Dagen efteråt

Vi vaknar dagen efteråt i farsans dragiga gamla kåk. Du är uppe före mig, knackar glatt på dörren där nere och erbjuder frukost. Förklä och stekspade. Det fanns ägg och bacon och farsans stora tekanna fylld med high-grown Broken Orange Pecoe Fanning.
– Ta ur filtret, säger jag. Det blir lätt för starkt.
– Redan gjort!
Du strålar över din trötthet idag. Är varm och mosig i farsans pullover i shetlandsull. Han fick den av mig en jul i slutet av nittiotalet.
– Så du hittade den där?
Jag nyper i ärmen.
– Ja, det är ju svinkallt.
Ändå föreslår du en promenad när vi ätit.

– Det finns ju en fördel, säger du när vi kommit upp på skogsbilvägen över Vätbyn.
Du är en ”ju”-person. Det låter allt litet drygt. Du är en ”ju”- person och du är min halvbror. Jag vet inte helt och fullt hur du tänker.
– Det finns ju en fördel, säger du igen eftersom jag inte kommit med ett uppmuntrande, uppfordrande ”mmm?”
Du tänker nog på arvet. Måtte du inte tänka på arvet. Vad kan det vara värt? Ett par hundra tusen var för kåken på bondvischan, fullständigt okänd summa för skogen, kanske hundratusen i fonder. Att dela på.
– Mmm? säger jag, stampar beskäftiga stjärnor i de frusna pölarna på vägen.
Du stannar till och vänder dig helt mot mig.
– Vi har ju varandra.
Du ser plötsligt blyg ut.
– Jag menar att vi har lärt känna varandra den här tiden. Och jag tycker om att känna dig. Du hade alltid pappas bästa för ögonen.
Jag vaknar upp ur min huvudräkning.
– Det hade vi väl båda två? Jag tycker också att det är roligt att ha lärt känna dig. Det är bara sorgligt att det krävde att farsan skulle ligga på sin dödsbädd.
– Shit happens.
– Shit happens.
”Syskon”. Jag övar tankfullt på termen när vi vandrar nerför Årberget i den klena dagern. Jag har ett syskon. Ett halvsyskon. Han heter Bengt.

(Utmaning: skriv om en fördel)