Brodsky och rådjuren

Det här är din tid. Jag lyssnar. Genom skuggorna som omgärdar din bädd – jag lyssnar. Under masken som du har av bekymmerslöshet lyssnar jag. Lyssnar nu som jag aldrig har gjort efter dina ord. Joseph Brodsky sa att språket är äldre än tiden och har överhöghet över den. Idag tror jag på det. Just idag. Annars tycker jag att det är högstämt skitsnack. Han sa så mycket. Han var aldrig särskilt redig. Jag tror att han var som jag – sa det som lät bra.

Om Brodsky säger jag ingenting till dig. Jag säger inte mycket. Du pratar om väntan och tid. Nu har du legat i snart två månader, kan inte ens läsa, än mindre titta på teve. Du tar dagen som den kommer, säger du, men jag vet att du hoppas att dina ögon kan bli bättre, så att du kan ha utbyte med omvärlden, ta till dig medier.

Jag är den lyssnande. Du var den seende. Överallt du såg var det vildmark; på motorvägen, utanför fönstret i stan. Du såg djur och fåglar, artbestämde i ett nafs. Jag påminner dig om det. Du ler inte. Det blir en lång tystnad. ”Det blir nog bra,” säger du sen. För ett ögonblick svävar tanken för mig att det är det viktigaste för dig – att se fåglarna och rådjuren. Det, och fisket och jakten. Viktigare än att kunna samtala med oss, dina barn och din fru, dina vänner. Jag frågar inte. Du vill inte uttala svaret. Du har aldrig varit med om att behöva välja.

(Utmaning: skriv om att ha tid)