Bilden av Peder

Mormodern strök med ådriga händer över varje ark i bildalmanackan hon fått i julklapp av sin tioårige dotterson Peder - formellt. Egentligen var den förstås från Peders mamma och pappa. Hon bläddrade avvaktande, dröjde med fingret på en amorbåge eller ett öga. Motivet var inte detsamma varje månad men modellen: Peder själv. Tänk, vad de kunde åstadkomma nu för tiden! En väggkalender med egna bilder! Hon hade fått, och Peders farmor, och ett par släktingar till. Totalt kanske det existerade sex kalendrar – med färgfotografier! Stora bilder, snygga bilder, tagna på nära håll eller på avstånd. Peder tog sig bra ut på bild. Han var blek men inte glåmig, riktigt skön. Men det var något som inte stämde med bilderna. Något som gjorde almanackan förljugen. Mormodern övergick till att gnugga sin panna för att kunna tänka. Vad var det som var fel?

Det som var fel var att Peder var utomhus på alla bilder. På vandringar i storstäder och på bondlandet, badande, på stranden, med en snögubbe, lutad mot en stam. Allt såg så naturligt ut men mormodern visste, visste bortom varje tvekan, att Peder aldrig var ute om han inte var tvingad eller på väg till eller från skolan.

– Jag är inte så förtjust i våren, hade han anförtrott sin mormor när han var mindre.
Sen blev det juni och han kom och viskade att sommaren inte var en hit. Hösten tyckte han inte heller om och inte vintern.
– Är det fel på alla årstider? frågade mormodern en dag.
Då böjde sig Peder fram mot henne och viskade:
– Det är friska luften jag hatar!

I sommarstugan satt han inne och byggde lego på köksgolvet, eller vek origami. När han fick ett erbjudande från föräldrarna om att få trettio kronor i utbyte mot lika många minuter utomhus, samlade han ihop legot på en stor bricka och skred värdigt ut på trappen, satte timern på en halvtimme och fortsatte sitt byggande.

Pengatricket. Det måste vara det som gjort att föräldrarna fått ihop tolv utomhusbilder från olika årstider att visa upp för fastrar och mostrar. Peder hade säkert fått trettio kronor extra, eller mer, för att se lugn och tillfreds ut.

Suckande hängde mormodern upp väggalmanackan på en spik. Sen ringde hon sin dotter.
– Jag vet att kort har blivit billiga nu. Kan jag få be dig om ett riktigt stort ett av Peder när han bygger lego? Jag vill ha det snarast.

Dottern kom med bilden så fort helgerna var över. Mormodern log för sig själv. Legobilden hängde hon på väggen mitt emot den vackra almanackan. Peder var lika gullig och koncentrerad som vanligt på den och balansen var uppnådd.

(Utmaning: Skriv om frisk luft)