What's in a name?

"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."
Shakespeare

Jag hade levt ovanligt länge när jag var sex. Mätt och trött av skeenden var jag också ganska blasé i förhållande till mitt namn. När så Fröken i Skolan bestämde att tre Maria i samma klass var två för många, räckte jag upp handen.
– Jag erbjuder mig att byta till mitt andranamn! sa jag glatt.
Elisabet var långt och nytt och fräscht.
På grund av min beredvillighet var det också lättare att tvinga den tredje Maria att heta Anna Maria, trots att hon absolut inte ville, hon var starkt bunden till Maria, som hon tyckte var fint, och kände aversion mot Anna Maria, som hon kom att heta hela tiden i grundskolan. Tänk, att vakna varje dag och ha ett namn som man hatar på grund av en brådmogen klasskamrat.

Anna Maria var min bästis. Ändå förstod jag inte förrän på gymnasiet hur illa hon tog vid sig av att kallas Anna Maria. Min egen roll hade jag vid det laget glömt.

Så jag hette Elisabet. Till och med en del av mina släktingar lade om, trots att jag inte hade bett dem om det. Mamma var sur, tyckte att föräldrarnas godkännande borde ha inhämtats. Jag förstod inte hennes synpunkt, förstod inte vad hon hade med frågan att göra över huvud taget. Hon hade ju själv gett mig namnet Elisabet. Om hon verkligen hade velat sätta något emot min mesiga, tråkiga Fröken, skulle hon ha klarat det, det visste jag. Jag visste också att jag var riktigt förtjust i att heta Elisabet. Det gjorde inget att jag hade så fula glasögon när jag hette Elisabet. Elisabet var mitt intellektuella namn, mitt officiella namn, det namn jag valt nästan själv. Elisabet Vernersson.

Ganska långt var det. Och ju äldre jag blev, desto mer kände jag att hjärtenamnet, det namn jag ville att någon skulle viska till mig i mörkret, var Maria. Året efter gymnasiet jobbade jag och reste, laborerade med båda namnen, var i ett namnmässigt limbo. Avgörandet lät jag bero till första dagen på universitetet. Det kändes hugget som stucket när det var min tur att gå fram och registrera mig. Jag visste att det var ett avgörande val. Nu var jag på väg att bli vuxen. Då måste man välja till vad man lystrar.

Det blev Maria. Jag skriver det helst med gemener.

Jag identifierar mig inte särskilt starkt med mitt namn. När jag blir okoncentrerad kan jag glömma vad jag heter. Inte så att jag tror mig heta Elisabet. Nej, Elisabet har jag redan hetat. Jag är bara vag när det gäller mitt namn. Namnet Maria skulle lika gärna kunna komma från en sagobok. Jag förstår att det är en konvention att man har ett namn. Det finns praktiska skäl till att jag heter Maria. Maria Vernersson. Men när jag presenterar mig är jag ofta på vippen att säga något annat.

(Skriv om ett namn)