Huset i dalen

Det var en tropikvarm natt och fälten låg så bekymmerslösa kring huset i dalen, där bara en lykta lyste på förstutrappen. Det hade varit en oskuldsfull syn om man hade sett något men det var mörkt som i en brunn. Nu samlades konstaplarna, två i varje väderstreck, för att sakta och försiktigt omringa huset. Ingen visste vad som pågick men Miss Aharapakse var försvunnen och en bybo hade gett ett tips om att det var något lurt med detta avsides belägna hus. Bara att ett hus var avsides beläget var i och för sig lurt i detta de eviga avstyckningarnas land.

Kommunikationsradio eller mobiltelefon var otänkbart i det lantliga polisdistriktet. Här gällde det att ha ett klockslag och en plan och så samarbeta för att uppfylla den. Att gå i samma takt som de andra när man skulle sluta snaran kring vad det nu var som pågick där i dalsänkan. Konstapel Perera räknade stegen till den rytm de hade bestämt. Han var liten och ung och ambitiös, knappt vuxen men redan med två år bakom sig som polis, gick och fantiserade om när han skulle få leda en liknande expedition. Han spanade gagnlöst efter ljus eller aktivitet i huset. Ingenting syntes fast de nu nalkades gårdsplanen.

De hade bestämt att om absolut inget hände, om inte ens en hund skällde, skulle de omedelbart storma huset och ta sig ner i källaren. Om de hade vederbörligt tillstånd för detta bekymrade inte Perera så mycket. Papper var inte det viktigaste i poliskåren.

Ytterdörren var lätt att forcera. Källardörren, däremot, hade många, tunga, utländska hänglås. Bultsax fram. Två konstaplar vaktade ännu utanför huset medan resten av styrkan dundrade nedför den smala, branta källartrappan genom ett nylagt tårgasmoln. Trappan var tydligen inte enda ut- och ingång.
– Perera och Samarasinghe! Ni stannar här! Vi andra tar upp förföljelsen! skrek Fernando.

De befann sig i en stor lokal med långa, grova bord där någon okänd aktivitet försiggått tills alldeles nu. Perera fick en bild av ett gäng på nio till tolv personer, alla män, som satt i det varmgula ljuset från fotogenlampor och gjorde... vaddå?
– Jacob, kom hit! ropade nu Samarasinghe på honom från ett angränsande litet rum, en skrubb mest, visade det sig.
Perera trampade in, stelnade, vacklade, satte handen för munnen och snubblade ut i det stora rummet. Där stod han upptryckt i ett hörn när resten av styrkan kom tillbaka tomhänta. Under tårgasen en annan, mer primitiv stank.
– Vad är det här? frågade Fernando snävt, vänd mot Samarasinghe.
Det var Perera som svarade med tunn röst.
– Förlåt, Sir. Jag sket på mig, Sir.

Ligan hade skingrats upp på bergssluttningarna och Miss Aharapakse gick inte att rädda. Hennes flådda kropp låg på ett bord av kokosträ. På väggen var hennes hud uppspänd med tunna nålar. Rättsmedicinarna i Colombo skulle komma att konstatera att hon troligen flåtts levande. Perera fick tvätta sig vid brunnen och låna en sarong från huset. De hittade även en plastpåse att knyta in hans stinkande uniformsbyxor i.

(Utmaning: skriv om ett tillslag)