Också ett ideal

(anknyter till Vända citationstecken från den 10 december)

Det är en stor skyddad verkstad jag jobbar på. Vi som monterar ihop två stålgrejer till en tingest med hjälp av en skruv sitter så gemytligt kring ett ovalt bord i ett hörn. Vi är väl fjorton, femton pers. Kring likadana ovala bord sitter andra och monterar något annat, utspridda över den stora hallen som kallas monteringen.

Jag tänkte att jag skulle se vad som hände först: att jag klurade ut vad det var vi egentligen gjorde eller att jag pratade med någon. Konstigt nog blev det att jag började prata. Jag backade in i någons matbricka i kantinen en dag och det resulterade i en lång följd av ord. Sen var det ingen vits med att hålla käften längre. I had blown my cover.

Fyrtiofem minuters rast hade vi i kantinen varje dag och om man då slängde käft lades ytterligare ett värde till det kulinariska. I vårt gäng snackade vi inte jobb. Ju längre från jobbet, desto bättre var ämnet. En dag luftade Heather frågan om vi har några ideal längre. Det blev en rolig debatt med många sidosprång och snirklar. En dag hörde jag min egen röst säga:
– Jag var en ung mans ideal en gång.

De sneglade på mina brungula tänder med många luckor, på mitt stripiga hår och min överdimensionerade buk. Det såg jag men jag höll rösten stadig:
– Det var på mitt förra jobb. På förlaget. Där var det en ung redaktör i blå manchesterkavaj, litet sjavig, litet bohemisk, som sa en dag när vi gick till lunchen: ”När jag blir äldre vill jag bli som du.” Jag stirrade på honom, frågade vad han menade. ”Ja, men... cool!” sa han. ”På vilket sätt cool??” ”Gå utan behå och sådär”.

Mina arbetskamrater såg på min tunga byst och skrattade förläget. Själv rodnade jag för att jag yppat så mycket. Också av minnet av förlagsredaktören. Hans lugna gång och hans alldeles allvarliga ansikte när han sa det. Jag förstod att han inte bokstavligen menade vad han sa men att han sett något i mig fastän jag redan då var nedgången. Det var han som blev satt att be mig gå när det uppdagades vad jag egentligen höll på med på förlaget. Han var så mild och så ärlig som få engelsmän kan vara i professionella relationer. Fortfarande skickar han julkort.

(Utmaning: skriv om ett ideal)