Fredagen den 19 november

Vi har ringt våra läkarvänner. Vi har tagit fram gamla vackert kolorerade anatomiska planscher. Googlat, förstås. Ändå förstår vi inte. Det enda jag har i bröstet är en kall, mätt orm som har förtärt mitt hopp. Nu känner jag hur det är att vara orolig. Det tar hand om hela kroppen.

Han är en liten gråvit förhöjning i sjukhussängen. Rösten är en annans. En gammal gubbes, orkeslös. För en månad sedan var han för sjutton ute i älgskogen! Nu går han knappt till toaletten.

Hjärntumören var en barnlek jämfört med det här. Vi är en lustig familj på det sättet. Cancern tog vi med fattning, men vi går upp i limningen av en vag magåkomma. Alla utom pappa själv. ”Det är ett överjordiskt lugn,” säger han den enda gång vi pratar om det. Själv släpar jag mig runt kvarteret med hunden, bromsad av en högst jordisk oro.

Vätska i buken. Var kommer den ifrån? Vad orsakar den? ”Jag kan inte svara på några frågor, för jag vet inte mer,” säger överläkaren istadigt.

Litet mer kan man trilskas med en läkarkompis. ”Det verkar som om han råkat ut för en av tre osannolika saker,” säger kompisen. ”För det första att en primärtumör i buken eller thorax metastaserat i hjärnan – och så såg vävnaden inte ut när de tog bort tumören. Som att det var en metastas, alltså. För det andra att primärtumören i hjärnan gett upphov till metastaser i buken – och det är mycket, mycket ovanligt. För det tredje att det är något helt orelaterat i buken.”

Jag tackar men snart skiter jag i analyserna. Jag vill bara att de tar bort det onda. Jag vill inte att han ska ligga sådär. Jag vill inte titta på honom när han har så ont. Treåringsresponser. Sätt på ett plåster, så att han blir frisk

Nu väntar vi på utslaget av gastroskopin. Ormen ligger still men darrar med stjärten. Jag passar på att ta in posten. Kallelse till Uppsala för att ta bort resten av tumören med strålning. ”Men tänk om det stör behandlingen av det han har i magen?” är min spontana reaktion medan jag ostadigt skyfflar med papperen. Ormen tränger genom diafragman. Det är så mycket väntan. Det är så litet att göra. Så litet att göra. Det tröttar så.

(Utmaning: skriv om ett utslag)