Rött i älven

Det dånar, forsar, ränner i dammen. Snösmältningen har tvingat upp luckorna och det är som om det är återväckt liv i vattnet, som om kroppar av harr och röding gnistrar förbi. Det är lucka nummer tre som strular, inte vill gå upp. Karlsson och Mannerström är utskickade för att diagnostisera felet, kanske åtgärda det om de kan. ”Fan, för att vara i produktion,” säger Karlsson när de stretar de få stegen fram till kraftstationen med sitt gepäck. Mannerström snörper bara ihop munnen. Det här är ett känsligt ämne. Det var inte länge sedan han hade skrivbordsjobb. ”Hur mycket vatten?” frågar han i stället. ”42 kubik per sekund,” säger Karlsson. ”55!” kontrar Mannerström. ”Det är mycket för en sådan här liten skitdamm.”

Då stannar driften. Turbinerna tjuter av tystnad och alla luckor utom nummer tre öppnas från mycket till mest. Mannerström tittar förbluffat på Karlsson. ”Vad hände?” frågar han. Karlsson får läppläsa, rycker på axlarna. Nu kan de ändå inte göra något åt trean. Han bereder sig på att gå från dammen, till något ställe inne bland tallarna där det går att snacka, få nya order. Han har gått tio steg när han ser Mannerström stå och leka staty uppe på dammen. Han pekar mot något, något klarrött i älven, något som kämpar och strider men obönhörligt dras mot lucka ett. Det är definitivt inte en fisk.

Karlsson är på rätt sida älven.

Karlsson har sin långa, starka metallten som han undersökt luckan med.

Han har lätt för att få kärlkramp, Karlsson.

Vattnet är kallt som hagel. Han törs inte gå många meter ut. Han väntar på ett livstecken, vinkar mot det röda byltet som tack och lov vinkar tillbaka. Han tänker inte, vet inte hur han gör, inget registreras i minnet men hon är uppe till slut, nedkyld och medtagen men utom fara. Då, när han ser henne, tänker han på Sanna, sin egen dotter i samma ålder. Så mycket liv och så skört! ”Vad heter du?” ”Pia”, säger flickan, den unga kvinnan, i volangklänning och röda pumps. Karlsson bestämmer sig för att inte fråga vad hon gjort. Det är inte hans sak. Mannerström kommer fram, flämtande. ”Nu hade du tur att vi var här just idag!” säger han barskt och hytter med näven. Karlsson kommer på sig med att lägga armen om flickan. Han gör en mångtydig grimas mot kollegan. Om hon hade något dumt i sikte har hon säkert kvicknat till från de tankarna nu. Antagligen är det en ren olyckshändelse, intalar han sig.

”Skulle jag ha klarat mig?” andas Pia tyst. ”Det är svårt att sia om,” säger Mannerström. ”Du hade i alla fall blivit rejält mörbultad.” ”Tack. Tack, båda två!” ”Vad hände?” frågar Mannerström ”Möhippa,” säger hon olyckligt. ”Jag ska gifta mig på lördag. Vad tur att ni var här!”

(Utmaning: skriv om lucka nr. 1)