Ginvägen

– Nu är du ogin, sa morsan till brorsan.
Det var när han inte hade bjudit på lakrits då han kom hem från Silja Line. Han åkte Silja Line en gång varje sommar för hans riktiga farsa bodde i Finland, vid en sjö, i en bastu. Fick jag för mig. Antti hette han. Farsan. Brorsan heter Göran. Som om hans mamma och pappa kom från samma ställe, eller inget ställe alls.

När brorsan var ogin stod mamma över honom tills han pillade, bökade fram några bitar och tvekande, trevande gav dem till mig. Klibbiga. Som om de vore begagnade. Hade han otur skedde det tre gånger efter att han kommit hem men oftast mosade han i sig dem när han låg i sängen, i mörkret. Jag hörde hur de maldes mellan hans käftar och doften kring honom var svart av lakrits. I Finland växte nog stora lakritsskogar bland sjöarna. Hur skulle de annars ha råd att göra så mycket lakritsgodis?

Runt vårt hus växte också skog. Det var den gamla vanliga tallskogen. Och ena vägen gick till Samhället och andra gick till Sjön och den tredje, som inte var någon väg, var ginvägen.
– Ska vi ta ginvägen till Karin? sa mamma alltid. Alltid när vi skulle till Karin. De satt bredvid varandra i skolan, mamma och Karin, när de var lika stora som brorsan, eller som jag, och de skrattade alltid, så fort de fick syn på varandra och Karin sa vad roligt och kom in i stugan och smaka på. Karin hade det vi inte hade – en glänta. En glänta och en liten backe. Det blev luft kring Karins stuga och hon hade vita gardiner med ordspråk på som fladdrade på sommaren.

Så vi gick in i stugan och smakade på. Det var som om hon alltid väntade främmat. Ibland var det bullar, större än de på fiket i Samhället. Ibland en sockerkaka med de första hallonen i. Och en gång, en gång var det pannkakstårta! Och alltid små kakor, förstås.

När jag trevar mig fram på rådjursstigen som är ginvägen till Karin, tänker jag att morsan är god som kallar vägen så. Som ser den riktiga Karin. För Karin är den ginaste människa som jag har träffat.

(Utmaning: skriv om att ta genvägar)