I hennes rum

Just när han steg in i hennes rum kände han en skälvning i sina ben. Att han alltid skulle bli så nervös med tjejer. Nu skulle han väl inte få till det. Inte idag heller. Han sjönk ner på en puff för att vinna tid och få stadga. Han sa inget, tänkte bara.

Hon är vackrast, tänkte han. Inte som en modell utan som ett naturbarn; denna plågsamma beredvillighet i leendet, detta huldrehår, denna avslappnade gestik. Och hon har stått ut med mig i två månader fastän vi inte..., tänkte han. Han tänkte så intensivt på henne att han knappt såg henne där hon stod mitt på golvet i en bekväm pose. I stället såg han sig om i rummet. Det var stort, med en generös hängmatta i ena änden, i den andra sängen. Bred och skön. Han skyggade. Såg mitt i rummet en låg hylla i två etage, klädd i ett tyg med okända bokstäver på. Där stod en sådan där indisk skulptur av en elefant, nej, av en gubbe med elefanthuvud; där låg stenar och en massa saker han inte förstod vad de var och så mitt i en hyvel.

– Varför har du den där där? frågade han och försökte stadga sin röst.
– Det är mitt altare. Jag sitter framför det när jag mediterar.
– Jag menade hyveln.
– Å. Pappas rubank. Det är för minnet och för kraften. Den är nog det mest värdefulla föremål jag äger. Pappa dog när jag var sexton. Det var så mycket han inte hann lära mig. Den här påminner mig om att söka kunskap. Kul att du såg den.

Hon gick fram och kysste honom. Hennes mun var som en orkidé med fasta läppar och en tunga mjuk som bomull. Det var som om minne och kraft kom även till honom. Han kände det i hela kroppen, som hon började smeka ovanpå kläderna ända tills hans mobil gav ifrån sig en signal. Han knölade upp den ur fickan.
– Förlåt. Jag har ett möte i bostadsrättsföreningen, ljög han.

Det kändes alltid som om han rusade när han lämnade henne. Varför var han så blyg, så försiktig, så rädd? Hur länge skulle hon stå ut med honom?

(Utmaning: skriv om ett verktyg)