Gunborg

Gunborg lutade sig tillbaka i gungstolen så att det skvimpade från kaffekoppen i hennes hand och sa med sin väsande röst:
– Vet du vad jag har saknat i mitt liv från det att jag var 14?
Hon brydde sig inte om att invänta något svar, utan fortsatte direkt:
– En mentor! Ja, en mentor!
Hon sneglade på mig. Jag nickade.
– Ja, du blir inte förvånad för nu vet alla vad en mentor är men för bara tjugo år sedan var det inte så.
Det är förbluffande men hon har rätt. Vad är det med människohjärnan att den inkorporerar det nya med sådan självklarhet att det är som om det alltid funnits? Nu har förstås ordet mentor varit ett begrepp ända sedan Odysseus drog till Troja för att slåss men i var mans mun i Sverige har det bara varit i tio – femton år. Jag tittade förväntansfullt på henne. Det var den enda uppmuntran hon behövde.
– Vad jag skulle ha haft min mentor till? Att lära mig reflektion och riktning, resignation. Men det kom jag inte på förrän senare. Jag kunde inte formulera mig om mig själv, det var det stora felet.
– Resignation?
– Ja, häng inte upp dig på det. Tidigt resignerade jag felaktigt över hela linjen. Vad jag skulle ha behövt lära mig var att se de få områden jag kunde ha släppt och så resignera ordentligt över dem.
Jag ställde ingen följdfråga. Den gamla damen visste tydligen vad hon menade. I stället började jag med ett:
– Hur... ?
– Hur mentorn skulle vara?
Hon slöt ögonen. Mungiporna vinklades uppåt.
– Han skulle vara sokratisk, liksom sväva en och en halv decimeter över marken, vandra varsamt och vist och få mig att tro att jag kom på alla svaren själv genom sina öppna frågor.
Hon fick tårar i ögonen, tog fram en näsduk ur ärmen och torkade sig diskret men snart blev hon tvungen att ta sikte på rullatorn. Det är svårt att ta sig upp ur en gungstol om man knappt kan gå.

Gunborg var ute på toaletten länge. När hon kom tillbaka hade hon sitt vanliga uttryck i ansiktet och frågade vad jag tyckte om kakorna, poängterade att de var från 1800-talet eftersom det var hennes mammas recept, höll sig till det som inte brände. Sådan kunde hon också vara och jag gillade det inte.

Jag bröt upp. Med en korintkaka i handen traskade jag Storgatan fram, speglade mig förstulet i skyltfönstren där det gick, frågade mig frågor om Gunborg. Reflektion? Riktning? Resignation? Hon är en av de mest reflekterande människor jag känner. Hon blev byråchef vid trettiotre. Vad har hon att resignera över? Hade hon velat välja något helt annat? Något osäkrare? Något en flicka inte kunde välja på 40-talet, när hon började arbeta? Kanske handlade det om existentiella livsval, inte karriär? Jag plockade fram telefonen men bestämde mig för att ge henne respit till morgondagen.

Dagarna gick och blev tio. Då ringde Gunborgs son och berättade att hon hade fått en stroke. Jag flängde upp till sjukhuset. Hon såg hisklig ut med sitt sneda ansikte. När jag kom in for hon upp i sängen så gott hon kunde, sträckte armarna mot mig och utstötte helt oförståeliga läten. Det var hjärtskärande att se hennes behov av att förmedla sig. Det var tydligt att hon hade något hon ville säga just mig. Jag lämnade henne snart och på vägen hem funderade jag på hennes belägenhet och min. Det tankefröet – oss två tillsammans – fick mig att inse att jag och en handfull tursamma personer med mig alltid hade haft en mentor – i Gunborg. Det skulle jag säga henne nästa gång jag gick och besökte henne. Nästa gång vi sågs.

(Utmaning: skriv om en mentor)