Önskelistan

Det skriks och skräller i huset. Klockan är kvart över fem, pappa har just kommit hem från jobbet och volymen i huset har dragits upp ytterligare. Det känns inte bara i öronen utan det nyper i tinningarna också. Nyper hårt. Ödets ironi, som magistern brukar säga. Ödets ironi att en ljudkänslig person som jag skulle födas in i det här huset.

Jag sitter instängd på mitt rum med ett levande ljus. Antingen får jag bränna ljus eller inte, det kommer jag inte ihåg, men man måste ha stämning när man skriver önskelistor.

Min grymma hemlighet är att jag inte önskar mig någonting.

Den grymma verkligheten är att jag måste verka som om jag gör det. Som om jag är normal på alla sätt och vis. Detta är inte fråga om en sketen önskelista, utan om familjens heder och ära.

Jag blundar en stund, låtsas vara Karin eller Ann-Marie, sen skriver jag, som bedövad:

Blockljus
Jeans, helst Gul&Blå Marilyn
Böcker
Date-spray
Kläder

Där tar det stopp. Några skivor kan jag inte komma på. Jag vet inte vad som gäller och jag vet inte hur man får reda på det. Plötsligt har alla samma skiva och jag har ingenting fattat. Musik är jobbig. Den går inte att ta på. Det är annat med böcker. Allt går att läsa, det är som att äta. Och ingenting är inne eller ute.

Jag kopierar texten till sju papper. Nej, nu blev det fel. Jag knycklar ihop det sista papperet och tar fram ett nytt, drar ut skrivbordslådan och plockar fram en pensel och den lilla koppen med pressad citron som jag gjorde i smyg uppe i köket. Sen skriver jag med citronsaften på det sjunde papperet:

”Jag önskar att mamma och pappa ska skiljas och att jag blir adopterad av moster Helena.”

Ibland kan man inte säga om man får en klump i magen eller om en försvinner. Jag tittar på papperet, vet vad jag skrivit men ser ingenting. Medan jag plockat fram kuvert och adresserat dem har det torkat och jag skyndar mig att skriva den påhittade listan ovanpå. Denna lista med den hemliga, sanna önskningen skickas förstås till moster Helena.

Hon kommer inte att märka något.

Papperet är litet, litet buckligt, förstås.

Kanske hon lutar sig mot ett element med önskelistan i handen någon gång när hon står och pratar med morbror Rolf? Lutar sig så länge att skriften träder fram? Nästa år kanske blir ett lyckoår? Om inte, vet jag inte hur jag klarar mig. Det är inte bara att de alltid bråkar, så att man får ont i magen. Jag känner mig som om jag är född i fel familj. Jag har ingenting att göra med de här personerna.

Jag lägger till ett hjärta med ”God Jul” i på kuverten. Sen suckar jag och öppnar dörren till krigsscenen utanför mitt rum. Jag har alltid ont i magen.

(Utmaning: skriv om en önskelista)