Kurunegalagänget

Det började med att jag stod under en gänglig papaya en eftermiddag i Kurunegala och hörde den mest makalösa röst. Den kom från huset intill och fortsatte, flödande, och tårar kom i mina ögon. Jag kunde inte bärga mig, utan gick till grinden och ringde på.
– Vem är det? frågade jag den lille pojken som öppnade. Kaude?
– Jag hämtar herrn, sa han.
Herrn kom, herrn var Saman men det visste jag inte då.
– Det är Dame Kiri Te Kanawa, förstås, från ett kassettband, log han. Så ni gillar opera?
– Jag tycker om vackra röster.

Saman och jag blev kärnan i det lilla gänget som träffades en gång i veckan, på tisdagarna. Till att börja med lyssnade vi bara på musik, sen utvidgades vår horisont, vi diskuterade böcker och hade play readings. Det var Saman, en pensionerad domare, och Rohini, hans fru, det var jag, en ung biståndsarbetare, det var Rajendran, en stressad läkare på ortens sjukhus och det var Sister Mary, en katolsk nunna med en hemlig vurm för opera. Vi kallade oss ingenting – fast Rajendran försökte mynta namnet Fabulous Five. Vi hade inga agendor, ändå blev det inget kallprat. Böcker var svåra att få tag på och relativt dyra, så vi lånade av varandra, berättade eller delade med oss av valda stycken. Oftast satt vi i trädgården, under jakträdet som Saman monterat högtalare i.

Vill jag flytta mig tillbaka till mina år i Kurunegala, tänker jag inte på mitt jobb utan på Rohini, när hon försynt lade fram en häpnadsväckande analys av någon historisk roman, eller på Sister Mary, när vi cyklade hem igen i kolmörkret och hon visslade Porgi amor. Till gruppen kunde jag vända mig med mina kulturkrockschocker, de plattade till vägen för mig med sina händer och gav mig självförtroende i kniviga situationer. Möjligen gav jag dem också något men det kändes inte så. Jag var så ohyggligt ung. Vårt val av litteratur var inte alltid det mest avancerade men jag brukar ändå tänka att det var i Sri Lanka jag lärde mig läsa.

(Utmaning: skriv om en gruppering)