Vad Ingalill kan

Ingalill kan. Hon sprätter iväg korten i en hög båge, en luftbro, ett flöde, aldrig stillastående, och så samlas de mjukt i boet av hennes händer. Hon ler inte triumferande för hon vet att hon kan, det är som om hon skulle skryta med att hon kan åka cykel.

Vilket hon också kan. Hon är den enda jag har sett åka nerför Hantverkargatans backe utan att hålla i styret. Hela vägen. Då ler hon, men inte triumferande, utan i primitiv, avskalad njutning. Det är nästan genant. Det är som om vi får se det ansikte hon sparar för sin älskare om våren.

Nu tror du att jag ska skriva om hur hon älskar hett och besinningslöst men det vet jag förstås ingenting om. Jag har aldrig varit med. Jag kan bara se det där ansiktet, hennes ansikte, vändas upp mot mig i lyckligt samförstånd och jag tror att jag vet det man inte kan veta.

(Utmaning: skriv om att blanda)