte förvånad för nu vet alla vad en mentor är men för bara tjugo år sedan var det inte så.
Det är förbluffande men hon har rätt. Vad är det med människohjärnan att den inkorporerar det nya med sådan självklarhet att det är som om det alltid funnits? Nu har förstås ordet mentor varit ett begrepp ända sedan Odysseus drog till Troja för att slåss men i var mans mun i Sverige har det bara varit i tio – femton år. Jag tittade förväntansfullt på henne. Det var den enda uppmuntran hon behövde.
– Vad jag skulle ha haft min mentor till? Att lära mig reflektion och riktning, resignation. Men det kom jag inte på förrän senare. Jag kunde inte formulera mig om mig själv, det var det stora felet.
– Resignation?
– Ja, häng inte upp dig på det. Tidigt resignerade jag felaktigt över hela linjen. Vad jag skulle ha behövt lära mig var att se de få områden jag kunde ha släppt och så resignera ordentligt över dem.
Jag ställde ingen följdfråga. Den gamla damen visste tydligen vad hon menade. I stället började jag med ett:
– Hur... ?
– Hur mentorn skulle vara?
Hon slöt ögonen. Mungiporna vinklades uppåt.
– Han skulle vara sokratisk, liksom sväva en och en halv decimeter över marken, vandra varsamt och vist och få mig att tro att jag kom på alla svaren själv genom sina öppna frågor.
Hon fick tårar i ögonen, tog fram en näsduk ur ärmen och torkade sig diskret men snart blev hon tvungen att ta sikte på rullatorn. Det är svårt att ta sig upp ur en gungstol om man knappt kan gå.

Gunborg var ute på toaletten länge. När hon kom tillbaka hade hon sitt vanliga uttryck i ansiktet och frågade vad jag tyckte om kakorna, poängterade att de var från 1800-talet eftersom det var hennes mammas recept, höll sig till det som inte brände. Sådan kunde hon också vara och jag gillade det inte.

Jag bröt upp. Med en korintkaka i handen traskade jag Storgatan fram, speglade mig förstulet i skyltfönstren där det gick, frågade mig frågor om Gunborg. Reflektion? Riktning? Resignation? Hon är en av de mest reflekterande människor jag känner. Hon blev byråchef vid trettiotre. Vad har hon att resignera över? Hade hon velat välja något helt annat? Något osäkrare? Något en flicka inte kunde välja på 40-talet, när hon började arbeta? Kanske handlade det om existentiella livsval, inte karriär? Jag plockade fram telefonen men bestämde mig för att ge henne respit till morgondagen.

Dagarna gick och blev tio. Då ringde Gunborgs son och berättade att hon hade fått en stroke. Jag flängde upp till sjukhuset. Hon såg hisklig ut med sitt sneda ansikte. När jag kom in for hon upp i sängen så gott hon kunde, sträckte armarna mot mig och utstötte helt oförståeliga läten. Det var hjärtskärande att se hennes behov av att förmedla sig. Det var tydligt att hon hade något hon ville säga just mig. Jag lämnade henne snart och på vägen hem funderade jag på hennes belägenhet och min. Det tankefröet – oss två tillsammans – fick mig att inse att jag och en handfull tursamma personer med mig alltid hade haft en mentor – i Gunborg. Det skulle jag säga henne nästa gång jag gick och besökte henne. Nästa gång vi sågs.

(Utmaning: skriv om en mentor)

Rött i älven

Det dånar, forsar, ränner i dammen. Snösmältningen har tvingat upp luckorna och det är som om det är återväckt liv i vattnet, som om kroppar av harr och röding gnistrar förbi. Det är lucka nummer tre som strular, inte vill gå upp. Karlsson och Mannerström är utskickade för att diagnostisera felet, kanske åtgärda det om de kan. ”Fan, för att vara i produktion,” säger Karlsson när de stretar de få stegen fram till kraftstationen med sitt gepäck. Mannerström snörper bara ihop munnen. Det här är ett känsligt ämne. Det var inte länge sedan han hade skrivbordsjobb. ”Hur mycket vatten?” frågar han i stället. ”42 kubik per sekund,” säger Karlsson. ”55!” kontrar Mannerström. ”Det är mycket för en sådan här liten skitdamm.”

Då stannar driften. Turbinerna tjuter av tystnad och alla luckor utom nummer tre öppnas från mycket till mest. Mannerström tittar förbluffat på Karlsson. ”Vad hände?” frågar han. Karlsson får läppläsa, rycker på axlarna. Nu kan de ändå inte göra något åt trean. Han bereder sig på att gå från dammen, till något ställe inne bland tallarna där det går att snacka, få nya order. Han har gått tio steg när han ser Mannerström stå och leka staty uppe på dammen. Han pekar mot något, något klarrött i älven, något som kämpar och strider men obönhörligt dras mot lucka ett. Det är definitivt inte en fisk.

Karlsson är på rätt sida älven.

Karlsson har sin långa, starka metallten som han undersökt luckan med.

Han har lätt för att få kärlkramp, Karlsson.

Vattnet är kallt som hagel. Han törs inte gå många meter ut. Han väntar på ett livstecken, vinkar mot det röda byltet som tack och lov vinkar tillbaka. Han tänker inte, vet inte hur han gör, inget registreras i minnet men hon är uppe till slut, nedkyld och medtagen men utom fara. Då, när han ser henne, tänker han på Sanna, sin egen dotter i samma ålder. Så mycket liv och så skört! ”Vad heter du?” ”Pia”, säger flickan, den unga kvinnan, i volangklänning och röda pumps. Karlsson bestämmer sig för att inte fråga vad hon gjort. Det är inte hans sak. Mannerström kommer fram, flämtande. ”Nu hade du tur att vi var här just idag!” säger han barskt och hytter med näven. Karlsson kommer på sig med att lägga armen om flickan. Han gör en mångtydig grimas mot kollegan. Om hon hade något dumt i sikte har hon säkert kvicknat till från de tankarna nu. Antagligen är det en ren olyckshändelse, intalar han sig.

”Skulle jag ha klarat mig?” andas Pia tyst. ”Det är svårt att sia om,” säger Mannerström. ”Du hade i alla fall blivit rejält mörbultad.” ”Tack. Tack, båda två!” ”Vad hände?” frågar Mannerström ”Möhippa,” säger hon olyckligt. ”Jag ska gifta mig på lördag. Vad tur att ni var här!”

(Utmaning: skriv om lucka nr. 1)

Önskelistan

Det skriks och skräller i huset. Klockan är kvart över fem, pappa har just kommit hem från jobbet och volymen i huset har dragits upp ytterligare. Det känns inte bara i öronen utan det nyper i tinningarna också. Nyper hårt. Ödets ironi, som magistern brukar säga. Ödets ironi att en ljudkänslig person som jag skulle födas in i det här huset.

Jag sitter instängd på mitt rum med ett levande ljus. Antingen får jag bränna ljus eller inte, det kommer jag inte ihåg, men man måste ha stämning när man skriver önskelistor.

Min grymma hemlighet är att jag inte önskar mig någonting.

Den grymma verkligheten är att jag måste verka som om jag gör det. Som om jag är normal på alla sätt och vis. Detta är inte fråga om en sketen önskelista, utan om familjens heder och ära.

Jag blundar en stund, låtsas vara Karin eller Ann-Marie, sen skriver jag, som bedövad:

Blockljus
Jeans, helst Gul&Blå Marilyn
Böcker
Date-spray
Kläder

Där tar det stopp. Några skivor kan jag inte komma på. Jag vet inte vad som gäller och jag vet inte hur man får reda på det. Plötsligt har alla samma skiva och jag har ingenting fattat. Musik är jobbig. Den går inte att ta på. Det är annat med böcker. Allt går att läsa, det är som att äta. Och ingenting är inne eller ute.

Jag kopierar texten till sju papper. Nej, nu blev det fel. Jag knycklar ihop det sista papperet och tar fram ett nytt, drar ut skrivbordslådan och plockar fram en pensel och den lilla koppen med pressad citron som jag gjorde i smyg uppe i köket. Sen skriver jag med citronsaften på det sjunde papperet:

”Jag önskar att mamma och pappa ska skiljas och att jag blir adopterad av moster Helena.”

Ibland kan man inte säga om man får en klump i magen eller om en försvinner. Jag tittar på papperet, vet vad jag skrivit men ser ingenting. Medan jag plockat fram kuvert och adresserat dem har det torkat och jag skyndar mig att skriva den påhittade listan ovanpå. Denna lista med den hemliga, sanna önskningen skickas förstås till moster Helena.

Hon kommer inte att märka något.

Papperet är litet, litet buckligt, förstås.

Kanske hon lutar sig mot ett element med önskelistan i handen någon gång när hon står och pratar med morbror Rolf? Lutar sig så länge att skriften träder fram? Nästa år kanske blir ett lyckoår? Om inte, vet jag inte hur jag klarar mig. Det är inte bara att de alltid bråkar, så att man får ont i magen. Jag känner mig som om jag är född i fel familj. Jag har ingenting att göra med de här personerna.

Jag lägger till ett hjärta med ”God Jul” i på kuverten. Sen suckar jag och öppnar dörren till krigsscenen utanför mitt rum. Jag har alltid ont i magen.

(Utmaning: skriv om en önskelista)

I smidiga jeans

Det är bäst om försommaren, när björkens löv har antagit sin frodigaste färg och största storlek. Björk kan man använda till så mycket. Man kan dricka saven och man kan göra kärl av barken. Björkens bark heter näver. Du kanske märker att jag är gammal lärare? Gammal och gammal, född fyrtiofem. Jag fick gå i förtid och jag njuter av varje dag. Varje dag med mina strövtåg. Just innanför skogsbrynet går jag, tassar fram med mina mjuka kängor, som ett lodjur på jakt.

Jag är ledigt klädd. Gammal oljerock, om det behövs, bekväm polotröja och så smidiga, elastiska jeans. Jag ser inte gammal ut. Det betyder ingenting, för ingen ser mig. Jag håller mig skyld. Helst under hängbjörken vid Solsta kvarn. Ibland, när jag ser något riktigt vackert, går jag ner på knä. Jag spanar mot de badande. Till Solsta går barnen ensamma, för det är så säkert i kvarndammen, som otroligt nog är långgrund. En tolvårig flicka bottnar överallt. Det har jag själv sett. Jag har sett en flicka promenera tvärs över dammen med ett ljus. Det var innan jag blev pensionerad. Jag hade henne i skolan. Livet bjuder på så mycken skönhet.

Jag tycker bäst om när flickorna har badat och kommer upp åt mitt håll. Vattendroppar som gnistrande månstenar. En del låter solen torka sina kroppar. Det älskar jag. Då öppnar jag gylfen på mina smidiga jeans och börjar tillfredsställa mig själv. Det behövs så litet från min sida. Retningen skapas av anblicken av de små nymfetterna i sanden, hur de lutar sig mot varandra, fnissar, en kaskad av vått hår. Jag kan inte vänta länge. Jag kommer stående. Det är ljuvligt att få orgasm när man står upp.

Mulna dagar, när flickorna inte klär av sig, utan leker i strandkanten i sina prosaiska små paltor, får jag ta till fantasier. Då ser jag dem för mig som de vankas mig en solig dag, med blottade kroppar och toppiga små bröst, och så leker jag med tanken på att piska dem lätt på stjärten, eller fantiserar om att de kommer fram till mig och betjänar mig med sina munnar och händer. Det kan också hända att jag ser dem komma fram och trycka sig mot mitt ben, oskuldsfullt och ivrigt, få sin första orgasm.

Konstigt nog njuter jag ännu mer av mina strövtåg nu när jag är pensionär. Allt trist och vardagligt med barnen har jag lämnat bakom mig, Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. Disciplinering. Ansvar. Nu är de liksom lössläppta från mig och därigenom – kan du förstå det? - närmare.

Du är den första jag berättar det här för – min hemlighet sedan fyrtio år. Jag har förstått att du inte har något tal. Men beställa i baren, det kan du, rackare där! Ja, dig kan inte ens din mor nånsin ha tyckt var vacker. Och spasmerna gör att du spiller ut halva drinken. Varför går du inte på McDonalds om hörnet och skaffar en pappmugg? Eller ska jag göra det åt dig? Jag fattar inte ens vad du vill. Gomspalt OCH CP-skada! Du har inte haft tur, du. Ta det inte personligt men du ser ut som ett troll. Jag utgår från att min hemlighet stannar hos dig.

(Utmaning: skriv om något motbjudande)

Mormorsmagi

Diska är rutin och njutning. En tanke på ingenting men ändå en tanke. Svagt i bakgrunden Stravinskys Eldfågeln. Detta är enda stunden hon unnar sig musik. Alltid från radion. Hon har inte en cd-skiva i huset. Om hon hade cd-skivor skulle hon diska dem också och se dem gnistra i regnbågens färger. Nu är det det prosaiska som hon diskar: tallrikar, karotter. Många glas och några grytor. Och samtidigt som Eldfågeln lyfter ger hon upp ett skri. Hon är inte skuren. Det är ingen kniv. Hon vet inte vad det är men hon föreställer sig att det känns som ett ormbett. Hon lyfter upp det sargade fingret. I det dinglar sockertången, den hon ärvt av mormor. Det gör ändå ondare när tyngdkraften får verka. Snabbt trycker hon ut tången och ger sig själv fri.

Sockertången var känd under sin storhetstid för sin gripkraft. Man måste ha moccabitsocker till den. Vanliga sockerbitar trasade den sönder.

Hon gör i ordning sitt hus för natten. Drar ner persienner, borstar tänder, tvättar sig litet. I fingret tre röda hack. Det dunkar svagt. Hon kan inte komma på hur sockertången hamnat i disken eller hur mekanismen öppnat sig. Det är magi. Mormors spretiga händer har sträckt sig från andra sidan. Vad handlar det om? Politik, moral, religion? Religion och moral, förstås. Alltid med mormor. Vad man ska tro, hur man ska leva. Hon fnittrar åt sin övertro. Funderar på att ringa mamma och berätta att mormor kommit med ett budskap. Mamma skulle bara säga en sak:
– Men vilka amsagor!

(Utmaning: skriv om något gripande)

På cirkus

Ingrid är hundra år och det bästa hon vet är cirkus. Det är sällan det kommer någon cirkus till vår lilla stad men så ofta vi kan tar vi med henne på cirkus i alla fall. Det blir inte långa stunder för Ingrid blir fort trött. ”Vi sitter på handikapplats invid manegen,” tecknar vi i hennes handflata och hon ler sitt glamourleende. För bara sjuttio år sedan var hon själv artist.

Vi är alltid två som tar henne dit, Markus och en till. Det är viktigt att Markus är med. Han tecknar bäst och han är bäst på att beskriva vad som händer. ”Nu går hon ner i spagat på linan! Nu jonglerar hon med tre brinnande facklor!” Han håller svadan uppe och Ingrid konstaterar i min hand att det är mycket eld på cirkus nu för tiden. Och det är förstås sant.

När Ingrid börjar skruva på sig i rullstolen lutar jag mig ner, frågar om vi ska gå. ”Gå redan?” tecknar hon längtansfullt. ”Men de dyra biljetterna!” ”Om du är trött ska vi gå.” tecknar jag bestämt. Hon sluter ögonen och nickar.

Sluttningen upp från manegen har precis den rätta vinkeln. Doften är nästan den helt rätta, för vi är i Nilssons stall. Ingrid är förvisso trött men hennes ögon brinner och hon har ont i händerna efter alla applåder. Någon gång på något etikseminarium på jobbet ska jag ta upp att vi för henne bakom ljuset, en blind och döv gammal gumma på sluttampen av sitt liv. Få till stånd en diskussion om det är rätt. Hon skrattar och hon applåderar och hon verkar göra Markus' beskrivningar till bilder och ljud att spara på. Men är det rätt?

(Utmaning: skriv om att pigga upp)

Skuld

Hennes namn betyder ”nödvändighet”. Jag tänker mig att hon är galen. Att hon inte vet vad skuld vill säga, inte i verkligheten, men att hon hemsöks om morgonen av tunga känslor som hon inte kan identifiera, känslor som hon sopar bort innan hon fortsätter spinna, spinna vad som komma skall.

Vem kan ta sig sådan makt? Att spinna ödestrådar?

Hon och Urd och Verdandi kan det.

Jag sprattlar i min tåt. Har alltid gjort det. Jag tror på orsak och verkan. Fatalist, vad trist!

Någon sa att jag skulle vila vid bilden av nornorna, som inte bara spinner ödestrådarna, utan också har tagit sig uppgiften att vattna och vårda världsträdet, vid vars fot de sitter.

En annan sa att man inte behöver förhålla sig till all nattstånden mytologi. ”Släpp taget,” sa han och för en stund svävade jag. Svävade på fasta marken, byggande min egen framtid men perspektivet blev förkrympt. Jag slapp ödet men jag såg bara mig själv. Där är jag nu och jag vill inte gå tillbaka. Jag hoppas att det bara är en fas. Att jag ska hitta en världsbild där jag inte är fruktansvärt ensam.

(fotnot: en av ödesgudinnorna (nornorna) i fornnordisk mytologi heter Skuld)

(Utmaning: skriv om skuld)

Smyckeskrinet

Mamma lägger försiktigt schatullet på passagerarsätet. Nu ska det bli av – hon ska åka till Borlänge med smyckena på vägen till sjukhuset i Falun, där hon ska hälsa på pappa.

Snön yr. Redan i Persbo hamnar hon bakom plogbilen, som stolt rasslar, stånkar, skrapar fram i fyrtio. Kanske fyrtiofem. Den är sig själv nog. Snön har yrt upp mot mitträcket, djupa drivor, och körfälten har krympt. Mamma törs inte köra om. Först i rondellerna vid Kupolen kan hon rycka loss. Då har hon hållit på i en och en halv timme. Det börjar skymma och det knastrar och kryper i hennes nervbanor. Magiskt tänkande. Det kan ske en katastrof om hon inte når fram till pappa snart.

Schatullet skjutsas in under handskfacket. Det glimtar litet av grön marokäng när hon åker under gatlysena i Borlänge. Nu är vägen fri till Falun. Hon kör så snabbt hon vågar.

Men ron kommer inte när hon träffar pappa. Han har en blek dag, en ont-i-magen-dag och vita blodkropparna är uppe i trettiotvå. Snart måste han till Uppsala och strålas. Det är tungt för honom att tala och rösten, hans röst, är som om den kom från den andra sidan. Hon vill sitta där länge, länge men orkar bara en timme och en kvart. Då ber han henne gå. Middagen kommer. Han känner av så väl när man har tröttnat.

Hon märker inget omedelbart. Först när hon sitter i bilen och ser glassplittret på passagerarsätet förstår hon vad som har hänt. Någon har krossat sidorutan och tagit schatullet med smycken i. Hennes första impuls är att gå upp till pappa igen, fråga vad hon ska göra. Sånt här som har med bilen att göra brukar ju han... Hur får man tag på en sidoruta klockan fem en torsdagseftermiddag? Så kommer hon sig och ringer 112.

Den vänlige polisen som tar hennes vittnesmål frågar på slutet:
– Hur mycket var smyckena värda?
– Det vet jag inte. Jag var på väg att värdera dem för ett dödsbos räkning.

(Utmaning: skriv om en värdering)

Kurunegalagänget

Det började med att jag stod under en gänglig papaya en eftermiddag i Kurunegala och hörde den mest makalösa röst. Den kom från huset intill och fortsatte, flödande, och tårar kom i mina ögon. Jag kunde inte bärga mig, utan gick till grinden och ringde på.
– Vem är det? frågade jag den lille pojken som öppnade. Kaude?
– Jag hämtar herrn, sa han.
Herrn kom, herrn var Saman men det visste jag inte då.
– Det är Dame Kiri Te Kanawa, förstås, från ett kassettband, log han. Så ni gillar opera?
– Jag tycker om vackra röster.

Saman och jag blev kärnan i det lilla gänget som träffades en gång i veckan, på tisdagarna. Till att börja med lyssnade vi bara på musik, sen utvidgades vår horisont, vi diskuterade böcker och hade play readings. Det var Saman, en pensionerad domare, och Rohini, hans fru, det var jag, en ung biståndsarbetare, det var Rajendran, en stressad läkare på ortens sjukhus och det var Sister Mary, en katolsk nunna med en hemlig vurm för opera. Vi kallade oss ingenting – fast Rajendran försökte mynta namnet Fabulous Five. Vi hade inga agendor, ändå blev det inget kallprat. Böcker var svåra att få tag på och relativt dyra, så vi lånade av varandra, berättade eller delade med oss av valda stycken. Oftast satt vi i trädgården, under jakträdet som Saman monterat högtalare i.

Vill jag flytta mig tillbaka till mina år i Kurunegala, tänker jag inte på mitt jobb utan på Rohini, när hon försynt lade fram en häpnadsväckande analys av någon historisk roman, eller på Sister Mary, när vi cyklade hem igen i kolmörkret och hon visslade Porgi amor. Till gruppen kunde jag vända mig med mina kulturkrockschocker, de plattade till vägen för mig med sina händer och gav mig självförtroende i kniviga situationer. Möjligen gav jag dem också något men det kändes inte så. Jag var så ohyggligt ung. Vårt val av litteratur var inte alltid det mest avancerade men jag brukar ändå tänka att det var i Sri Lanka jag lärde mig läsa.

(Utmaning: skriv om en gruppering)

För jaget

När jag har Buddhas namn på tungan är det vått. Allt är vått. Vad är det som läcker? Det finns inget jag som är skilt från resten. Från universum, kan man säga. Från dig. Men det finns väl heller inte något du.

Jag sitter i uppmärksamhet och blodet flyter runt i ådrorna, sjunger sin milda sång. Jag ser inget från min palmhydda, bara regnskog, orkidéer, små apor. Inget mänskligt liv. Två gånger om dagen äter vi. Recitation efteråt. Vi utlänningar har små häften men jag hänger inte med. Det är stort att se människorna, männen, i brandgula dräkter som jag. Sen går vi tillbaka till våra enmanshyddor, där vi ska tillbringa all vaken tid i meditation.

På morgnarna går vi runt och tigger. Det är en stor ära för dem som bor i byn att få ge men äran för oss att få ta emot är nästan lika stor.

Jag är ingen riktig munk. Jag har bara hamnat här. Det är ett uppdrag.

Jag mediterar inte hela tiden. Det vore omöjligt för mig. Jag dagdrömmer mycket, fantiserar, räknar ut tal som jag minns från gymnasiet. Ja, jag minns tal från gymnasiet! Det ska jag säga min fru, som sände mig hit för att jag var för ouppmärksam. ”För mycket uppe i huvudet”. Så sa hon.

Hon sa att jag inte fick komma tillbaka förrän jag ”kunde möta henne”. Så sa hon.

Hon ställde ultimatum.

Jag har varit borta i sex veckor nu. Eftersom jag bara är medföljande till henne, som har jobb på ambassaden, har det gått. Ingen behöver mig egentligen. Min fru kommer upp och kollar. Hon har kommit ett par gånger. Pressat och känt hur mör jag är, som man känner på en biff. Beslutat att jag ska hänga längre.

Så känner jag mig: hängmörad. Jag lär mig hur man ska bete sig, jag har förstått det mesta av tänket men jag är inte redo att ge mig hän. Det som min fru kallar ”för mycket uppe i huvudet” ser jag som sprattlande gubbar i bröstet, som aldrig kommer till ro.

Jag är rädd för att överge dem.

Ja, jag sitter faktiskt här och är livrädd. Rädd för mitt sinne. Rädd för mig själv. Rädd för att förlora mig själv. För ett jag skilt från resten av universum är en illusion. Det syns inte men jag kämpar för min illusion.

(Utmaning: skriv om ett utmanande uppdrag)

What's in a name?

"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."
Shakespeare

Jag hade levt ovanligt länge när jag var sex. Mätt och trött av skeenden var jag också ganska blasé i förhållande till mitt namn. När så Fröken i Skolan bestämde att tre Maria i samma klass var två för många, räckte jag upp handen.
– Jag erbjuder mig att byta till mitt andranamn! sa jag glatt.
Elisabet var långt och nytt och fräscht.
På grund av min beredvillighet var det också lättare att tvinga den tredje Maria att heta Anna Maria, trots att hon absolut inte ville, hon var starkt bunden till Maria, som hon tyckte var fint, och kände aversion mot Anna Maria, som hon kom att heta hela tiden i grundskolan. Tänk, att vakna varje dag och ha ett namn som man hatar på grund av en brådmogen klasskamrat.

Anna Maria var min bästis. Ändå förstod jag inte förrän på gymnasiet hur illa hon tog vid sig av att kallas Anna Maria. Min egen roll hade jag vid det laget glömt.

Så jag hette Elisabet. Till och med en del av mina släktingar lade om, trots att jag inte hade bett dem om det. Mamma var sur, tyckte att föräldrarnas godkännande borde ha inhämtats. Jag förstod inte hennes synpunkt, förstod inte vad hon hade med frågan att göra över huvud taget. Hon hade ju själv gett mig namnet Elisabet. Om hon verkligen hade velat sätta något emot min mesiga, tråkiga Fröken, skulle hon ha klarat det, det visste jag. Jag visste också att jag var riktigt förtjust i att heta Elisabet. Det gjorde inget att jag hade så fula glasögon när jag hette Elisabet. Elisabet var mitt intellektuella namn, mitt officiella namn, det namn jag valt nästan själv. Elisabet Vernersson.

Ganska långt var det. Och ju äldre jag blev, desto mer kände jag att hjärtenamnet, det namn jag ville att någon skulle viska till mig i mörkret, var Maria. Året efter gymnasiet jobbade jag och reste, laborerade med båda namnen, var i ett namnmässigt limbo. Avgörandet lät jag bero till första dagen på universitetet. Det kändes hugget som stucket när det var min tur att gå fram och registrera mig. Jag visste att det var ett avgörande val. Nu var jag på väg att bli vuxen. Då måste man välja till vad man lystrar.

Det blev Maria. Jag skriver det helst med gemener.

Jag identifierar mig inte särskilt starkt med mitt namn. När jag blir okoncentrerad kan jag glömma vad jag heter. Inte så att jag tror mig heta Elisabet. Nej, Elisabet har jag redan hetat. Jag är bara vag när det gäller mitt namn. Namnet Maria skulle lika gärna kunna komma från en sagobok. Jag förstår att det är en konvention att man har ett namn. Det finns praktiska skäl till att jag heter Maria. Maria Vernersson. Men när jag presenterar mig är jag ofta på vippen att säga något annat.

(Skriv om ett namn)

Besöksritual

Vi har hittat fram till en ritual när vi besöker honom. Tredje sjukhuset nu, fjärde avdelningen, samma dovt grå fleecefiltar, samma bleka ansikte mot kudden – men idag har han mer färg igen, pappa, och han har börjat äta flytande föda.

Efter kramen och pussen och:
– Hur är det idag, då?
– Ingen förändring...
… efter det går vi för att hitta ett par stolar men dröjer vid fotändan för att förmedla hälsningar:
– Annika tänker på dig varje kväll.
– Moa och Lars-Øivind hälsar så mycket.
– Birgit ringer minst varannan dag.
– Ringde Hasse? Han fick numret.
Det är det här han lever av. Det finns ett skimmer strax under huden som blir klarare, fortplantar sig till ögonen, förvandlar gestalten. Listan på dem som ber och tänker och skickar hälsningar är lång. En liten paus efter varje men han tackar inte bara, han kommenterar varje hälsning med ord, gester och leenden som om personen som sänt den stod i rummet.

Sen sätter vi oss ner. Idag rör samtalet hur bra vi har det med våra kretsar, mammas och pappas, min. Inte förrän nu, när han blivit sjuk, har det slagit oss hur många av mina kamrater som har träffat pappa och på allvar engagerar sig i hans tillfrisknande. Nöjd och varm och omhuldad ligger han, en liten spink i ett slagskepp till säng. Människa är människas fröjd.

(Utmaning: skriv om en famn)

Fredagen den 19 november

Vi har ringt våra läkarvänner. Vi har tagit fram gamla vackert kolorerade anatomiska planscher. Googlat, förstås. Ändå förstår vi inte. Det enda jag har i bröstet är en kall, mätt orm som har förtärt mitt hopp. Nu känner jag hur det är att vara orolig. Det tar hand om hela kroppen.

Han är en liten gråvit förhöjning i sjukhussängen. Rösten är en annans. En gammal gubbes, orkeslös. För en månad sedan var han för sjutton ute i älgskogen! Nu går han knappt till toaletten.

Hjärntumören var en barnlek jämfört med det här. Vi är en lustig familj på det sättet. Cancern tog vi med fattning, men vi går upp i limningen av en vag magåkomma. Alla utom pappa själv. ”Det är ett överjordiskt lugn,” säger han den enda gång vi pratar om det. Själv släpar jag mig runt kvarteret med hunden, bromsad av en högst jordisk oro.

Vätska i buken. Var kommer den ifrån? Vad orsakar den? ”Jag kan inte svara på några frågor, för jag vet inte mer,” säger överläkaren istadigt.

Litet mer kan man trilskas med en läkarkompis. ”Det verkar som om han råkat ut för en av tre osannolika saker,” säger kompisen. ”För det första att en primärtumör i buken eller thorax metastaserat i hjärnan – och så såg vävnaden inte ut när de tog bort tumören. Som att det var en metastas, alltså. För det andra att primärtumören i hjärnan gett upphov till metastaser i buken – och det är mycket, mycket ovanligt. För det tredje att det är något helt orelaterat i buken.”

Jag tackar men snart skiter jag i analyserna. Jag vill bara att de tar bort det onda. Jag vill inte att han ska ligga sådär. Jag vill inte titta på honom när han har så ont. Treåringsresponser. Sätt på ett plåster, så att han blir frisk

Nu väntar vi på utslaget av gastroskopin. Ormen ligger still men darrar med stjärten. Jag passar på att ta in posten. Kallelse till Uppsala för att ta bort resten av tumören med strålning. ”Men tänk om det stör behandlingen av det han har i magen?” är min spontana reaktion medan jag ostadigt skyfflar med papperen. Ormen tränger genom diafragman. Det är så mycket väntan. Det är så litet att göra. Så litet att göra. Det tröttar så.

(Utmaning: skriv om ett utslag)

Anita som gäst

– Jag brukar iaktta följsamhet mot min samtalspartners språkliga nivå men för dig gör jag ett undantag – jag talar med min rätta röst.
Hon ler triumferande och gnider fåtöljens armstöd lätt med vänsterhanden. En studioman kommer och rättar till hennes mygga. Programledaren tar upp tråden:
– Du talar inte bara till mig med det du kallar din rätta röst, utan till hela Sveriges befolkning.
Hon nickar med pondus.
– Då vill jag ställa en enkel fråga till dig: hur känns det att vara avsatt?
Hon ler stumt och nickar mot sin bisittare, som säger:
– Anita blev inte avsatt, hon avgick.
– Efter att först ha försökt få alla runt omkring sig att avgå, ja. Nå, Anita, det blev en ganska knäpp valrörelse, eller hur?
– ”Knäpp” är ett ord jag inte tycker passar ihop med ordet ”valrörelse”.
– Men när hela Centralkommittén dansade på torget i Bålsta, var det ägnat att framställa Partiet som seriöst?
Anita visar med handen mot sin bisittare.
– Det visade vår folkliga förankring. Förresten var det inte Anitas idé.
– Anita, vad händer nu med din identitet? Du har varit så starkt förknippad med Partiet, växt upp i det. Vad finns det nu att göra?
Bisittaren rycker in:
– Anita är full av begåvning.
– Ja, men vad ska hon göra? Eller du kanske inte behöver göra något med ett avgångsvederlag på femton miljoner?
Tystnad råder. Programledaren suckar, säger:
– Då har ni hört Partiets avsatta ledare Anita Bäck tala till oss med sin rätta röst. Nästa gäst är Robert Calving, som verkligen kan konsten att motivlacka naglar.

(Utmaning: skriv om ett undantag)

Huset i dalen

Det var en tropikvarm natt och fälten låg så bekymmerslösa kring huset i dalen, där bara en lykta lyste på förstutrappen. Det hade varit en oskuldsfull syn om man hade sett något men det var mörkt som i en brunn. Nu samlades konstaplarna, två i varje väderstreck, för att sakta och försiktigt omringa huset. Ingen visste vad som pågick men Miss Aharapakse var försvunnen och en bybo hade gett ett tips om att det var något lurt med detta avsides belägna hus. Bara att ett hus var avsides beläget var i och för sig lurt i detta de eviga avstyckningarnas land.

Kommunikationsradio eller mobiltelefon var otänkbart i det lantliga polisdistriktet. Här gällde det att ha ett klockslag och en plan och så samarbeta för att uppfylla den. Att gå i samma takt som de andra när man skulle sluta snaran kring vad det nu var som pågick där i dalsänkan. Konstapel Perera räknade stegen till den rytm de hade bestämt. Han var liten och ung och ambitiös, knappt vuxen men redan med två år bakom sig som polis, gick och fantiserade om när han skulle få leda en liknande expedition. Han spanade gagnlöst efter ljus eller aktivitet i huset. Ingenting syntes fast de nu nalkades gårdsplanen.

De hade bestämt att om absolut inget hände, om inte ens en hund skällde, skulle de omedelbart storma huset och ta sig ner i källaren. Om de hade vederbörligt tillstånd för detta bekymrade inte Perera så mycket. Papper var inte det viktigaste i poliskåren.

Ytterdörren var lätt att forcera. Källardörren, däremot, hade många, tunga, utländska hänglås. Bultsax fram. Två konstaplar vaktade ännu utanför huset medan resten av styrkan dundrade nedför den smala, branta källartrappan genom ett nylagt tårgasmoln. Trappan var tydligen inte enda ut- och ingång.
– Perera och Samarasinghe! Ni stannar här! Vi andra tar upp förföljelsen! skrek Fernando.

De befann sig i en stor lokal med långa, grova bord där någon okänd aktivitet försiggått tills alldeles nu. Perera fick en bild av ett gäng på nio till tolv personer, alla män, som satt i det varmgula ljuset från fotogenlampor och gjorde... vaddå?
– Jacob, kom hit! ropade nu Samarasinghe på honom från ett angränsande litet rum, en skrubb mest, visade det sig.
Perera trampade in, stelnade, vacklade, satte handen för munnen och snubblade ut i det stora rummet. Där stod han upptryckt i ett hörn när resten av styrkan kom tillbaka tomhänta. Under tårgasen en annan, mer primitiv stank.
– Vad är det här? frågade Fernando snävt, vänd mot Samarasinghe.
Det var Perera som svarade med tunn röst.
– Förlåt, Sir. Jag sket på mig, Sir.

Ligan hade skingrats upp på bergssluttningarna och Miss Aharapakse gick inte att rädda. Hennes flådda kropp låg på ett bord av kokosträ. På väggen var hennes hud uppspänd med tunna nålar. Rättsmedicinarna i Colombo skulle komma att konstatera att hon troligen flåtts levande. Perera fick tvätta sig vid brunnen och låna en sarong från huset. De hittade även en plastpåse att knyta in hans stinkande uniformsbyxor i.

(Utmaning: skriv om ett tillslag)

Mannen med tebladen

Medan Ludwig Wittgenstein byggde sig sin stuga vid en nordnorsk fjord, hyrde han ett litet hus av en kvinna. Ödmjuk och övertalande fick han sin hyresvärdinna att samla använda teblad – som om de drack så mycket te, norrmännen – och ge dem till honom. Alla varor måste tas upp på fjorden. Själv drack han mycket te, naturaliserad engelsman som han var, husgeni på Trinity College i Cambridge. Det blev mycket teblad i den lilla bleckburken, som han varje fredagsafton hällde ut på golvet. Så polerade han golven i det lilla huset med dem. När hyresvärdinnan fick se detta, blev hon först uppbragt, sedan sade hon sig att herr Wittgenstein hade de mest glänsande golv hon sett.

Han gjorde inte mycket väsen av sig, inte där. Hågkommen blev han på bygden som den konstige utlänningen – oklart varifrån – som torkade golvet med te.

Denna hans vana var knappast det märkligaste med honom. Han, som för en kort stund var Österrikes rikaste man, skänkte bort sitt arv till sina syskon. Han, som var den mest nydanande inom västerländsk filosofi under 1900-talet, vände universitetet ryggen och jobbade i sex år som lärare på den österrikiska landsbygden. Han designade propellrar och ritade hus, stormade in på och ut från föreläsningar och fick sin lärare Bertrand Russell att slita sitt hår – och dyrka honom.

Om sin filosofi skrev han: ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) ” Buddha sa om sin lära att den är som en flotte som man använder sig av för att ta sig över floden. När man väl är framme bär man inte omkring på flotten.

På Trinity står äppelträdet som Newton fick sin mäktiga aha-upplevelse under. Jag ser hur dess grenar darrar, när den galne österrikaren rusar över gården, dånar in i Russells kammare och säger att han tänker plugga för honom. Han kan knappt engelska men vägrar prata tyska.

Han kunde knappt engelska men han tog till sig husmorsknepen. Han hyste vördnad för det praktiska. Att försörja sig på det intellektuella kände han stor avoghet inför.

Många, många på de brittiska öarna torkar fortfarande golven med te.

(Utmaning: skriv om ett tilltag)

Deoxiribose Nucleic Acid

Goda barn! Det här är alfabetet ni har till hands: A T G C. Adenin. Tymin. Guanin. Cytosin. Nukleotiderna – molekyler av idel kompakta ringar av kväve och kol. Dessa utgör stegpinnarna i DNA:s spiraltrappa. Kom ihåg att det är som en text. Ordningen på adeninet, tyminet, guaninet och cytosinet i de båda stegstöttorna – det är det som är den genetiska informationen. Ordningen. Precis som ordningen på bokstäverna på en boksida gör att ni kan läsa sagorna. När DNA ska jobba – när cellen ska repareras eller kopieras - måste den bilda RNA, som är snarlikt den själv, för att sedan bilda proteiner. Det är proteinerna som gör jobbet. Men vänner! Ni sitter och nickar till! Det här är svårt men inte tråkigt. Eller så är det tvärt om. Lyssna noga, jag tar det igen: när DNA bildar RNA är det som att den kör ett kort avsnitt av sig själv, där en viss gen sitter, i en kopiator. Det kallas också transkription, precis som om man skriver av DNA till RNA. Sen förs RNA-kopian genom en ribosom, ett stort, stort molekylkomplex där nukleotidsekvensen (alltså ordningen på A T G C) översätts till rätt aminosyror – och aminosyrorna bygger protein, det kommer ni nog ihåg.

Äntligen suckar läraren, lägger ner kritan. På tavlan bakom henne finns inte lärobokens hisnande spiraler, inga permutationer av A T G C. Där står en kolumn med orden
alfabetet
text
informationen
bokstäverna
kopieras
sagorna
avsnitt
kopiator
transkription
skriver av
översätts

Hon ler triumferande eller utpumpat eller bådadera. Frågar sedan om det finns några frågor. Klassen sitter och flämtar, berövade luft och ljus. Då räcker Maria Louisa upp handen mitt i de andras uppgivenhet, säger:
Jag skulle vilja höra om den där gulliga gubben i spetsförkläde med bananflugorna.
Ett mycket hårt suddgummi träffar henne i nacken.
Fröken ler: Gregor Mendel i Brno. Kanske i morgon min skatt. I morgon. Hon tittar på klockan. Nu är det svenska. Eller ni får välja på svenska och biologi. Jag vill att ni skriver minst en A4 och använder orden här på tavlan.

(Utmaning: skriv om anlag)

Dragkamp

Våra fisketurer sträckte sig ofta bara hit, till svalkan i garaget, där jag förvarade mina fiskegrejer. Vi trodde alltid att vi var på väg ut men så blev vi fast i våra oändliga bestyr med drag och spön. Alla krigare vet att förberedelserna är roligast. Förberedelserna och skrävelhistorierna och taktiken som fötts i en halvdröm om natten.
– Det blir wobbler för mig idag, sa Göran. Årsjön. Där kan det bli storgädda.
Efter en paus sa han:
– Och du?
– Jag tar den här!
Jag visade upp mitt favoritdrag, en droppe tror jag men jag var inte säker, jag kunde inte så många namn som Göran.
– En spinnare! sa han försmädligt. De trasslar ju bara linan.
– Jag har aldrig varit med om att den här har trasslat linan, sa jag sanningsenligt.
Han tittade förbluffat på mig. Sen bad han att få syna draget.
– Asch, sa han nedlåtande. Du använder ju både lekan' och tafs.
– Ja, men är inte det bra då? Om det funkar? insisterade jag.
Det blev en lång tystnad. Han rasslade i sin verktygslåda, full med drag och tillbehör. Så tittade han upp, gravallvarlig, och sa:
– Det är att göra det väldigt lätt för sig.
Han lät som en präst. Ändå vågade jag bekänna:
– Jag har alltid både-och. Alltid. På alla drag.
Först ruskade han bara på huvudet. Sen satte han sig att forma sin alldeles extra komplicerade fästknut för draget direkt på linan. Jag såg det nu, för första gången. Hade aldrig tänkt på det förut.

Jag kan inte komma ihåg om vi kom ut och fiskade den där dagen eller om det blev så att vi blev stannande. Jag tror vi drog ut på fiske. Vi hade ändå inte mycket mer att säga varandra just då.

(Utmaning: skriv om drag)

Dagen efteråt

Vi vaknar dagen efteråt i farsans dragiga gamla kåk. Du är uppe före mig, knackar glatt på dörren där nere och erbjuder frukost. Förklä och stekspade. Det fanns ägg och bacon och farsans stora tekanna fylld med high-grown Broken Orange Pecoe Fanning.
– Ta ur filtret, säger jag. Det blir lätt för starkt.
– Redan gjort!
Du strålar över din trötthet idag. Är varm och mosig i farsans pullover i shetlandsull. Han fick den av mig en jul i slutet av nittiotalet.
– Så du hittade den där?
Jag nyper i ärmen.
– Ja, det är ju svinkallt.
Ändå föreslår du en promenad när vi ätit.

– Det finns ju en fördel, säger du när vi kommit upp på skogsbilvägen över Vätbyn.
Du är en ”ju”-person. Det låter allt litet drygt. Du är en ”ju”- person och du är min halvbror. Jag vet inte helt och fullt hur du tänker.
– Det finns ju en fördel, säger du igen eftersom jag inte kommit med ett uppmuntrande, uppfordrande ”mmm?”
Du tänker nog på arvet. Måtte du inte tänka på arvet. Vad kan det vara värt? Ett par hundra tusen var för kåken på bondvischan, fullständigt okänd summa för skogen, kanske hundratusen i fonder. Att dela på.
– Mmm? säger jag, stampar beskäftiga stjärnor i de frusna pölarna på vägen.
Du stannar till och vänder dig helt mot mig.
– Vi har ju varandra.
Du ser plötsligt blyg ut.
– Jag menar att vi har lärt känna varandra den här tiden. Och jag tycker om att känna dig. Du hade alltid pappas bästa för ögonen.
Jag vaknar upp ur min huvudräkning.
– Det hade vi väl båda två? Jag tycker också att det är roligt att ha lärt känna dig. Det är bara sorgligt att det krävde att farsan skulle ligga på sin dödsbädd.
– Shit happens.
– Shit happens.
”Syskon”. Jag övar tankfullt på termen när vi vandrar nerför Årberget i den klena dagern. Jag har ett syskon. Ett halvsyskon. Han heter Bengt.

(Utmaning: skriv om en fördel)

Terror

Den rand där håret fäster vid baksidan av halsen är ekvatorn i den zon där ett nackskott placeras. Där blev jag skjuten och skjuten och skjuten igen. Ingenting förvånar. Jag representerar alla döda. Som Kamenev, Zinovjev, Bucharin och Rykov – Stalins forna bundsförvanter. De fick den sällsporda ynnesten av offentlig rättegång – före nackskottet. De strök med 1936 när Stalin drog igång de riktigt stora utrensningarna inom partiet. Nackskottet var också en sorts lyx. Förrädarna i partiet och ungdomarna som stulit gurka på kolchosen var egentligen till större nytta i arbetslägren. För 400 gram bröd och lite fiskrens utspätt med vatten byggde vi till exempel kanalen mellan Moskva och Volga – för hand. Omkring en miljon människor skickades dit. Över en fjärdedel dog. Många av oss murades in i slussarnas betongsidor. Där hade vi varandra.

Gulag. De är så coola, de ryska förkortningarna. Allt låter Osip&Lili, revolution chic. Så mycket de ville med det nya Ryssland och hur långsamt verklighetens malätna kappa slöt sig om dem. Han var så gullig, Osip Brik. Först bar han de prostituerade på sina händer, när han skulle skriva sin doktorsavhandling om dem. Sen Lili, med hennes krav på sexuell frihet. Sen Majakovskij. Han var så gullig och han satt i tjekan. Kunde berätta, neutralt som alltid, om de olika tortyrmetoderna. Jag minns särskilt en. Ett rör med en råtta i, fastsatt mot våra kroppar i den ena änden, i den andra försluten med nät. Sen tändes en eld i nätänden av röret och ju varmare det blev, desto mer desperat försökte råttan gnaga sönder våra inälvor för att ta sig därifrån. Jag är inte rädd. Jag representerar alla de döda.

Ett nackskott är barmhärtigast – som för Kamenev, Zinovjev, Bucharin och Rykov. Och den offentliga rättegången? Den avslutades med att de välregisserat föll på knä och bönade om att bli dödade.

Hårfästet i nacken visar siktpunkten för ett nackskott. Jag har blivit skjuten många gånger, jag har blivit skändad och dränkt, kvävd till döds och flådd. Men oftast, allra oftast, har jag dött den långsamma döden på en ranson av, säg, 400 gram bröd och en soppa gjord på fiskben. Det finns alltid någon som ser. Det finns alltid någon som är ansvarig. Jag representerar alla de döda. Vi är inte rädda längre.

(Utmaning: skriv om en nackdel)

Du

Det var er egen båt. Du flydde inte mer. Blev tagen av en storm och finns där ingen ser. ”Styv kuling,” sa rapporten men du var inte van, en förortstös som alltid tanklöst gett sig ut på stan. Nu var det du och havet i guppig segelbåt. Du såg inte men hörde och du blev kall och våt. Ett krasande – jag gissar nu – och ruffen dränks av vatten. Du ser fören slutta neråt, sedan omsluter dig natten.

Du finns där ingen ser. Du har gått till botten i taggig elak storm. Du skulle hört rapporten.

(Utmaning: skriv om ett oväder)

Om texternas okända tillskyndare

Det finns inga som jag beundrar så mycket som översättare. Jag minns i nian, när jag knåpade med Animal Farm. Jag hade valt en kort och enkel roman och hade inga tveksamheter om att jag skulle lyckas överföraa den från engelska till svenska. Som en liten övning. Min engelsklärare föreslog att jag skulle välja en novell i stället. Hon var en mycket försiktig typ. Redan i första meningen stötte jag på svårigheter. ”Mr. Jones, of the Manor Farm, had locked the hen-houses for the night, but
was too drunk to remember to shut the pop-holes.” Hur översätta 'Manor' i det sammanhanget? Och 'pop-holes'? Det stod inte i mitt lilla lexikon Var det hålen hönorna sket igenom eller hålen de lade ägg igenom? Var det något helt annat? Översättningsprojektet mötte sitt öde innan jag hunnit med två sidor.

Översättare är okända genier som inte kräver någon strålglans kring sina namn. Anonyma är också korrekturläsarna, med kravfyllda jobb även om de inte utför samma bragd som översättarna. Korrekturläsare blev jag sen och det var ljuvligt. Att alltid vara på pass. Att kolla upp mer än man tror är nödvändigt och så fyra gånger mer än det. Månens omkrets. Sutrans namn. Att lita på sin allmänbildning men inte luta sig tillbaka för mycket. Kolla, kolla, kolla. Grammatik. 'Före' eller 'innan'. Objektsform? Trassla ut underordnade bisatser. Slåss med texten, nästan – men bara nästan – som en översättare. Slippa smärtan i bröstet av ett ord som inte fick sin rätta valör. Bara ha glädjen av att man lyckats hindra att en stackars kvinna fått sitt namn felstavat och av att man vet hur långt det är runt månen.

(Utmaning: skriv om något lärorikt)

Frihet

Radiorösterna i P1 visste men alla visste olika:
– Trenderna går neråt! Realisera medan tid är!
– Nej, vänta på nästa uppåtgång!
– Det kommer ingen uppåtgång!
– Flytta era innehav till Kina!
– Investera i råvaror – såsom grisar! Alla behöver grisar!
– Och guld!
– Det är för sent att köpa guld. Marknaden är mättad.
– Fastigheter är aldrig fel!
– För osäkert. Åter för mycket luft i marknaden!
Hon kunde lugnt konstatera att det säkraste var att inte ha några innehav över huvud taget. Visst skulle krisen drabba även henne men hon behövde inte betrakta sitt kapital, sitt hopp, sin säkerhet medan det smälte ihop och försvann. Hon kunde tänka sig hur en del av personen försvann med de krympande tillgångarna – ja, redan med uppbyggandet av kapitalet, med bundenheten till börssidor och information på nätet. ”What you own ends up owning you”, som Tyler Durden sa.
– Fattigdom är frihet, sa hon prövande till sig själv.
Historiskt och geografiskt tillhörde hon en överklass, nästan oavsett hur fattig hon blev enligt sitt eget samhälles måttstock. Hon hade enkel, god mat tre gånger om dagen och hon hade till hyran. En månad fick hon välja mellan bläckpatroner till skrivaren eller att gå till frisören. Hennes basala behov var tillfredsställda med råge men hon hade mindre än de flesta runt omkring henne.
– Fattigdom är frihet, sa hon åter, med större pondus.
I en värld där relativiteten råder, var det sant. Hon suckade nöjt över att hon inte hade några Luxemburgfonder att ta hand om.

(Utmaning: skriv om en trend)

Skunk

Vi märkte att han inte tvättade sig varje dag. Det var det första. Sen gick han och plockade i maten innan den var serverad, från de stora faten. Någon stod och lyssnade vid toalettdörren och han tvättade inte händerna när han hade varit på toaletten. Det var tydligt. Han fick varning på varning och de var inte lätta att ge, att stå där och benämna så grundläggande saker var genant men det var som om han inte lyssnade.

Vi tyckte om honom. Han var spirituell och hade en drastisk humor. I bildning låg han långt före oss andra. Han var en stor tillgång i frågesportsspel. Korsord hjälpte han till med men han löste dem aldrig själv. Han satt med en bok i sällskapsrummet på kvällarna, blid och varm, och lät sig gärna störas. ”Minos dotter, sju bokstäver?” ”Fina skinnet, åtta bokstäver?”

Vi avundades hans kunskap, tyckte den var fantastisk. Själv dunkade han irriterat handen i pannan de få gånger han inte kunde svaren. ”Förlåt! Förlåt!” sa han och det lät så ömkligt, särskilt som han halsstarrigt ignorerade oss när vi försökte påtala hans verkliga fel, som var så grava att de skulle kunna leda till att han blev utslängd från pensionatet.

Vi stod inte ut till slut. På morgonen den åttonde november lät vi honom veta att han var välkommen tillbaka på kvällen för att packa sina saker och äta middag för sista gången. Han betedde sig normalt vid den sista måltiden. Det var som om han inte var på väg någonstans. Men efteråt drog han fram två koffertar som legat under sängen och packade metodiskt i dem. Det var mest böcker.

Vi gjorde ett fynd när vi städade ur hans rum. Panelen låg inte dikt an på ett ställe och vi öppnade vad som visade sig vara en lucka. Där låg en liten hög med kalsonger, stöldgods från sjukhuset mest, och de var använda, rejält använda, både på insidan och utsidan. När vi höll för näsorna och med pincettgrepp förpassade kalsongerna till soporna, konstaterade vi att vi gjort rätt. Men jag såg för mig hur han åkte med sina koffertar i en droska, bligande efter skyltar som annonserade rum att hyra, och inte fann någon. Eller hittade ett ställe där han blev portad på grund av sin odör. Jag tyckte att vi nog hade kunnat behålla honom, vi som var vana.

(Utmaning: skriv om något begagnat)

Delirium Tremens

Det som darrar. Det som krälar. Det som kryper. Det som darrar, det som krälar, det som kryper. Fånge här. Kan inte trycka på den stora, röda knappen, för det sitter en spindel på den. Jag måste ha ett glas men det är väl omöjligt här, där jag är fångad. Var är mitt hem? Var är min dagliga lilla kvarting? Det som darrar är jag. Det som krälar och kryper är förskräckliga kryp, i sängen och på min kropp. Jag känner deras ludna ben. De är så stora! Jag måste nå fram till omvärlden, men hur? Jag rabblar alla postlådor jag bott i – och det är många – men kan ändå inte hitta fram till mitt hem. Nu skriker jag. Skriket tas emot av stumma, porösa väggar. Pulsen rusar. Jag vet inte var jag är. Det här blir bara värre. Spindeln sitter kvar på röda knappen. Jag försöker med en annan knapp. Dovt börjar musik ljuda direkt ur sängen. Jag känner igen den. Någon aria ur Tosca, tror jag. Min säng spelar musik och jag kan inte komma i kontakt med yttervärlden. Jag kommer att dö här, bland spindlar och kryp. Nu har en orm också dykt upp. Jag hör inte mitt skrik. Det är ett väldigt skrik. Det kommer ur mig. Hjälp mig. Jag är så rädd för ormar.

(Skriv om något som kryper)

Utan honom

Det är inte en besvärlig installation men hon är ilsket grinfärdig redan när hon placerar den otympliga lådan på trasmattan i köket. Rösten i huvudet har tystnat, den som vägledde henne vid köpet. ”Kolfilter ska det vara!” ”Inte för billigt, inte för dyrt!” Nu står hon här med verktygslådan som hon fått av honom, slagborrmaskinen som hon fått av honom och kartongen med den efterlängtade köksfläkten i. Om det varit han? Han skulle ivrigt ha rivit upp kartongen, slängt monteringsanvisningen i ett hörn och påbörjat den tjusande leken att sätta ihop alla bitar och se hur många som blev över. För det första skulle han ha dragit kabel, behörighet eller ej. Själv får hon lov att ta ström från det enda eluttaget i närheten av spisen. Hur ska hon nu kunna använda mixerstaven? Redan vid den tanken funderar hon på att låna ännu en bil och fara tillbaka med fläkten. Hon rotar i verktygslådan och där, i densamma, hittar hon en tjuv. Jordad. Något nöjdare börjar hon valhänt plocka bland frigolit och plast och hittar en list som måste gå att använda som mall för var skruvarna ska sitta. ”Pappa?” säger hon. ”Pappa.” Vattenpass fram. Rätta sidan i monteringsanvisningen. Hon är inte lika begåvad som han men mer metodisk. Efter tre timmar är hon färdig. Tre timmar hon aldrig skulle kunna redogöra för men hon har rest från sidan 17 till 45 i monteringsanvisningen. Hon har inte fått större tilltro till sig själv. Fortfarande opraktisk har hon böjt sig fram som över ett svårt matteproblem på gymnasiet. Jobbat grundligt, varit med om en process, blivit renad – men inte egentligen lärt sig någonting. Hon har varit glad och hon har slagits med gråten.

När golvet är ett hav av förpackningsmaterial ringer mamma.
– Jag har monterat spisfläkten!
– Själv?
– Mm.

Natten är som tunnast. Hon anropar honom igen: ”Pappa! Pappa!” utan frenesi. Hon kommer att göra det alltmer sällan, eftersom hon vänjer sig. Vad hon inte vänjer sig vid är allt som var så enkelt när det fanns en far. Allt som han bara gjorde. Att den enkelheten inte finns längre.

(Utmaning: skriv om en installation)