Experten

De kan inte. De bara kan inte, de på film. Scenograferna. Tonårsrum? Nej. Knarkarkvartar? Nej. De klarar inte att framställa stökighet så att det ser trovärdigt ut. Oreda växer fram organiskt. Således måste gestaltad oordning i ganska stor mån också göra det. Man måste vänta på att äppelskruttarna skrumpnar och på att bananflugorna hittar fram. Ett riktigt skitigt badrum får man inte fram i en hast. Beläggningen i toaletten, ränderna i badkaret, spåren efter tusen tandborstningar i handfatet. Dammlager måste väntas in, annars ser de artificiella ut.

De kanske tror att de har metoder men de förslår inte. En riktigt stökig människa genomskådar dem. Således har jag skrivit till ett stort antal producenter och erbjudit mig att vara expert på oordning. Jag har främst tryckt på min förmåga att stöka till på ett trovärdigt sätt, så att det ser ut som om den rollfigur vars hem eller arbetsplats det gäller har skapat oredan själv. I de flesta breven till producenterna skriver jag rakt ut att en erfaren människa inte tror på den oreda som finns i filmens värld. Den är för estetisk eller för överdriven. ”Jag kan skapa allt från litet oreda till kaos,” skriver jag. Jag är ju van. Så länge jag har levat har jag levt i den oordning jag skapat med mitt imaginära trollspö. När Beata och jag reste i Indien påstod hon att det räckte att jag öppnade ryggsäcken, så blev hela rummet stökigt. Jag tror henne. Det är något magiskt med mig. Och detta magiska har jag erbjudit filmindustrin. Trettiosju brev har jag för mig att jag skrev. Jag har inte fått svar på ett enda. Jag har tittat i högarna här hemma men jag hittar dem inte.

(Utmaning: skriv om oordning)