På cirkus

Ingrid är hundra år och det bästa hon vet är cirkus. Det är sällan det kommer någon cirkus till vår lilla stad men så ofta vi kan tar vi med henne på cirkus i alla fall. Det blir inte långa stunder för Ingrid blir fort trött. ”Vi sitter på handikapplats invid manegen,” tecknar vi i hennes handflata och hon ler sitt glamourleende. För bara sjuttio år sedan var hon själv artist.

Vi är alltid två som tar henne dit, Markus och en till. Det är viktigt att Markus är med. Han tecknar bäst och han är bäst på att beskriva vad som händer. ”Nu går hon ner i spagat på linan! Nu jonglerar hon med tre brinnande facklor!” Han håller svadan uppe och Ingrid konstaterar i min hand att det är mycket eld på cirkus nu för tiden. Och det är förstås sant.

När Ingrid börjar skruva på sig i rullstolen lutar jag mig ner, frågar om vi ska gå. ”Gå redan?” tecknar hon längtansfullt. ”Men de dyra biljetterna!” ”Om du är trött ska vi gå.” tecknar jag bestämt. Hon sluter ögonen och nickar.

Sluttningen upp från manegen har precis den rätta vinkeln. Doften är nästan den helt rätta, för vi är i Nilssons stall. Ingrid är förvisso trött men hennes ögon brinner och hon har ont i händerna efter alla applåder. Någon gång på något etikseminarium på jobbet ska jag ta upp att vi för henne bakom ljuset, en blind och döv gammal gumma på sluttampen av sitt liv. Få till stånd en diskussion om det är rätt. Hon skrattar och hon applåderar och hon verkar göra Markus' beskrivningar till bilder och ljud att spara på. Men är det rätt?

(Utmaning: skriv om att pigga upp)