Favoriten i låren

Ledsen dag. Förvirrad. Några hårda snöbollar hade hon fått i huvudet på hemvägen också. Och ingen var hemma när hon kom hem från skolan. Det var som vanligt... Men just idag!

Det satt en torkad snyftning i hennes hals. Hon drog fram en pall till kylskåpet, gjorde O'boy. O'boy och ett par skorpor. Hon ville rymma men det var för kallt. Men medan hon satt och sörplade fick hon en idé. Den gamla vedlåren i köket som användes som saj.. saj... sajdbård. Där hade de gömt sig tusen gånger när det var kurragömma. Och nu skulle hon ner. Först upp till rummet och hämta täcket. Hon plockade bort malmljusstakarna och fruktskålen som stod på låren, höll ett stadigt tag i duken och hoppade ner. Innan hon stängde luckan, hällde hon större delen av innehållet i fruktskålen i låren. Det enda som saknades var en bok och en lampa. Hon kände sig så fiffig som kommit på täcket.

Det blev ganska långtråkigt men under loppet av ett par timmar fick hon glädjen att höra dem spekulera i vart hon kunde tänkas ha tagit vägen, ringa oroliga samtal hit och dit, ja, hon hörde bilen brumma iväg. De skulle söka. Ljusstakarna och fruktskålen hade de visst inte lagt märke till.

Hon var inte hungrig. Sex bananer och fyra äpplen hade hon ätit. Äpplena var Ingrid Marie, hennes favorit. Oj, där kom ledsnaden igen. Och hon måste upp. Hon måste verkligen gå på toa. Ingen var i köket. Hon smög upp locket. Det skrällde. Oj, mamma hade satt tillbaka skålen och ljusstakarna! Försiktigt lät hon föremålen glida nerför det sluttande planet och kravlade, ganska ledbruten, upp ur låren.

När hon kom tillbaka från toan satt pappa i köket. Hon suckade. Orkade inte hitta på något nytt gömställe. Gick in som om inget hade hänt.
– Men Maja! sa pappa. Var har du varit?
Hon pekade stumt på vedlåren.
– Men varför, min älskade bit?

Vuxna levde i en värld där allt var därför och varför. De trodde på allvar att allt kunde förklaras.

– För jag är frökens favorit, sa Maja.
Underläppen darrade. Pappa log lättat.
– Men det är väl ingen fara! Det är väl bra!
Maja gav honom en barsk blick som kunde utläsas som ”har du aldrig gått i skolan?”

Sen tog hon täcket och gick upp till sig. Det var skönare att ömka sig på sängen än i låren. Dessutom skulle pappa inte komma in och störa. Mamma var ute och sökte henne med bilen. Hon hade all tid att lösa sitt problem.

Det var en sak hon aldrig förstått med att gå i skolan. Man skulle lyda fröken men man skulle också lyda de tuffaste grabbarna och – om man var tjej – de tuffaste tjejerna. Ofta sa de olika bestämmarna olika saker. Den enda lösningen hon kunde se på problemet var att lyda alla i smyg. Det var svårt men inte svårare än något annat i den konstiga världen utanför.

(Skriv om en favorit)