I det förgångna satt jag i en källare varje dag mellan nio och fyra och pillade till citationstecken. I England kan man inte ha samma citationstecken före och efter det citerade, utan de måste vara vända mot varandra. Informationsföretaget jag jobbade på hade många korrespondenter och författare i Sverige, personer som inte kunde hjälpa hur deras datorer fungerade utan dundrade ur sig citationstecken som var vända åt samma håll. Företaget hade inte lyckats klura ut hur man skulle kunna få till en konvertering automatiskt – det hade nog gått i Word men inte i Open Office – och så kom de att tänka på mig. Jag hade de intellektuella företräden som behövdes, var outsägligt noggrann och hade ett så torftigt inre liv att de med rätta trodde att jag inte skulle bli uttråkad.
Jag hade försökt mig på många yrken men detta var det bästa. Njutningsfullt rundade jag av citationstecknen, det var som om jag målade dem själv i kimrök och umbra, allt efter textens karaktär. Texten blev allt skönare för varje citationstecken jag vänt. Ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, läste, läste alla dessa texter från mitt förlorade hemland; artiklar om hundsockor och snåriga dikter om ödslighet och mål. Romanerna och de intressanta intervjuerna hade tyvärr oftast pratminus men det kunde ju ha smugit sig in något ord inom citationstecken, så jag läste på.
Nej, ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, ihärdigt, jag nästan droppade av svett. Ibland hittade jag sådant jag inte gillade och då ändrade jag. Först bara i interpunktionen, sedan i ordval och rytm. Jag frågade ingen. Korrekturläsningen hade gjort sitt. Jag var sist i kedjan och gjorde mina ändringar på skärmen. Verken blev mer och mer mina egna. Jag tyckte alltmer om mitt jobb, hur jag kunde harmoniera citationstecknen med innehållet. Jag uppfattade att jag gjorde texterna mer meningsfulla. Jag lade in långa stycken, friserade historier från min barndom eller sådant som jag hittat på, där det passade. En gång stoppade jag in ett jättebra recept på banankaka. Hemligheten med banankaka är att bananerna ska vara riktigt svarta. Det skrev jag också. Jag hade en nyttoaspekt på mitt skrivande, långt från skönandarnas ofta egocentrerade formideal.
Banankakan passade så bra men den blev mitt fall. Någon övernitisk skribent hade läst sitt verk när det kommit ut och hon blev bindgalen. Jag hade redigerat henne och många andra flera gånger förut utan att de märkt något men, det är klart, en hel kaka i texten, med smet och allt...
Jag poängterade istadigt att kakan passade. Att jag aldrig lade in något som inte passade. Det fanns inget gehör för min form av estetik. Jag fick gå med omedelbar verkan – eftersom jag inte mindes vad jag stoppat in var och således inte kunde ändra tillbaka. Min metod hade varit helt intuitiv.
Det är den nu också. Jag sitter på skyddad verkstad och skruvar i en skruv som förenar två ytor i borstat stål. Än har jag inte fått några idéer om hur jag ska kunna göra föremålet – jag vet inte ens vad det ska bli – mer personligt. Men den dagen kommer nog.
De är så nöjda med mig. Jag talar inte med någon, skruvar bara effektivt i min skruv. Jag tycker om att ta skruvarna och stålbitarna från de blåa backarna, lägga den färdiga tingesten i den röda. Jag är så nöjd.
(Utmaning: skriv om det förgångna)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kul episod med banankakan. Personen verkar ha en medveten strategi för att klara enahanda arbetsuppgifter. :)
SvaraRaderaHelt underbar läsning!
SvaraRaderaLysande. Det är inte verkligheten som är enahanda, det är våra tankar om den.
SvaraRaderaHahaha banankakan är ju kanon!
SvaraRaderaHärlig text. Gillade "hundsockor"!
SvaraRadera