Om broars tjuskraft

Det var den 13 februari 1949 som beslutet fattades att det skulle byggas en bro över Nipälven, just mellan oss och ann'sia. Vi visste ju knappt vad det bodde för folk på ann'sia. Det hade väl varit någon fiskevattenstvist under årens lopp och en gång flöt en yngling därifrån iland hos oss, medvetslös. Det var några raska småflickor som räddade honom till livet, tillräckligt små för att inte förstå att hans tacksamhet var begränsad. Annars hade vi inte kontakt.

Ingen utom jag var särskilt intresserad av bygget, som drog igång i maj. Handlarn gillade det, han konstaterade att han skulle få mer kunder. På ann'sia hade de hittills haft över en mil till affärn. Men själva bygget var det bara jag som följde från strandbanken, så fort jag hade en ledig stund. Jag fotograferade och till och med tecknade. Vad jag försökte förstå var hur man fick stabilitet i byggelementen innan de var färdiga. Plötsligt en dag stod två halva spann som svanhalsar över älven, balanserade med underliga konstruktioner som verkade ha mycket svikt. Jag ritade febrilt men förstod inte och tordes inte fråga. Jag var fjorton och flicka och borde tänka på mina sysslor. Jag såg i alla fall att vår bro skulle bli ganska vacker. Trettiosex meter lång, det stod i tidningen. Och jag såg att de visste vad de gjorde, byggarna. Mina teckningar flödade ner på papperen, jag var noggrann med att teckna det jag såg och inte det jag trodde mig se. Jag tecknade nästan helt utan att tänka och visste att med den metoden skulle jag lära mycket av att gå igenom mina teckningar i efterhand.

Bron var byggd. Det stod insändare i Västerbottenskuriren om att unga från ann'sia for över till affärn och skrålade. Det skulle visst ha varit ett fall av smitning vid den affärn tillhöriga macken också. Men i oktober hade vi fest på bron. Någon pjäxdans blev det inte fast underlaget var perfekt. Det fanns för många pingstvänner hos oss och för många EFS:are på ann'sia. Men eftersom det inte var en söndag, kunde vi ha en vänskaplig tävling i sprintstafett över bron. Det blev lyckat och alla fick varm svartvinbärssaft efteråt.

Under vintermånaderna stängde jag in mig med mina teckningar och fotografier. Jag var besatt. Ville bara veta mer. Nästa år fick jag sommarjobb som kokerska på ett brobygge i Svinnsträsk. När realen var klar, sa jag det till mor och far. Jag sa ”Kungliga Tekniska Högskolan” och jag rös. Jag rös och jag hade ett brev från min fysiklärare.

Mitt sista stora projekt före pensionen var världens vackraste hängbro, Högakustenbron. Mitt liv har jag levt med broar. Jag var med i en rådgivande kommitté när bron över Mostar skulle återuppbyggas. Det är nog det projekt som mest har påmint mig om bron därhem, över Nipälven, sommaren 1949. Jag har teckningarna kvar och tycker fortfarande att det är den vackraste bro alla kategorier, för det var vid det bygget jag började förstå begreppet bro.

(Utmaning: skriv om en bro)