Besöksritual

Vi har hittat fram till en ritual när vi besöker honom. Tredje sjukhuset nu, fjärde avdelningen, samma dovt grå fleecefiltar, samma bleka ansikte mot kudden – men idag har han mer färg igen, pappa, och han har börjat äta flytande föda.

Efter kramen och pussen och:
– Hur är det idag, då?
– Ingen förändring...
… efter det går vi för att hitta ett par stolar men dröjer vid fotändan för att förmedla hälsningar:
– Annika tänker på dig varje kväll.
– Moa och Lars-Øivind hälsar så mycket.
– Birgit ringer minst varannan dag.
– Ringde Hasse? Han fick numret.
Det är det här han lever av. Det finns ett skimmer strax under huden som blir klarare, fortplantar sig till ögonen, förvandlar gestalten. Listan på dem som ber och tänker och skickar hälsningar är lång. En liten paus efter varje men han tackar inte bara, han kommenterar varje hälsning med ord, gester och leenden som om personen som sänt den stod i rummet.

Sen sätter vi oss ner. Idag rör samtalet hur bra vi har det med våra kretsar, mammas och pappas, min. Inte förrän nu, när han blivit sjuk, har det slagit oss hur många av mina kamrater som har träffat pappa och på allvar engagerar sig i hans tillfrisknande. Nöjd och varm och omhuldad ligger han, en liten spink i ett slagskepp till säng. Människa är människas fröjd.

(Utmaning: skriv om en famn)