Johansson

Johansson är en god man som hatar sitt arbete. Han kommer i graningekängor och fristadsbyxor, för han ska ju tömma sen, på något annat håll i stan.

Han kommer till mitt hus. Jag bor på nedre botten och ser honom på långt håll. Det är innan jag vet att han är Johansson. Han är vem som helst i tunga skor och blåställ. Men jag ser hur han dröjer på den grusade gången upp till vår port. Hejdar sig. Han lägger ut snusen och ritar små figurer med tåspetsen. Det kommer dimma ur hans mun. Jag ser att han andas häftigt. Fortfarande vet jag inte att det är Johansson.

Han ringer på hos mig och räcker över vräkningsordern. Hans röst är mild och flöjtande när han berättar hur processen kommer att gå till. Vilken dag han kommer med sin lastbil. Vad jag kan göra med barnen – små tips ur sin egen fatabur. Han hatar sitt jobb men har varit länge i branschen.

Det är en förmiddag. Det är på förmiddagarna han vräker, Johansson. På eftermiddagarna tömmer han lägenheterna. Det är därför han är jobbarklädd, tvärtemot reglementet som säger att han ska ha kostym när han kommer med sin order. Han har gott om tid att gå hem på lunchen och byta men han behåller sin stil, utan att tala om varför.

Jag tror han vill visa sig nära.

Jag tror att han har ett yrke som man måste hata för att kunna ha. Ett yrke som det inte går att utföra väl. Vem vinner på en vräkning? Än så länge har vi ändå inga familjer som bor på wellpappbitar i skumma gränder. Det ska ändå finnas en boyta för oss. Varför kan vi då inte få bo kvar? Det frågar jag Johansson, eftersom han verkar god.

Han tackar mig för att jag frågar. Säger att han ofta funderat på det själv. Att han kan ligga vaken på nätterna och fundera på medborgarhyra, lika väl som medborgarlön. Att alla skulle ha en bostadskupong som gav rätt till ett grundläggande boende. De som ville ha högre standard än så fick lägga till. Vad tror jag om det?

Nu är det så att jag inte orkar filosofera, jag finner mig mitt uppe i en vräkning, om två veckor ska snälle Johansson komma och hämta de möbler och saker som fanns kvar och det är en väldigt oläglig tidpunkt. ”Det är alltid en oläglig tidpunkt. Det är min erfarenhet,” säger Johansson. Jag förstår att han har rätt. Tak över huvudet är en sådan där grej som man tror är självklar. Ända tills någon sådan som Johansson kommer. De borde tveka utanför varje port. Tänka: ”Nu river jag sönder livsväven för ännu en medmänniska”. Den är laserskarp, eggen mellan innanför och utanför, och den är lika tunn.

(Utmaning: skriv om att tveka)