De från Radio 2

Vår kanal är den bästa i landet. Vi drar oss fram med lika knappa resurser som alla andra men vi har journalistisk ambition och därmed stolthet. Vi är Radio 1. Vi har nyheter och sport, vi har redaktioner för samhälle, religion, vetenskap och filosofi – fast snubben som är religionsredaktionen har varit sjuk en tid, så han som har filosofin jobbar dubbelt. Ja, och så har vi kulturen, förstås. Radio 2, de spelar skval. De är egentligen inte värda att beträda de vattensjuka golven i vårt stora radiohus, byggt med biståndspengar på sjuttiotalet. Egentligen skulle de kunna ersättas av en cd-växlare i en skrubb – om de hade råd.

Fotbolls-VM gick i Sydafrika och vår mest värdefulla utrustning hade skeppats dit, tillsammans med alla tekniker. Det var en mardröm att vara kvar här hemma. Vetenskapskillen fick sända nyheter och snubben med religion och filosofi fick sätta sig och googla så att han kunde sköta vetenskapen också. Och så var det vår stora årliga nationella Berättarfestival långt ute i bushen. En skraltig sändarbuss från sextiotalet var det enda vi hade att tillgå men knappt någon att köra den. Det bar sig inte bättre än att vi fick låna in några tomtar från Radio 2. En som skulle köra, en som skulle rigga och en som skulle sköta ljudet. Resten kunde vi på kulturen sköta.

Muntligt berättande är stort i vårt land. Festivalen är en tilldragelse som för nationen samman. Vi skulle ge oss ut i gryningen för att hinna göra våra förberedelser inför kvällens öppningsceremoni. Det var jag och Mbeke och nissarna från tvåan... men de var bara två. Han som skulle köra bussen och han som skulle rigga. Ingen av dem kunde tala om var deras kompis var. Och ingen av dem kunde sköta ljudet. Solen steg och vi blev tvungna att fara.

Det var en fantastisk festival. Vi direktsände stora delar och fick ned det mesta av det andra på band. Ljudet var inte lysande men det gick att höra vad som sas. Vi sov i skift, Mbeke och jag. Fast sömn... Det fanns inte plats för det, inte heller bitterhet. Tomtarna från tvåan var dyngraka från första kvällen. Inget hördes av den tredje snubben. Det var bara vi. Vi slet och kämpade men vi hann också bråka om vilken berättare som var bäst och genderaspekter på folklig talekonst och... Det gamla vanliga. Det var ljuvligt. En professionell och personlig njutning. Och vi var storsinta nog att ta med suputerna från tvåan hem till stan sen. Vi sket i att säga något till cheferna om den försenade tomten. Vi var höga på ord.

(Utmaning: skriv om en försenad tomte)