Arvet efter faster Märta

Hon hade ett hus i glesbygd vars väggar höll henne inne. Instängd med sig själv och med ungarna. Han hade jaktmarker och fiskevatten och arbete på bruket. Var bufflig på nätterna. Och det var som i gångna dagar: det var han som hade pengarna. Ensam. Varje tia fick hon be om och redovisa. Men så dog faster Märta. Lämnade efter sig en handmålad porslinstallrik och trettifemtusen kronor. Det räckte till en gammal Golf. En bensinpott blev det också. Och hon funderade och tänkte och körde på nätterna och när året var nytt började hon utbilda sig till sjukvårdsbiträde. En åtta veckors kurs. Lillflickan gick redan i trean. Maken var arg.

Det behövdes många biträden på lasarettet inne i stan på den här tiden. Hon fick jobb omgående på långvården. Geriatrisk klinik. Det var tyngre än hon kunnat föreställa sig och gladare. Gamlingarna betydde mycket, arbetskamraterna mer och hon umgicks fortfarande med kamraterna från utbildningen. Sysslorna hemma gjorde sig inte själva men hon drog ner på städningen och barnen fick hjälpa till. Maken surade tills hon fick sin första lön.

Varje gång hon skulle fara hem de fyra milen från stan klappade hon bilen, utvändigt och på instrumentbrädan och på ratten. Och hon kom hem till det röda huset som skiftade vagt i grått och det var inget fängelse längre. Hon började anlägga en trädgård. Boade in den mot vädrets härjningar med staket och spaljéer och fick träd och perenner att klara sig som egentligen hörde till helt andra växtzoner. Och livet hade vuxit inifrån, tack vare en liten Golf.

(Utmaning: skriv om att ta språnget)

Dummast

Dummast blir jag när jag är med dig. Du skjuter i mig något så att hjärnan kommer till ro. Synapserna får vila. I stället för att tala söker mina läppar din hud och din mun. I stället för att lyssna känner jag din släta mage, den lätt deformerade naveln. Stumt öppnar du det släta draperiet. Litet ljus kommer in. Detta är vår eftermiddag. Sinnets tomhet är vid som en rymd. Det finns mycket att upptäcka där. Jag är nästan stilla, alldeles dum.

(Utmaning: skriv om att fördumma)

Tankar i en blå Chevrolet

Man måste göra sånt som kostar pengar. Man har att leva i sin egen tid. Jag står på Kungsgatan på Annandan och väntar på brorsan som köper mikrovågsugn för mammas julklappspeng. Står på Kungsgatan i mammas blåa Cheva – Moroccan Blue, automat – och ser medmänniskorna strömma in i köptemplen. De ligger alla där, på Kungsgatan. Siba. Elgiganten. OnOff förr. Jag vet inte om MediaMarkt... Men ändå. Det finns mikrovågsugnar så det räcker till alla. Det finns mikrovågsugnar i överflöd. Snart kommer en ny modell och massor med fullgoda ugnar kastas. Så är det nog. För det får inte ta slut. För att konsumenten ska känna sig som om han eller hon är trygg, med en oändlig tillgång på mikrovågsugnar, måste producenten räkna med en viss överproduktion. I fabrikerna i Asien sitter tjejerna och skruvar på ugnar som kanske ska kastas. Är de ugnarna värda lika mycket som de som sugs upp på marknaden? Om de ändå ska kasta vissa ugnar, varför kan inte min bror få en gratis?

För att det inte funkar så. Riten i templen är förenklad numera – korthantering kallas det – men ändå oändligt viktig för kulten. Trots rabatter och kampanjer ska man fortfarande til syvende og sidst betala för sin vara. Det må verka underordnat men allt bygger på det.

Jag har ingen mikrovågsugn än. Det har inte blivit av. Men jag har investerat i en tryckkokare. Den står hemma på köksbänken, full av kikärter som ligger i blöt sedan i går kväll. Dem ska jag trycka när jag kommer hem. Det räcker med att få upp trycket, sen kan man slå av plattan och låta dem sköta sig själva. Jag ska göra en ljummen sallad med mycket kikärter och mycket örter, rödlök och vitlök. Aaaah. Annandagsmat! Vi överlevde i år igen. Det är redan ett helt år till nästa julbord.

Shopparna på Kungsgatan ser sömnigt yrvakna ut efter två dagars påtvingad konsumtionsfrihet som följt på en månads supershoppande. Det kan vara farligt. En del kanske aldrig kommer tillbaka till templen igen. Avfaller ur kulten. Men det är nog ingen fara. De är inte så många att de gör någon skillnad.

(Utmaning: skriv om att blötlägga)

Nybörjare

Jag är grön, säger du. Du säger att jag är grön. Inte ”ung och” längre. Bara grön. Hur länge jag än har gått på jorden är jag alltid en nybörjare i dina ögon. I våra. Dina och mina. Det är som om varje blå natt grundligt sköljde av all min erfarenhet, tvättade mig grön för världen. Som gräset, det vida, det som lagt jorden under sig. Som äpplet. Som den sura mangon, som ännu inte lärt sig ljuga. Det är inte allt jag lärt som försvinner, det är hur jag lärt det. Och jag vaknar varje morgon, sätter foten i gräset och känner etthundratrettiofyra punkter smärta. Det är rötterna som pressar uppåt. I den utsattheten är jag dömd att leva: var dag ny. Och den kan inte tas ifrån mig.

(Utmaning: skriv om något grönt)

Tillbaka

Gör en u-sväng in i det gångna.
Smeta aska på din kropp.
Din kropp är lika omedveten som ditt sinne.

Och ljuset ska vara obarmhärtigt
för leken ska finnas där.
Det finns bilder av sammanflätade händer,
bevis på att du varit där förut.

Att du tagit del.

Känt frändskap.

Men du känner dig amputerad
i den del där man är släkt.
En stor förvirring inför detta bubblande liv

gesterna,
replikerna,
anspråken.

Smeta aska på ditt huvud.
Lova inte mer än du kan hålla.
Uppslukas inte.
Vänd dig inte heller bort.

(utmaning: skriv om att vända)

Korrekturläsarsjäl

Samtalet böljar över det stora elliptiska bordet. Det är Måns och Katarina och Håkan och Marie och Slumpen och Stina och Hasse och så jag. Vi har hunnit till desserten. Framför var och en en ruta tiramisù. Diskussionen handlar om allt. De svenska framgångarna i rasbiologi och vikten av att se sin historiska skugga. Eurokrisen och välfärdsstatens prekära läge. Vad Slavoj Žižek sagt om det och vad Slavoj Žižek sagt om det. Jag gillar Slavoj Žižek. Han gör mig matt av sina samhällsanalyser, baserade på mainstreamfilm och gammal god marxistisk metod. Men jag säger ingenting. Jag gillar tiramisù. Den här är på riktigt, med de äkta Savioardikexen. Inget fuskverk. Jag berömmer Måns tvärsöver bordet. Han ser nyvaken ut, tvingad ur sin postmoderna debattkostym. ”Tack,” säger han sömnigt. ”Det var Katarina som...” Så ler han tacksamt mot Marie som kommer med ett riktigt inlägg i debatten. Åter kan han spjälka vår värld. Det är väl det postmodernismen handlar om. Jag äter avvägt små, små kvadrater av tiramisùn. Tjattret omkring mig en kupa av liv. Jag behöver inte delta. Men plötsligt griper något tag i mig. Jag hör ord som kräver rättelse. Felaktigheten upprepas igen och igen. Jag får samma glöd som de och häver upp min röst, starkt, med magstöd: ”Ni säger att Žižek är eklektisk. Jag misstänker att ni direktöversätter engelskans 'eclectic', vilket har positiva konnotationer. Alla här förstår ju vad ni menar men det är viktigt att veta att än så länge har 'eklektisk' negativ innebörd på svenska. Om man vill kan man använda ordet 'mångfasetterad' .”

Som väntat blir alla tysta en stund. Jag är belåten. Jag har uttryckt något som ligger mig varmt om hjärtat. Ordens valör. Jag tycker automatiskt att jag har kommit med det bästa inlägget för kvällen. På vägen hem säger Hasse retsamt att jag har en korrekturläsarsjäl. Jag blir tyst. Hundrafemtio meter i snöslasket. ”Skäms du för det?” frågar jag. Han säger inget, slänger en våt snöboll. Det rinner nerför nacken. Hämnd är påkallad. Vi kommer hem genomblöta, slänger av oss kläderna och gnuggar varandra torra med stora frottésjok. ”Skäms du för min korrekturläsarsjäl?” frågar jag igen när han håller om mig hud mot hud. ”Nej,” säger han. ”Den är väldigt bra att ha. Men varför sa du inget annat på hela kvällen? Du gillar ju Žižek?” ”Att läsa, ja,” säger jag. ”Att lyssna på er var som att läsa.” ”Så du är nöjd?” ”Mmm.” Jag begraver näsan i hans korta päls av hår på bröstet.

(Utmaning: skriv om att välja sina strider)

Uppför Volga

”Uppför Volga. Uppför Volga. Da-dam-da-da-da-da, uppför Volga”. Kommer du ihåg Pråmdragarsång, denna klassiker från mellanstadiets musiktimmar? Låg, brummande, enkel bet den sig fast i det där örat innanför örat som bär musiken. ”Uppför Volga”. Och jag såg för mig stora, robusta män som nästan för nöjes skull släpade de tunga båtarna uppströms. Det fanns en sådan självmedveten styrka i sången. Jag såg dem leende, stolta. Kanske delade de en hutt för att stärka sig ibland. ”Uppför Volga”.

Trettiofem år senare ser jag en dag en fantastisk helsida i morgontidningen. Sidan är packad med bilder, många bilder, av oljemålningar. Först drabbar mig de lysande porträtten. Sen ser jag den, bilden av mina pråmdragare. Trasiga, skitiga, hukande, magra. ”Uppför Volga”. Jag ser att de har ungefär lika många rättigheter som slavarna på bomullsfälten i Mississippi. - som för övrigt också hade medryckande arbetssånger.

”Uppför Volga”. Jag luskar ut att bilden Pråmdragare vid Volga är målad av Ilja Repin åren 1870 till 1873. Sidan är nämligen en annons från Nationalmuseum om dess utställning av den ryska Peredvizjnikigruppens konst. Peredvizjniki var anti-konservativt och hade allt: underbara landskap och porträtt men inte minst konst med radikala, politiska budskap. Tolkat till svenska blir dock gruppens officiella namn litet blekt: ”Sällskapet för vandringsutställningar”. En viktig uppgift gruppen tog sig var att föra ut konsten utanför kulturmetropolerna S:t Petersburg och Moskva.

Ilja Repins monumentala verk har jag ännu inte sett i verkligheten men jag har studerat det närmare på min lilla dator och det både värmer hjärtat och skär i det varje gång. I det jag tog för en böjd och bruten massa ser jag individer, människor med namn och liv. Ja, de är trashankar och livegna men de har värdighet och stolthet. Jag tror aldrig att jag förut sett ett motiv med liknande tema – arbetare, marginaliserade grupper – där inte människan underordnats uppgiften. Jag läser på museets hemsida att Ilja Repin lärde känna nästan varenda en av pråmdragarna personligen innan han började måla dem. Det är denna likställighet, denna solidaritet som bränner en eld i bröstet på betraktaren. ”Uppför Volga”

(Utmaning: skriv om att släpa)

Mörkerkörning

De kommer, de rusiga tillfällena, när du äntligen förstår. Oftast är det förstås när du kör bil i mörker. Trygghet och minne. Minne från en annan tid, när kombin var omgjord till barnkammare och du låg därbak och lyssnade till det jämna varvtalet under gatlyktorna, som rytmiskt kastade sina fång av ljus. Busade litet med brorsan eller stumnade belåtet inför natten. Trygghet – mörkerkörning sätter din puls på en släpigare frekvens, hur farligt det än må vara. I verkligheten.

Du sitter med en hand på ratten och tänker inte riktigt men det kommer tankar ändå, som om något utifrån tänker dig. Det är då du förstår: varför Sanna är beroende av att hjälpa dem som har det svårt, varför du själv har en inre säkerhet som inte Maj-Britt har. Du förstår kärlekens mekanismer och hur man kör en bil på ett sådant sätt att den kostar så litet som möjligt i reparation.

Allt detta kommer du att glömma. Det kommer att bli till viskande aningar, som en dröm. Det är helt i sin ordning. Hur skulle världen se ut om alla vore så allvetande som de är när de kör i mörker? Glöm det där med kärleken, Sanna och Maj-Britt. Det är rentav nödvändigt att inte veta sånt, ty vishet gör sig bäst som hummande förnimmelse.

Får jag inte minnas något?

Jo, minns hur du satt i mörkret i en vidgad rymd som vräkte kunskap över dig. Minns att du kommer dit igen, när tiden är mogen. Och det där med att inte slira på kopplingen och att köra mjukt kan du gott minnas, för reparationernas skull.

(Utmaning: skriv om att förstå)

Glömma att betala

Flickan går och handlar åt sin mamma. Det är något hon gärna gör. En tur i förvårstorkan. Gult gräs som stod högt i fjol. Solen som en kapsyl på blekblå himmel. Ett mål för vandringen: Magnetens Livs. Icander står vänlig utanför men affären är mörk, sträcker sig långsmalt in i huskroppen. Hon lär sig aldrig att hitta där.

Hon är inte stor. Räcker väl precis upp lika högt som staketet som omringar det spännande trähuset där alla hippiesarna bor på Grottvägen. Då är hon nästan framme. Hon ser Magneten snett över gatan. Den ser så liten ut. Bara två skyltfönster.

Men innanför finns allt. Hon plockar till sig mjöl och mjölk och jäst och Atamon och en Mjölkchoko. Mjöl och mjölk och jäst och Atamon står på listan och läggs i kundkorgen. Mjölkchokon står ingen speciell stans och hamnar i jackfickan. När hon går igenom kassan känner hon sig oberörd inför vad hon har gjort men skräckslagen att mamma ska få veta. Oberördheten känns skön. Skräcken känns som gammal vanlig skräck. Och ingen har sett henne, mamma får inget veta. I triumf packar hon sina varor och går ut i den veka solen.

Hon har passerat hippiehuset och bilskolan, är nästan ända framme vid Furuhällskiosken när hon drabbas. Drabbas hårt av Vad Hon Gjort. Hon har stulit en trebitars Mjölkchoko från lilla Magnetens Livs, som knappt har några skyltfönster. Hon sjunker ihop i det sträva, urblekta gräset och funderar. Snabbt funderar hon. Hon måste lämna tillbaka godisbiten men hon tänker inte erkänna. Det är vad hon kommer fram till. Allt känns galet. Hon flyger i stället för att gå. Det gäller att Få Det Gjort.

Hon går fram till tanten i kassan när ingen annan är där. Tanten har brandgula kläder, som Icander. Snäll som Icander är hon också. ”Jaså?” säger hon när flickan berättar att hon fått med sig något som hon glömt att betala. Flickan lägger godisbiten på det rullande bandet. ”Då blir det sjutti öre,” säger tanten. ”Tänk om alla var som du och kom tillbaka med det de glömt att betala!” säger hon sen och flickan skäms så att hon blir fuktig av svett. ”Jaa, alla barn är inte som jag,” säger hon med skolrösten. Duktiga rösten. Sen traskar hon hem och mamma frågar om det hänt nåt, när det tog sådan tid, och hon säger ”Näh.”

Tänk, att det var så lätt att stjäla! Att det inte kändes! Hon känner att hon är nästan lika bra på att stjäla som att ljuga – den ärliga uppsynen – och bestämmer sig för att aldrig göra det igen. Stjäla, alltså. Ljuga är hon tvungen att göra.

(Utmaning: skriv om att betala)

Källkritik för sagostundsfolket

Boken är platt och stor och sned och vind och nött. Den är Linda-Los älskling. Klotremsan över ryggen har lossnat en bit både uppe och nere och i hörnen har pappen skiktat sig och blivit svampigt mjuk. Före Linda-Lo har storkusinerna haft boken och före dem deras pappa. Alla har älskat Soroko och de magiska hästarna. Nu älskar Linda-Lo och pappa den. Minst en gång i veckan blir den läst och de detaljrika bilderna av drakar och flygande tigrar, magiska skogar, Soroko själv och förstås de underbara hästarna studeras tålmodigt, lagom rena pekfingrar över sidorna. Alltid hittar man något nytt.

Idag är det en Soroko-dag. En dag när något går sönder om hon inte får läsa Soroko och de magiska hästarna. Hon prövar att titta i den på egen hand. Hon kan alla orden utantill, blir faktiskt fem nästa gång. Och bilderna är ju det viktigaste. Men hon kommer inte in i skogen, med grenarna över sig som ett paraply. Och pappa, han är på bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Kommer hem långt efter att Linda-Lo har somnat.

De brukar skoja om långa ord. Och bostadsrättsföreningsstyrelsemöte är det längsta som det verkligen blir av att de använder, pappa och hon. Bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Det betyder att mamma ska läsa godnattsaga. Linda-Lo står med Soroko och de magiska hästarna rakt ut från kroppen som en bricka och funderar. Mamma och Soroko känns inte riktigt rätt. Men Linda-Lo är så sugen.

– Idag, mamma, ska vi läsa en underbar saga, säger Linda-Lo vuxet när hon krupit upp i sängen.
Hon håller fram sin stötta och nötta bok. Mamma tar den med en liten grimas.

Så läser mamma. Snabbt och med vanlig röst. Pappa brukar liksom halvt hålla andan när de magiska grejerna kommer men mamma läser nästan som dom på nyheterna. Som ett bostadsrättsföreningsstyrelsemötesprotokoll. Det är förskräckligt. Aldrig någonsin stannar hon upp vid bilderna. Linda-Lo försöker smyga dit sitt pekfinger men mamma vänder blad, klatsch. När hon är färdig ser hon bekymrad ut. Hon anar väl att det inte gick så bra. Hon öppnar munnen.
– Linda-Lo, säger hon.
– Mmm.
– Du vet väl att det inte finns några drakar?
Linda-Lo blir trött i hjärtat.
– Mmm, svarar hon till slut.
– Och att varken tigrar eller hästar kan flyga?
Hon vet ju. Hon vet. Men det finns en annan värld, många andra världar... Hur kunde hon vara så dum att hon lät mamma läsa om Soroko?

Eftersom hon inte svarar drar mamma fram ett ritpapper ur skrivbordslådan och en krita ur burken och börjar rita streck och figurer. Det handlar om gravitation. Inte ett särskilt långt ord men svårt. Hon skriver bokstäver också och Linda-Lo fattar ingenting, utom att mamma vill få henne att förstå att vi är tröstlöst bundna vid jorden.
– Och magiska skogar, skrockar mamma. Tror du på sådana amsagor blir du bara mörkrädd!
Det blir tyst.
– Linda-Lo? säger mamma.
– Mmm.
– Jag tycker att det blir bäst om vi läser om sådant som kan hända i verkligheten.
– Mmm, säger Linda-Lo lättat.
För det är nästan aldrig mamma som läser för henne, bara någon gång ibland när pappa är borta. Då ska hon i fortsättningen välja verklighets-verkliga böcker. Med pappa kan hon fortsätta att läsa vad hon vill.
– Är vi överens om det? säger mamma och Linda-Lo säger ”Mmm”.

Soroko och de magiska hästarna blir liggande ett tag i den stora boklådan under Linda-Los säng. Den är förstörd men inte för alltid. På sin födelsedag plockar hon fram den igen och pappa säger:
– Soroko! Underbart! Det var länge sedan.
Och runt sängen står födelsedagspresentsböckerna, de nya, blanka, och tittar på när pappa långsamt och hemlighetsfullt öppnar den slitna älsklingsboken, när den magiska skogen växer över pappa och Linda-Lo och när de fördjupar sig som vetenskapsmän i bilderna. Linda-Los bröst slappnar av och vidgas när hon förstår att hon åter är i en värld där hästar kan flyga.

(Utmaning: ”skriv om magi”)

Allas berättelser

Kvinnor bejakar
män son bejakar
äventyret sig själva.

De sitter där och nickar – kvinnorna –
”o, ja”, ”precis”, ”o, vad bra”
och männen blir vana
vid sin arena,
vid att det de gör är viktigt.

Det är ingen naturlag.
Det är en kulturlag.
Tänk på hur kvinnor pratar om sig själva:
snabbt, urskuldande, i små stolpar mest,
så att de lätt ska kunna bli avbrutna.

Må i kommande generationer
kvinnan lära sig att bre på brett,
bli en självsäker berättare,
och mannen få den dyrbara gåvan
att kunna lyssna. För
båda har historierna,
de underbara, de som
kan få oss att glömma
att slå på Idol.

(Utmaning: skriv om att bejaka)

Kattsystemet

Vi orkar inte tänka på några kronor hit och dit. Jag betalar hyran, du betalar maten. Det är ändå jag som tjänar mest men du är mest slösaktig. Saker till pojken. Glass. Ibland varje dag. Och klänningar som bara är så du. Jag minns den tiden när jag brukade kyssa dig i nacken, alldeles ovanför båtringningen. Det är många lårkorta klänningar med båtringningar. Många gulliga små änglar. Levande ljus eller LED-lampor. Jag förstår inte hur du har råd. Jag försöker strama åt. Vi har en stor porslinskatt, nämligen, där vi samlar småpengar. Femmor, tior, tjugor, någon femtiolapp ibland. Det började med att vi skulle lägga en femma när vi svor. Det är så gott som bara du som svär. Å andra sidan får jag lägga en tia när jag gör det. Nu lägger vi pengar när vi förlorar i alfapet och i yatzy och i kortspel. Mellanskillnaden lägger vi då. När vi försover oss lägger vi pengar. När maten är försenad. När vi har glömt något. Allt har nu fått ett pris och det är du som går back. Nu får du också lägga pengar när det kommer fram att du gett något till en tiggare eller köpt Situation Stockholm. Jag hoppas att porslinskatten ska bidra till att minska din konsumtion men jag vet inte jag. När vi åker på semester sitter den i alla fall framför passagerarsätet, katten, och vi kan betala alla måltider ur den, så länge vi är kvar i Sverige. Jag tycker att det är ett trevligt arrangemang. Så många glömmer att tänka på pengar i de dagliga interaktionerna. Jag skulle vilja propagera för mitt system med katten. Det behöver inte vara en katt. Men principen. ”Dagliga interaktioner? Nej, dagliga transaktioner!” Så kunde min slogan vara.

(Utmaning: skriv om att betala)

Härlig är jorden

Ibland står mig smörgåstårtan upp i halsen men det är det värt. Jag tjänar cirka fyrtio kronor per gång på mina minnesstunder. Utebliven lunchkostnad. Smörgåstårtorna är inte min egentliga förtjusning men ibland är det faktiskt lagad mat, allt från rostbiff och potatisgratäng till... ja, till kycklingfilé eller fläskfilé. Det är väl det. Och tårtorna! De är värda allt. Och så får jag resa och se hela Stor-Stockholmsområdet. SL-kortet skulle jag ha skaffat ändå.

Jag är ensam. Det blir knappt någon begravning efter mig. Jag har Beata, min granne, och kusiner och kusinbarn som jag inte känner. Ska de dyka upp efter min död? Speja efter arvet som andra gamar?

Inget sådant driver mig i min lilla hobby, som jag skaffade ganska snart efter pensionen när världen blev trängre. Ack, ja. Lärarinnekallet, som var mitt allt. En dag försvunnet. Jag gick till sextiosju, så länge man får gå. Sedan begravningarna. Jag minns inte hur det började men jag minns att jag rätt snart lärde mig att välja de begravningar för vilka det finns både annons och runa. Dödsrunan djupstuderar jag, i fall någon skulle fråga. Det är sällan de gör det men då är det bra att kunna viska med bruten röst: ”Vi lärde känna varandra i Arvika” eller ”Jag var en av hans trogna klienter”.

Ingen bråkar på minnesstunder. Man tar sig ett kuvert i skymundan. De resonerar kanske efteråt, säger ”Jag trodde du kände henne!” ”Nej, jag var säker på att det var en av dina”.

Jag för noga bok över mina begravningar. Ett par hundra har jag kommit upp till på tre år. Jag är seriös. Jag noterar bra och dålig musik, snygga och fula kistdekorationer, goda smörgåstårtor, dåliga smörgåstårtor, god och dålig mat och när det bara är kaffe. De finaste talen tar jag något citat ur och de sämsta med. Den boken ska jag själv ha med mig i graven. Den har skinnpärmar och marmorerade snitt.

Ju mer jag går på begravningar, desto mer tycker jag om det. Jag passar bland sörjande, älskar orgelmusik och mina tårar väller upp varje gång jag hör Härlig är jorden, trots att jag går på begravning minst en gång i veckan. Det är mitt nya kall. En människa måste leva för någonting.

(Utmaning: skriv om att infiltrera)

Sortera

Vi sorterar grovt. Det mesta hamnar i sopsäckar som ska till tippen. Metallskrot som det tagit honom år att samla. Som då när han levde kunde vara bra att ha till någonting. Som nu inte är värt någonting för någon, utom metallvärdet för dem som tar reda på sådant. Järnet lägger vi i stadiga slaktbackar av plast som blir blytunga.

Hans papper måste vi gå igenom ett och ett. Det är mycket som är konfidentiellt. Vi har köpt en dokumentförstörare på Biltema. Den överhettas ganska snart och måste vila. Då sorterar vi något annat. Dikterna, mellan vart och vartannat blad diktutkast och dikter... ”Mitt titthål är trångt men jag ser långt”... ”sparven är burrig där den sitter” (rimmar förstås på ”kvitter”)... Det är inte hög poesi men det är pappas ord, plitade på gamla datalistor från Asea. Förstulet slänger jag det som verkar vara för privat. Resten samlar jag i en mapp för brorsan att titta på.

Vad samlar jag? Vad blir en börda när jag går bort? Pärm efter tjock pärm med dagboksblad. Varför samlar jag dem? Jag går aldrig tillbaka och tittar. Litterära försök. Bara pinsamt. Sådant som ändå ska vara ett minne efter mig, eftersom jag inte nänns slänga det. Mitt hem, mina fåtaliga prylar. Jag står i pappas rum och lovar att inte samla på sådant jag inte omedelbart har användning för. Att leva så att döden kan få komma när som helst. Leva utan avtryck.

(Utmaning: skriv om att sortera)

Min far

Och jag ska glömma: de hårda orden. Missförstånden. Din gröna envishet... Pappa. Nu ligger du i ett kylrum nånstans under Ludvika lasarett. Där är din kropp. Något annat vet jag inte om. Och blodet strömmar inte längre genom den. Redan efter ett par timmar var den kall. Jag höll den då och pussade din panna.

Samtalen vi aldrig förde pågår nu i mitt sinne. Och jag ser hur jag redan brister i saklighet. Idealiserar dig, som jag minns att du och mamma före mig målade en ny bild av era döda föräldrar. Tja. Det är väl så det ska vara. Evolutionen vinner kanske på det. Eller inte. Förfädersdyrkan är väl urfröet till all religion.

I min bild är du stadig och rik på tillförsikt. Ett vikarierande hopp. Ett aldrig lova för mycket (se, redan är jag ute och cyklar!). En varm famn. En stilla tillflykt när orden blev för tunga (jag glömmer hur jag kunde reta mig på din tystnad). Kaskader av skratt.

Jag kan inte glömma att du ligger i ett kylrum nu, för att inte ruttna innan du ska brännas upp om tre veckor. Jag kan inte bortse från att du också finns i mitt bröst och i mitt huvud, i många bröst och huvuden. Du är inte bara min far men det är en unik relation som är dräpt nu, den mellan 640125-7222 och 330315-8558, han var pappa för henne, hon var hans enda dotter, de brukade gå efter varandra i skogen. Och i det ögonblick han dog så glömde hon en massa. Han är i ljust minne bevarad.

(Utmaning: skriv om att glömma)

Morfars bön

Utdragssoffan i mormors vardagsrum luktar gammal halm. Där ligger jag varje natt nu, för mamma och pappa är ute på uppdrag. Det är väl egentligen morfars vardagsrum också men han räknas inte riktigt. Det känns. Mormor styr. Mormor lägger sig i. När jag sitter och skriver (”Kan du läsa för mormor, lilla vän?”), när jag ritar (”Nej, den näsan är alltför stor.”) och när jag lägger patience (”Men flicka lilla, ska du sitta här och spela kort!”)

Mormor förklarar att det är stor synd att hantera en kortlek.
– Men vi spelar ju Alfapet? säger jag troskyldigt. Och domino och Monopol och kinaschack och...
I slingrande ordalag börjar hon prata om sprit och att spela om pengar. Jag fattar ingenting.
– Det finns många kortspel som lämpar sig för barn. Jag kan lära dig Hej Knekt, om du vill.
Men mormor säger med sin vänligt bestämmande röst att hon skulle föredra att jag inte använder kortleken medan jag är där. Och så blir det. Patience är ändå inte särskilt kul.

Varje kväll innan jag lägger mig i utdragssoffan – ja, varje morgon efter frukost också – borstar mormor tänderna på mig. Det är en fasa. Jag är ändå elva år. Det är tur att ingen ser. Jag tar aldrig hem kamrater till mormor, så hon kan inte råka säga det heller. När jag är färdig i badrummet lägger jag mig i soffan som mormor bäddat. Lukten är främmande hur många nätter jag än legat där. Som om det finns en hinna mellan mig och tingen. Mormor sätter sig på sängkanten. Nu är det dags: aftonbönen. Ingen liten ”Gudsomhaverbarnenkär”. Hon börjar med några ”Jesus, Jesus...” Sen ber hon för mamma och pappa i Teheran. Och för Kerstin i min klass som brutit ett ben. Och för församlingen, som inte har någon å-ter-växt. För mostrarna och morbröderna... När hon har hållit på en lång stund säger jag försiktigt, som ett tips:
– Du. Mormor. Skulle vi inte kunna ta alla sju miljarderna på en gång?

Hon bryr sig inte nämnvärt. Efter bönen släcker hon. Man får inte ligga och läsa i sängen hos mormor.

På onsdagen ska mormor servera på en tillställning i kyrkan. Då kryper liksom morfar fram ur sin fåtölj. Berättar om sina resor när han var på sjön och lagar pyttipanna från en påse. Det är jättegott med rödbetor och stekt ägg. Vi sitter och mumsar mitt emot varandra. Tänk, morfar kan prata. Vi pratar om mina drömmar, inte som vuxna brukar prata med barn utan på ett sätt som får mig att berätta det jag aldrig berättat för någon: att jag vill dansa. Morfar blir entusiastisk.
– Men då måste du börja i brådrasket! säger han. Det finns inte en dag att förlora.
Och så berättar han en massa om balettakademin. Det är klart, han läser tidningen hela dagen och lyssnar på radio. Men ändå.

Den kvällen får jag borsta tänderna själv. Det är så skönt att känna den välbekanta, mjuka gnuggningen och inte mormors hårda raspande. När jag kommer ut ur badrummet har han bäddat åt mig.
– Kryp ner nu, så läser vi aftonbön.
Så här låter det när morfar ber. Han sitter med de stora händerna på låren och pratar högt, med en röst som säger att det är viktigt:

”Befria palestinierna från bosättarnas arrogans och den israeliska statens övermakt.
Befria oss från girighet, hat och illusion – lär oss tassa barfota i världen.
O, du som är bland skuggorna.
Låt oss se dig klart.”

Jag kan knappt tro att det är färdigt så snart när han blir tyst. När det varit tyst några sekunder lägger jag till:
– Och befria alla sju miljarderna som bor här.
– Och alla djur och fiskar och vattendrag och hav, säger morfar.
Mormor har sagt att man bara kan be för människor men jag hänger på:
– Och bergen och öknarna och myrarna och skogarna.
– Befria oss alla, säger morfar med eftertryck.
Nu vill han att det ska ta slut. Han reser sig upp, stryker mig över håret och säger:
– Vill du läsa en liten stund, stumpan?
Jag nickar, smyger upp och hämtar min bok.
– Jag kommer in och släcker om en stund.

(Utmaning: skriv om att befria)

Inte långt kvar

Hon vill det inte men snart är det dags för hemresa. Det är en av de sista dagarna i Sri Lanka och hon är ute och shoppar sånt som hon egentligen har haft en månad på sig att få tag på. Eftersom hon redan är i Colombo 3, om än i norr, får hon för sig att hon ska ta en stärkande promenad till Barefoot i stadsdelens allra sydligaste del. Hon kommer att sakna denna hetta, som skulle vara ett pansar om den inte vore så fuktig. Dessa inte alltid angenäma dofter. Dessa ljud. Och den besinningslösa trafiken på Galle Road. Och asfaltens svidande värme, där hon går i sina tunna skor. Men inte trehjulingförarnas gastande: ”Vart ska du? Vart ska du? Madam, vart ska du?”

När hon anlände för några veckor sedan blev hon känd som kvinnan som går så fort. Nu har hon lärt sig att förflytta sig i makligare tempo, ändå strömmar svetten nedför kroppen under de lösa kläderna. Rännilar som någonstans fångas av tyget, kanske på ryggen, kanske i midjan, bildar rorschachmässiga fläckar. Hon byter kläder minst ett par gånger om dagen, om det går.

Hennes promenader i det här landet går numera till på lättjefullaste sätt. Minst en gång i halvtimmen stannar hon någonstans och tar en kopp te. Arbeta här skulle hon inte kunna göra. Hon skulle inte kunna komma upp i det varvtalet. Fast de har förstås luftkonditionering på de flesta kontor. Men av det blir hon förkyld.

Nu har hon gått och gått, hunnit ta två koppar te och trottoaren tycks bränna sig igenom skosulorna men ännu är inte kvarteren välbekanta. Hon hejdar en man, frågar var Barefoot är. Han visar vänligt med armen nerför gatan, säger ”400 yards, Madam, 400 yards.” Då behövs inte te. Hon kan ta en ice coffee på Barefoots fik. Hon plockar upp sitt mod och trampar vidare, tänker åter på allt hon kommer att sakna. Maten. Vännerna. Papayorna och bananerna direkt från träden. Men hon tillryggalägger en lång sträcka och ännu inget Barefoot. Hon hejdar ytterligare en man. ”400 yards, Madam!” ler han stort och gnistrande. Hon knallar på, något mindre beslutsamt nu. När hon gått en halv kilometer och tagit ytterligare en kopp te, utan att hon känner igen sig än, går hon fram till en trehjulingstaxi. Det måste vara nära till Barefoot nu men hon har svårt att köpslå, när hon inte vet. De enas om ett pris och taxin tar henne en ynkligt kort sträcka fram till den välbekanta fasaden. Trumpet betalar hon och kliver in genom dörren.

Hemma i Kotahena på kvällen beskriver hon vältaligt sin erfarenhet för fru Dalpadado. ”Varför sa de 400 yards?” undrar hon. Fru Dalpadado skrattar stort. ”Antingen visste de inte men ville inte göra dig besviken. Eller så visste de men ville inte göra dig besviken.” Hon rycker på axlarna. ”Vi är sådana. Vi vill inte göra folk besvikna.”

De för en lång diskussion om detta och natten är mild och djupsvart. En mygga rör sig runt lampan på altanen och de enas som så ofta förr i ett ord, som det känns som om de kommit på själva: kulturkrock.

fotnot: 1 engelsk yard = 91,438348 cm

(Utmaning: skriv om att närma sig)

Monkan med 'c'

Det var när vi stod i en ring omkring na som hon började flyga. Monkan. Monica. Vi sa väl inget speciellt till henne, hackade lite på henne för namnet – det får man väl tåla om man heter som en tant. Och beter sig som en kärring. Vi hade vikarie den dan och hon skrev namnet på tavlan – inte bara hennes namn, det var massa namn, inget särskilt med henne så – och då reste sig Monica och sa ”Monica med 'c', om jag får be." Ja, för vikarien hade skrivit med 'k' dårå. Det var då Monkan var som en kärring. Så vi bara sa det till henne, vi var en tio tolv stycken tror jag som stod runt henne och sa ”Monkan med 'c', Monkan med 'c'” och gick närmare och närmare, trängdes,.så att ringen blev pytteliten. Och hon ba.. Nej, hon var tyst. Det var det som var så märkligt. Och så snurrade hon plötsligt runt jättefort på stället och steg och steg, inte upp i himlen eller nåt men så att hon hängde liksom en bit upp ovanför oss och så började hon sjunga världens jazzlåt som ingen förstod men hon pekade på oss en efter en. ”Don't mess with me” tyckte jag att jag fattade och det var asbra, fast det var jazz, mycket bra, precis som om det var komp och det. När låten var slut for hon ner igen, jättelångsamt. Och vi stod med öppna munnar allihop.

Det var skitläskigt.

Det var ungefär som en musikal.

(Utmaning: skriv om att lyfta)

Ett hus om vintern

Det var den första dagen med den nya kameran, Nikon F-601, och jag åkte upp till torpet, inte glatt men vördnadsmättat, men det fanns inget ljus så jag plåtade ändå – utan ett litet fönster att titta i därbak på kameran och offrande drygt trettiosex millimeter fotografisk film per bild, ändå blir jag nostalgisk.

Långt senare visade det sig – när jag lämnat in filmen för framkallning och kopiering och silverhalogeniderna i emulsionen reducerats till silver, bilden kopierats till papper och jag fått tillbaka den från labbet och för första gången kunde se mina bilder – att de vackraste bilderna ändå blev de av rimfrostens filigran på fönstren i öster. Inte mycket ljus, förvisso, men liksom riktat från två håll, som om dagern därinnanför rutorna lade ett lager ljus som fick mönstret att djupna.

Jag brydde mig inte om att gå in, vad jag minns. Det var en vemodig dag. Nu hade jag kameran men inga motiv. Jag slängde iväg en bortkastad filmruta på min översnöade bil, en Simca – man ser ungefär lika många analoga kameror som Simcor nu för tiden – och åkte tillbaka nerför berget.

Vad jag skulle ha tagit var förstås en bild av en hel gavel som frustade stillsamt under rimfrostens lätta pansar, den stående panelen som hästar jämsides i sina spiltor, med spår av falurött just där rimfrosten inte fått fäste, i den dolska dagern bara nästan rött, så att huset såg ut som en stuga på den amerikanska prärien under depressionen, nästan i färg. Inte ens nu, när man med sin kamera kan filma video i HD, kan man förmodligen få fram husens suckar, stampanden och gnyenden under vinterns herravälde.

(Utmaning: skriv om mönster)

Uppmaning

Som representant för alla levande varelser –
däri inräknat människosläktet,
de små pungdjuren och alla krill i havet –
uppmanar jag dig...
nej, utmanar jag dig
att slå ett kraftslag för miljön:

vägra minneslapp i bankomaten.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

(Utmaning: skriv om att representera)

Den undre vägen

”Det är dags att vi, lågmält men dock, presenterar oss för varandra.” Milt tar han initiativet, styr oss ifrån öppna havet, in mot kobbar och grynnor. Jag vill inte och vill. Smackar fast tungan i gommen för att suga på ögonblicket, göra det allbeständigt. Detta är sista gången jag pratar med honom här i namnlösheten. I sorglösa nick-land. ”Är det verkligen nödvändigt?” skriver jag och jag märker att mina händer darrar litet. ”Ja, för jag tycker att vi ska träffas IRL,” kommer det tillbaka.

Efter chattidens små mjuka bokstäver, hamnar vi i en tid av hårda versaler. Förnamn och efternamn, initial efter initial. Och så ”IRL”, förstås. Detta hot med sin svarta skugga. Per Bondesson heter han. Det finns sex Per Bondesson i Stockholm. Inte för att jag kollar, men ändå. Jag skriver också ett namn.

Och så träffas vi, på en restaurang på Östermalm som jag aldrig hört talas om – men jag har inte hört talas om många restauranger, särskilt inte på Östermalm – och jag är jättenervös och går fel i denna hämmande stadsdel, vägrar fråga folk, måste fråga folk och kommer fram fem minuter över sju. Vad tur att jag gick fel. Annars hade jag varit alldeles för tidig. Jag frågar efter Bondessons bord och när jag i hälarna på hovmästaren korsar lokalen, som excellerar i kandelabrar, ser jag hur han reser sig. Där är han. Han har en paisleymönstrad näsduk i bröstfickan och ett litet skägg. Per Bondesson.
– Karin Lindeberg, hälsar jag och handen darrar synligt.

Det blir en lång kväll. Vi är färdiga redan klockan nio. Jag lär mig denna kväll att man inte ska chatta för djupt på dejtingsajter. Man ska prata om aktieinnehav och huruvida man är pedant eller inte, sådana saker, främst om man är pedant, sådant som verkligen kan ha avgörande betydelse för om man vill ha ett förhållande eller inte. Man kan vara hur kompatibla som helst på djupet, men direkt oförenliga på ytan. För Gunnar Ekelöf hade förstås rätt: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Vem som helst kan bli din själsfrände när ni slipper yta, sken. Det tänkte han inte på, Ekelöf, när han skrev ”Gå den undre och inre vägen.” Men så hade han heller inte chattat.

(Utmaning: skriv om att presentera)

Dela liv

Vem vet vad vi väger var för sig? De få gånger de vägde oss när vi var små, ställde de oss båda två på vågen och dividerade med två. Läkarteamet i sina vita bussar med sin korrekthet, sin neutralitet och sin uppenbara fascination. Man lär sig känna igen den, fascinationen. Det är tur att vi bor i en så liten, avlägsen by, där ingen gitter stirra längre. Å andra sidan: om vi bodde i staden hade vi kanske blivit opererade. Jin säger att det inte skulle gå för att vi delar lever. Vi delar lever – för mig är den på fel sida – och vi lever våra liv halvt frånvända från varandra, med varandra, alla timmar.

Jin säger så mycket. Hon säger att om jag inte vore så sjukligt tillbakadragen, skulle vi kunna tjäna mycket pengar på vårt... lyte. I stället är vi här, i Oumbalang, där alla känner oss och aldrig skulle vända sig om när vi kommer gående – om vi kom gående, vi är så less på att vara osams om vart vi ska gå och vem av oss som ska få gå framlänges, att vi sällan förflyttar oss. Vi sitter vid våra drejskivor i krukmakeriet, koncentrerade och litet sura, och blir tjockare och tjockare för varje dag.

Jin säger att jag är tjockare än hon. ”Du har diafragma och mage,” säger hon och pekar. ”Jag har bara mage och en liten stuss.” Jag säger åt henne att sluta bråka, att vi ändå aldrig kommer att veta vem som väger mest. Klafsar på ett stycke lera på drejskivan, sparkar frånvarande igång. Jins lille son, som vi kallar Mu, kommer fram. ”Moster är vackrast. Hon går med rakast rygg.” säger han. Han är fyra och får sig en dask av Jin.

Detta intresserar människor i det oändliga: att Jin är gift och inte jag. Att Jin har fått barn. Det gör något med deras fantasi och vi gör ingenting för att stilla den. Ingenting. Vi står var och en för våra liv, vi väger säkert hundraåtti kilo dividerat med två, det mesta delas lika mellan oss och resten får man se som att man får det på köpet. Man måste se det så.

(Utmaning: skriv om att få något på köpet)

Beställ

nu slår klockan
beställ din ljuva drink
morgondagen finns inte
och inte ljuset

High Voltage III

Vi killar i klassen står tillsammans och pratar. Nej skriker. Skriker gör vi alltid när vi någon gång pratar. Och den som pratar mest är alltid Samuel.
– Öj! Såg ni High Voltage III?
Han anstränger rösten. Använder inte stödet. Det vet jag, som tar sånglektioner. Tänk om de visste? Att jag tar sånglektioner? Händerna blir svettiga.

Ett sorl i klungan. Mest högröstade de som hade fått vara uppe till elva och se alltihop, näst mest de som fått se det på DVD dagen därpå, och nej, jag glömmer: Arvid har faktiskt varit i Stockholm för flera måååånader sen och sett den.
– Ba föör bra, ba, skriker han med auktoritet.
– Skicka hem mig! utbrister Samuel. Ba föör bra, ba!

Tysta är bara vi som inte fått se. Vi är nog många men vi känner inte varandras stöd. Bara de starka går i flock. Den svage är alltid ensammast på jorden.

De skrålar en låt, säkert från filmen, och jag är världsunik som har en mamma och pappa som förbjuder mig att se på våld. Jag gör mig minimal i klungan, kryper ner i mig själv och stänger luckan efter mig, skräckslagen inför tanken att någon till exempel ska fråga mig vilken min favoritfilm är.
– Sound of Music, va? ska de säga och vrålgarva.

Och jag vet med ens, kan se i en för övrigt dunkel framtid, att High Voltage III, för att inte tala om ettan och tvåan, kommer att ha ett skimmer omkring sig för mig för all framtid, den kommer att lysa och vara liksom ouppnåelig vilka filmer jag än ser, vilka upplevelser jag än har. Jag kanske blir filmskribent eller regissör, det spelar ingen roll: jag kommer alltid att känna ett underläge för att jag inte fick se High Voltage III när jag gick i sexan, för att jag inte kan nynna med i dess ledmotiv, för att jag inte med min pojksjäl kunnat erfara med huvudpersonen vad han är med om.

Jag står gömd i klungan. Det kommer att ta ett tag, sen ringer det in. Det ringer tack och lov alltid in till slut.

(Utmaning: skriv om det som är för bra)

Primärt behov

Upp som en tupp och iväg nerför trappen! Hissen strejkar och tidningarna samlas därnere i porten – en stund, tills alla stulit sig ett exemplar. Och jag, som sover länge, blir utan. Så också denna lördag, fastän jag kommer ner klockan åtta. Klarar man sig verkligen utan DN? Nej inte en lördag, som är Boklördag. Traskar upp litet modfälld och mycket andtruten, sparkar igång datamaskinen för att fixa mig en SMS-kupong på hemsidan. Där står det ”tidningsfri dag”. Klarar man sig verkligen utan DN? Ja, det måste man göra under dessa omständigheter.

Det var en annan tid, ett annat liv och jag var runt tjugofem, för sista gången uppe i släktmarkerna i norr – fast det fattade jag inte, att det var sista gången, trots att det var begravning. Jag och brorsan promenerade ett par kilometer i grymtande snö till Macken inne i byn. Vitt, vitt, vitt sögs in i våra pupillers djupa hål och vi var på gott humör. Jag skulle köpa tidning, vet inte vad han skulle ha. I stället framför kassan fanns bara Västerbottenskuriren, som jag redan läst hemma hos farfars, och Västerbottens folkblad. Jag frågade efter DN.
– DN?
– Ja, DN!
Stora frågetecken bakom disken. Min bror ryckte in som tolk:
– Hon menar Dagens Nyheter.
– Nej, den ha vi int.
Då sa jag på vad brorsan senare kom att karaktärisera som arrogant stockholmska:
– Klarar man sig verkligen utan DN?
Brorsan ryckte åt sig en påse Gott och blandat, betalade skyndsamt och föste mig ut. Därute fick jag en uppsträckning. I vanliga fall, sa han upprört, fick han skämmas för att jag alltid ska göra misslyckade försök att prata mål när vi är däruppe men nu, när det gällde kontakt med omvärlden, folk vi inte kände, gjorde jag mig uppsträckt och högdragen och förmer och imperialistisk och nedlåtande och...

Sen blev han snällare. När han fått gå två kilometer med mig och vid ungefär vart sjätte steg retsamt härma, på överdriven, släpig stockholmska: ”Klarar man sig verkligen utan DN?” När han fått berätta för hela släkten. ”Klarar man sig verkligen utan DN?”

Ja, det gör man nog. Man gör nog det.

(Utmaning: skriv om det man klarar sig utan)

Tillbaka

Han daskar till mig i baken.
– Dags att gå tillbaka ner till Människobyn, lille Mowgli.
Han är så ”på” och ”av”. Full av omsorger när jag träder in i hans lilla boning. Idag stod det bubbelvatten och chilichoklad från Lindt på det blå mosaikbordet bredvid sängen med fräscha lakan. Vi myser och yvs över vår frihet, vår öppenhet och vår vidsyn; att vara hos honom är som att sitta i en platankrona och titta ner över populasen. Och plötsligt har en viss tid gått, en viss mängd orgasmer uppnåtts – eller så är han bara less. Och jag ska ner för den släta barken, omgjorda mina länder och gå tillbaka.

Och det är en lång väg att gå.

Och jag vet inte när jag får ligga däruppe igen.

Och när jag kommer tillbaka vill jag dölja mitt ansikte. Det är för naket. För rått. För skimrande, ännu skimrande, avslöjar allt.

Och jag tänker att jag inte vet om jag orkar en gång till, gå dit bort och svinga mig upp i trädkronors höjd. För all den njutning som finns hos honom, finns det lika mycket smärta och mer när jag kommit tillbaka därifrån.

Och han kallar, kallar åter.

Och jag ilar dit.

(Utmaning: skriv om att komma tillbaka)

Äckelkräm

Det var i köket på Tre Krokars gata 5. Fondtapeten hade blivit kvar från långt innan vi föddes och var, liksom alla väggar i lägenheten, gulbrun av mammas och pappas ständiga rökande. Camel utan filter. Mamma rökte nu, en sista före kvällsmaten, medan hon slevade upp något segt och jolmigt i en karott. Doften var avslöjande. Johanssons hade vad vi inte hade, en egen villa, och från dem hade vi fått två kassar med äpplen. När vi fick äpplen glömdes jag bort. Alla skulle njuta av älsklingsrätten: äppelkräm med gräddmjölk. Jag tyckte om äppelkaka och äppelpaj, ja, till och med äppelmos, men äppelkräm... Det vände sig i magen.

Som vanligt bad jag att få en liten, liten klick. Utan mjölk. Det var som om det blev ännu äckligare av att krämen halvt om halvt skar sig mot gräddmjölken. Som vanligt fick jag en större klick än jag skulle komma att klara av. Och en liten slatt mjölk.

Det blev ett slörpande och ett suckande och ett slafsande och saliga leenden mellan de invigda, mamma, pappa och brorsan. Själv satt jag med hettande ansikte och rörde i sörjan, trots att det gjorde att krämen och mjölken blandades. Jag visste att jag inte skulle klara av det den här gången. Därav mitt brinnande huvud. Vid vårt köksbord åt man upp, vad man än hade framför sig.
– Nå, vad tycker ni? sa mamma uppfordrande.
– Himmelskt! sa pappa.
– Skitgott, sa brorsan.
Sen var det tyst. Vad skulle jag säga? ”Du vet att jag hatar det, kärring”? Jag for desperat med skeden fram och tillbaka i tallriken. Sen såg jag mamma i ögonen och sa:
– Snor ska va' salt.
Pappa och brorsan började skratta. Ett befriat, rent skratt. Men mamma såg ut som en voodoodocka i ansiktet.
– D u g å r f r å n b o r d e t n u! sa hon.

Jag – ja, jag försvann lättad in på rummet. Vad jag minns behövde jag aldrig äta äppelkräm mer under hela barndomen.

(Utmaning: skriv om att äcklas)

Efterskalv

Mamma får ett speciellt uttryck i ansiktet när hon tyst räknar in oss. För varje barn hon ser slappnar muskulaturen kring kinderna. Hon ser mosig ut när leendet bryter fram. Det är som om vi bevittnar något som vi inte ska se. Något som ska försiggå bakom den stängda dörren till det lilla rummet i öster. Mamma blottad, djurisk, loj – av glädjen över att alla hennes barn är helbrägda efter skalvet.
Jag tittar förstulet på Shunryu. Har han också sett? Nej, även han sitter och fånflinar, lutad mot tvättmaskinen. Ja, vi har inte gått ner i skyddsrummet den här gången. Vi bor trots allt i ett klass ett-skyddat hus och betalar mycket pengar för det. I skyddsrummet kan det bli bråk och stök och förra gången täpptes utgången igen. Människor är farligare än naturen även dessa dagar av återkommande skalv.

När en halvtimme gått bestämmer sig mamma för att ge sig ut och försöka få tag på litet förnödenheter. Hon smeker oss var och en, ber oss att inte gå ut och leka. Vår mamma ber bara. Hon förbjuder aldrig. Vi lyder henne som de underordnade i militärserierna. Den här gången rör vi oss inte ur våra positioner. Vi sitter utspridda längs väggarna i köket, där vi satt under skalvet. Anspänningen vill komma ut i bubblande ord. Vi berättar alla hårresande skrönor om vad som hänt där nere, under oss. Till slut blir vi nyfikna på att se själva. Alla utom Shunryu tränger sig ut på balkongen. Det är den vanliga synen. Vissa hus är helt borta, andra, som vårt, står som om ingenting har hänt. I ruinerna gräver gråtande människor efter sina anhöriga. Gråten hörs ända opp. Jag vet varför Shunryu inte går ut. Han är paniskt rädd för att bli levande begravd.

Plötsligt börjar balkongräcket skaka.
– Å, nej! Efterskalv! skriker jag som är näst äldst, efter Shunryu.
Vi kastar oss in. Jag tänker på mamma och jag tror att de andra syskonen också bara har denna tanke i huvudet. Vi sitter och tittar stint på varandra, som för att fixera oss med osynliga kättingar mot alltets krumbukter. Det är svårt att lita på jorden när man en gång varit i ett skalv. För att inte tala om efterskalven, de som smyger efter människors drömmar om fullbordan och ger dem en känga.

Nu är det en skugga som kommer blyertsgrå och väldig över Shunryu. Jag minns att jag tänker att han kanske vill spy. Jag kan inte hålla reda på synintrycken. Skuggan blir mörkare och så med ett förskräckligt brak har torktumlaren, som står ovanpå tvättmaskinen, studsat på hans hjässa och landat på hans ben.

Han gnyr och tar sig om huvudet när vi rusar till som en familj kackerlackor och baxar torktumlaren av hans ben. Han vill inte visa huvudet för någon men vi kittlar honom under fötterna och ser att han kan röra benen. Jag har sett på filmer. Jag visar fingrar och ber honom följa dem med blicken. Det är inget att göra förrän mamma kommer hem – om hon kommer hem. Småsyskonen får ta hand om Shunryu, själv sitter jag vid ytterdörren och repeterar:
– Jag tror det gick ganska bra, mamma. Det var kortsidan, inte hörnet, som träffade huvudet. Ungefär mitt på. Jag vet inte, men det kommer blod.

Bäst att vara förberedd. Om hon kommer hem.

(Utmaning: skriv om efterskalv)

Utanför

Dimi var konstig och nu var han död. Det var mars och när vi kom upp till hans avlägsna grotta i slasket och rännilarna fann vi den stelfrusna kroppen utanför med brutet ben. Foten satt fast i en snäv rottåga. Han hade inte kunnat komma loss.

När vi undersökte hans grotta fann vi naturligtvis ingenting utom eldpinnar och fnöske. Men mot österväggen var marken mjuk och Pika föreslog att vi skulle gräva. Det tog ett par timmar men jag tror att vi hittade hela Dimis vinterförråd. Mest rörande var två grunda gropar med en liten mängd kastanjer, torräpplen, torrkött och nötter. Dimi hade tänkt på allt. Han hade verkligen planerat för vintern in i minsta detalj. Tänkt på att det kunde behövas proviant snabbt, om han skulle ge sig ut och spåra vilt, till exempel. Men han hade inte tänkt på att rotöglan utanför grottmynningen skulle kunna bringa honom hans död.

– Vad är man för en människa när man lever ensam? sa jag förundrat till Pika när vi släpande Dimis kropp mellan oss vandrade ned mot klanens grotta.
– Jag har svårt att tro att man är människa alls, sa Pika. Att frånsäga sig sin klan... Dimi skulle aldrig ha dött på det viset om han varit kvar i gruppen. Men du vet de säger att mamma Noni tappade honom när han var liten.
– Jaha, säger jag tveksamt och försöker låtsas som om allt är förklarat.

(Utmaning: skriv om att göra en plan)

Sagan om mannen som smidde hopp

Men i ett annat land, i en tid som bara överlappar vår, satt en man och smidde hopp. Det var krig och nöd och han smidde hoppet i form av ett kärl, en vid skål, som klingade mäktigt när man slog på dess sida. En främling kom fram till honom och han frågade förstås: ”Vad smider du, min vän?”, ty det plägar främlingar fråga som kommer fram till smeder. Och smeden sade: ”Jag smider mig ett hopp.”
”Vad är då ditt hopp?” frågade främlingen.
”Mitt hopp är ett kärl för mina drömmar,” svarade mannen.
”Och vad är dina drömmar?”
”Jag drömmer om att min son inte ska behöva gå ut i krig.”
Främlingen slog tankfullt på skålen så att det klingade.
”Det är en välsmidd skål,” sa han och mannen som smitt skålen hörde att det stod ett ”men” och väntade.
”Men..,” sa alltså smeden hjälpsamt.
”Men hopp är farligt!” utbrast främlingen.
”Vad menar du? Hopp är det enda vi har,” sa smeden förskräckt.
”Hopp lurar oss att leva i framtiden,” sa främlingen milt.
”Och?”
”Nuet är allt vi har.”

Och främlingen gick sin väg, som främlingar har för sed, men mannen blev sittande i dystra tankar. Och när han suttit så en stund, tog han sitt barn i handen och gick till andra sidan av byn, där moreofolkets barn lekte. ”Får min son leka med er en stund,” sa han stapplande på moreo. Så satt han själv och vakade medan barnen lekte. Varje dag som följde tog han fler och fler saunitebarn med sig till moreolekplatsen och följde noga deras lek. Han bjöd in barn, både moreo och saunite, till smedjan och lät dem lära sitt yrke tillsammans. När Emma, som var mor till ett av moreobarnen, blev krigsänka, var han den förste att komma med blommor till henne. Den gången blev han nästan stenad, för det var armén, som kontrollerades av saunite, som hade dödat moreomannen. Och han blev nästan stenad när han kom tillbaka till sin egen gård, för att han utförde de rituella sorgetvagningarna för en moreo. Åren gick och smedens by blev en fredens by, där moreo och saunite tjattrade och arbetade tillsammans. En dag i smedjan hittade den unge moreoman, som drev smedjan tillsammans med smedens son, en stor och gedigen skål i ett hörn. Han råkade stöta till den så att dess klang genljöd vida omkring. ”Vad är detta för ett kärl?” frågade han sin kompanjon. ”Jag vet inte men det måste ha varit far som smidde det,” svarade han. ”Låt oss ha den som en varningsklocka och klinga i den varje gång någon vill störa friden i vår by,” sa moreomannen. ”Arméns värvare kommer ju ibland och någon gång händer det att det blir det bråk.”

Så timmermannen snidade en ställning för skålen på allmänningen mitt i byn men barnen tyckte att det var så roligt att klinga i skålen, att dess ljud bars fram av vinden varje dag. I stället för att tala varning, blev det ett tecken på att lust och lek och glädje ännu fanns i byn. Och mannen som smitt skålen låg i sin säng och väntade på döden och log tandlöst för sig själv var gång skålen klingade. Han tänkte på främlingen, som han väl aldrig helt hade förstått, och den förvandling han åvägabringat i byn.

(Utmaning: skriv om att hoppas)

P-A-N-G

Ingen använder morsealfabetet längre. En kort, två långa, en kort.
Inte till sjöss, inte något vapenslag. Att knacka kod är något helt annat nuförtiden. Två korta.
Men mitt i en katastrof? Där all teknik har slagits ut? En lång, en kort.
Där finns nog ingen öppen telegrafledning heller. Två långa, en kort.
Kortvågsradio? Ditt-ditt-ditt-da.
Fördelen med morse är uppenbar: det är bara vi telegrafister som kan tolka den. Två korta.
Det är också dess uppenbara nackdel. En lång, en kort.
Och om meddelandet sänds på ett främmande språk kan vi tolka koden till rätt bokstäver. En lång.
men inte förstå. En kort, en lång, en kort.
Du kan skicka ett meddelande på kroatiska till din vän med mig som bulvan. Tre långa, en kort.
om att han ska likvidera mig. En kort, tre långa.
Och så gör han det. En kort, en lång.

P-A-N-G.

(Utmaning: skriv om en kod)

Ökat avstånd

Det var ett förslag som ökade avståndet mellan mig och den andra. I allmänhet är det förslagen som gör det. Det kan också vara tillkännagivandena. Säg att man meddelar att man älskar någon av fel kön, eller vid fel årstid. Det kan bli helt fel, i den bemärkelsen att man distanserar sig. Som om närhet alltid vore rätt.

Men nu var det alltså ett förslag. Ett förslag utan ”någon däremot” eller votering. En enkel framställan. ”Jag tycker att vi säger såhär...” sa hon och avslöjade sig.

Hon ville att jag skulle ljuga. Jag misstänkte plötsligt att hon själv var van vid att ljuga, eller åtminstone hade ljugit någon gång förut.

Förslaget togs inte väl upp. Jag sa helt enkelt ”nej”. Och en klyfta uppstod emellan oss.

(Utmaning: skriv om ett förslag)

Hinna

Det gäller att hinna innan regnen kommer, innan vintern är här, innan någon knackar på dörrn och gör sig förtjänt av hembryggt kaffe och äppelkaka.

Jag har ett jobb att sköta. Jag är bra på att se om mitt hus. Det går inte att få in mer i schemat än jag redan har.

Rädda världen? Tyvärr. Ledsen. Det här är min värld.

(Utmaning: skriv om att hinna)

På vinst och förlust

– Jag har förlorat min mor.
– O, så tråkigt. Gick det hastigt?
– Relativt.
– Men jag hoppas att du har många ljusa minnen av henne.
– Det sista minnet är inte så ljust.
– Vill du berätta?
– Det började med att hon vann, va.
– Vann?
– På en trisslott. Men hon ville inte skrapa i teve, du vet.
– Nähä?
– Så då gjorde jag det åt henne.
– Vad snällt. Vad fick hon?
– Hon? Det var ju jag som skrapade! Jag fick tjufemtusen i månan i tjufem år.
– Jaha. Ni delade på det. Det var väl vettigt. Men så dog hon?
– Delade? Dog?
Lång tystnad.
– Du menar att du tog alla pengarna själv bara för att det var du som satt i teve och skrapade?
– Ja, men det är klart.
– Och då blev din mamma knäckt och ville inte ha med dig att göra?
– Ja, typ. Så jag förlorade henne. Det är jobbigt. Hon brukade gå ut med hundarna och det.

(Utmaning: skriv om att vinna)

Bilexperten

Hon är den borna experten. Allexpert, knallexpert. Skjutvapen vet hon dock ingenting om men kan inhämta litet terminologi på fem minuter och sen låta som om hon åtminstone är ganska insatt. Hon kan uttala sig tvärsäkert om att det ska vara ungt vin till skaldjur, att liberala demokratier krigar minst, att byggda bokband är mer hållbara än inhängda och hon vet att ett jerkbait är en wobbler utan sked. I själva verket kan hon inte skilja en chardonnay från en sauvignon blanc och hon vet ingenting om politik, bokbinderi eller fiske.

Den enda som egentligen anlitar henne som expert är hennes mamma. Förblindad av kärlek tror mamman att det bakom svadan finns kunskap. Nu ska det köpas bil, den första någonsin i familjens ägo med automatlåda. Dottern tillkallas från storstaden med sin dator och sitt munväder. Hon tillhör en personlighetstyp för vilken google är oundgänglig. Dock går hon på socialbidrag, så hon har inte råd med en iPhone.

Det bär av till Volkswagen. Mamman funderar på en Golf Plus. Hon tar den första kontakten med försäljaren som inte är äldre än att han skulle kunna vara hennes barnbarn. Samtidigt skummar dottern några blanka A4-broschyrer i ett ställ vid ingången. Hon kommer fram till mamman och försäljaren just som mamman etablerat sig som litet velig och tydligt fått ett skambud på sin inbytesbil. Dottern tar över med ett korsförhör om sidoairbags, krockgardiner och vägghängda kupévärmare. Respekten ökar tydligt hos försäljaren. Sen för dottern in samtalet på DSG-växellådan. ”Visst kan man beskriva den som två parallella manuella växellådor?” Hon rabblar snabbt allt hon inhämtat från broschyrstället, för att få med så mycket som möjligt innan hon glömmer det. Försäljaren ser valplik ut. Så börjar dottern höja inbytesbilen till skyarna men är noga med att nämna ett par skavanker: att displayen till de extrainsatta backsensorerna inte riktigt vill sitta fast samt att kamremmen är bytt. Försäljaren ser drömmande ut och plötsligt har de fått trettontusen mer för den gamla bilen.

”Vi ska provköra först,” säger mamman, som plötsligt vill återfå initiativet. Dottern gör sig genast litet mindre, ty hon har en liten rosa lapp men den har hon knappt använt på tjugofem år. Försäljaren räcker reflexmässigt nyckeln till dottern, som smugglar den till mamma. ”Det är du som köper bil,” säger hon generöst och blinkar konspiratoriskt till försäljaren. Hennes insats är över.

(Utmaning: skriv om en expert)

Du.

Du! Jag gillar inte vad du håller på med. Jag vill att du ska sluta med det. Bultandet mot insidan av ditt kranium, vältrandet i sorger gamla som Hep Stars. Som Fred Astaire. Som Metusalem. Gamla sorger. Du säger att jag inte respekterar ditt lidande. Jag respekterar ditt lidande så mycket att jag vill att du ska få bli fri från det. Men det vågar du inte, eller hur? Se en framtid för dig där du inte är offer. Lidandet är det enda språk du känner till.

Du! Hur kommer det sig att du omges av elaka människor, okänsliga människor, arga människor och folk som inte bryr sig, medan det omkring mig finns godhet – och kanske några människor som inte bryr sig? Du säger att det är för att jag är naiv. Jag undrar: är det bara skönheten som finns i betraktarens öga?

Du! Jag har känt dig sedan vi var flickor. Vi har delat mycket. Jag blir vansinnig på dig för din skull ibland men jag vill att du ska veta det jag egentligen vet att du vet: jag gillar dig. Mycket. Alltid gjort. Mycket.

(Utmaning: skriv om att gilla)

Sport à la Hein

Jag gillar inte sport, med ett undantag.

När jag gick i gymnasiet var det bara en sak de kunde få mig att göra på 'gymnastiken', som det hette då. Inga lagsporter. Ingen redskapsgymnastik. Ingen skridskoåkning. Jag tog mig friheten att springa varje gymnastiklektion, om det inte var för djup snö. Då blev det skidor. Det var lätt och enkelt och jag gjorde det med glädje. Allt annat inom 'gymnastikens' ram var djupt obehagligt. Det gjorde springandet och skidåkningen ännu härligare.

På grundskolan hade jag mardrömmar inför varje gymnastiklektion ända tills högstadiet kom och mensen uppfanns. Jag hade mens varenda lektion.

Som vuxen försökte jag börja spela tennis, bara för att finna mig bli relegerad av min tenniscoach. Han var en mycket nervig kille som inte klarade av att jag var urusel oftast men ibland riktigt bra. Jag sprang i stället när han hade sagt nej tack till mig. Kände lättheten och berusningen igen.

Springa kan jag. Men jag gör det inte. Och om jag gör det gör jag det inte som sport. Nej, jag säger som Piet Hein skrev mitt under den danska ockupationen i en av sina Gruk: ”Jeg dyrker en sport som jeg traener i tit: jeg ǿver mig i at gå ude af trit”. För Hein blev det en enkelbiljett till Sverige så länge kriget varade på grund av den och andra liknande Gruk. För mig är den numera mest en uppmaning att gå i min egen takt, möta där jag är och inte där jag förväntas vara. Det är en bra sport. Inte helt skadefri men allsidig och kan utövas på alla underlag.

(Utmaning: skriv om en udda sport)

Samvaro mot slutet

Jag lämnar Stockholm med en kortlek och en flöjt, insvepta i varsitt sämskskinn i den gigantiska innerfickan på min alltför stora kavaj. Den gamla Rovern är ren körglädje. Den vet knappt hur man stannar. Man får ställa sig på bromsen. Någonstans bortom Uppsala glesar det ut, i trafiken och bland gårdarna utefter E4:an. Pulsen sjunker. Jag är på väg till en liten stuga i en liten by i Gästrikland, hans stuga, den vitgrå med blåa knutar. Bara en sådan finns i byn. Där ligger han och väntar. I den en gång så ombonade storstugan en främmande sjukhussäng mitt på golvet, omgiven av balar med blöjor. I den främmande sängen ett främmande litet ansikte, cortisonstint och utmärglat på samma gång.
– Leif! säger jag. Du har tacklat av. Kan du fortfarande dra en spader?
Han gör ett försök att resa upp huvudet men det faller tillbaka. I stället kommer det, kaxigt:
– Du kan ge dig på att jag ska klå dig i en lång och en kort. Får man ingen puss nuförtiden?
Det finns friskt i honom. Hans läppar känns friska. Vi har alltid pussat varandra på munnen. Och visst klår han mig så småningom. Partiet drar ut i det oändliga. Långa vilopauser när jag spelar för honom. Jag hoppar omkring som en faun, känner mig litet grand som Ian Anderson i Jethro Tull. Leif klarar inte gitarren längre men har fått en ukulele. Oftast lyssnar han dock bara. Det blir folk, mest klezmer, på min ensliga flöjt och vi skrattar kopiöst, som vi alltid har gjort. Lättheten ger han mig, där han ligger. En trygghet bortom världar.
– Låt vara att du ska gå bort från mig, säger jag. Du har gett mig ett arv att förvalta.
– Och jag hade haft ett arv från dig om situationen vore den omvända, säger Leif. Du först: vari består arvet?
– Saklighet i varje läge, säger jag torftigt. Du har lärt mig att gilla att vara vuxen. Det bär långt. Och du? Vari skulle arvet ha bestått?
– Det består. Ditt mod. Det är med det mod jag ärvt av dig jag ger mig åt döden, som bara är livets stumma syster.
– Vad vet du ännu om döden?
– Allt.
– Är du rädd?
– Jag var rädd för smärtan men de har lovat att jag ska slippa den.
Vi sitter tysta en stund. Så räcker han mig kortleken. Han är för svag för att blanda själv.
– Jag lämnar dig inte, säger Leif mitt under spelet och jag får oväntat tårar i ögonen.
– Hallå där! Det var inte sakligt. Det gör du visst.
Och jag börjar tjuta rakt ut som ett stort och argt barn. Han ser på mig leende, sträcker ut sin hand och smeker min kinds kladdiga, våta. När jag lugnat mig spelar vi vidare. Leif fortsätter att vinna.

(Utmaning: skriv om att lämna)

Vila i stålskelett

Alla är vitklädda och talar med sänkta röster. ”Här ska du få vila,” säger en. Jag visas till ett rum med en säng som ser ut som ett dinosaurieskelett i gnistrande metall. Inte en tavla, ingen sak, bara sängen och ett sängbord. Metallen lyser i ögonen. ”Jaha, vila” tänker jag och kravlar lydigt upp i sängen. ”Säg bara till om det är något,” säger någon och de lämnar mig efter att ha stått som en grupp keruber i dörröppningen.

Vila är det enda jag har gjort den senaste tiden. Inte orkat ur sängen, utom för att skaffa tabletterna. Det gjorde jag på fredagen. Idag, säger de, är det onsdag. Jag är för omtöcknad för att räkna men fyra-fem dygn har jag sovit. Sovit och kräkts. Jag vaknade till en låg grad av medvetande vid de första kräkningarna, hann bittert konstatera att jag hade misslyckats. Sen sov jag igen. Jag kom så nära den stora vilan som man kan komma. Det räcker inte. Jag måste verka pigg och glad och ta mig ut härifrån igen och sen ska jag använda någon mer definitiv metod. Jag är besluten. Jag tänker få vila ut från det som tröttar mig.

(Utmaning: skriv om att vila)

Vilja vara mumrik

När hon var liten beundrade hon Snusmumriken. Så till den milda grad beundrade hon honom, att hon identifierade sig med honom. Hon trodde att också hon var en oberörd, självtillräcklig vandrare och även om hon till dels såg Snusmumrikens sorglighet fanns det ett skimmer över sidorna där han var med. Han var väl ändå Mumindalens största hjälte, han, den ende som inte hörde dit? Hennes beundran liknade Mumintrollets men var inte lika sentimental.

En annan som beundrade Snusmumriken ohyggligt var det lilla djuret han stötte på, djuret som var så obetydligt att han inte hade något namn. Snusmumriken namngav honom. Titi-oo fick han heta. Och sedan den stunden hade Titi-oo så mycket att bestyra, ja, nästan märkvärdig blev han av att ha fått ett namn och hade inte tid att språka med Snusmumriken. Detta är ett av de få tillfällen när Snusmumrikens känsla av ensamhet lyser igenom.

Alla är hjältar i Mumindalen. Bättre än att identifiera sig med någon av figurerna är att inse att alla är jag. Snusmumriken-i-mig. Snorkfröken-i-mig. För inte är alla Filifjonkor och Hemuler, Mymlor och Muminmammor någon sorts typer i ett intrikat system? Att välja ut och identifiera sig med?

När hon blev stor kunde hon med fnissig skam konstatera att det inte varit bara en gång hon betett sig som Titi-oo och att hon aldrig blev någon Snusmumrik. Som vuxen beundrade hon Tove Jansson själv mer än någon av figurerna och sa sig att det var Tove Janssons geniala vidsyn som gav en lortig luffare som Snusmumriken en status i persongalleriet så prominent, att man aldrig tänkte på att han måste ha haft smutsiga kläder och luktat ganska illa, åtminstone när han dök upp på vårarna med sin ränsel och sin mungiga.

(Utmaning: skriv om att beundra)

Räden mot barnhemmet

Syster Clara vaknar av ett bekant ljud. Granater. Det är bekant men det är alldeles för nära. Hon går för att väcka syster Miriam som redan är vaken.
– De kan inte ge sig på barnhemmet, säger hon skärrat. Båda sidor har lovat det! Och vi har ju ett stort rött kors på taket.
Nunnorna springer över gården, en till pojkhuset och en till flickhuset. När de är mitt på gårdsplanen mera känns än hörs ett kraftigt ljud. Syster Clara tittar över axeln. Huvudbyggnaden de just kom från står i lågor, träffad av en brandbomb.
– Jordkällaren, vrålar syster Miriam. Spring!

Barnen har vaknat, de största har börjat klä på sig. Inte en snyftning hörs, ens från de minsta. Det gör kriget med barnen. Syster Clara andas djupt ett par tag innan hon leder pojkskocken i en vild rusning under spårljusen mot den gigantiska jordkällaren.

Det går tre dagar innan nunnorna bestämmer sig för att de törs kika ut igen. Då har redan plundrarna varit där. Halva flickhuset är intakt, resten är ruiner.
– Vi måste ta oss till missionen i Port Fengue, säger syster Miriam.
– Ja, men jag stannar här och reder upp vad som har hänt med armén. De stod under löfte att inte röra barnhemmet.

Barnen får vara kvar i jordkällaren medan systrarna förgäves söker kläder till dem som bara har pyjamas på sig. Så ställer syster Miriam en stor badbalja i jordkällaren, hänger upp ett skynke för att ge litet avskildhet och försöker skrubba barnen så rena som det går medan syster Clara sätter sig att förfärdiga en liten väska som syster Miriam kan ha under kläderna. Där stoppar hon in alla kontanter de har.

– Port Fengue, säger Angela, en liten flicka som just fyllt sju.
Hon säger det med nästan salig längtan. Till Port Fengue brukade de göra badutflykter på skolloven. Då chartrade de en buss. Nu får de börja med att gå och möjligen hoppas på bättre sedan.

Syster Clara känner sig olycklig och halv när barnen och syster Miriam lämnat henne, en sorglig trupp där de flesta bär lortiga flanellpyjamasar. Vad är det för vits att tala med armén? Barnhemmet är ändå försvunnet. Nog skulle hon göra bättre nytta bland barnen. Vad är det för idé att försöka ringa missionen? Telefonerna har inte fungerat på månader... Men militären har telefon! Hon snyggar till sig så gott hon kan och börjar vandra de sju kilometerna till arméhögkvarteret.

Syster Clara är fyrtiofem år och en person med myndighet. I fjorton år har hon förestått barnhemmet i Cinguaveprovinsen varav tre år under ett fasansfullt krig. Alla trick och idéer för att få tag på mat. Alla förhandlingar, med både militären och gerillan. Hon känner sig personligen skyldig och personligen kränkt nu när barnhemmet blivit ruiner. Vandringen ägnar hon åt kontemplation. Kärleken, tron och hoppet ska rädda dem. Hon ska inte brusa upp när hon kommer fram till arméchefen. Lugnt och sakligt ska hon lägga fram sitt ärende.

Arméchefen är inte där. Hon blir så förtvivlad att hon skäller ut hans närmaste man.
– Vi hade ett avtal! skriker hon avslutningsvis. Nu är mina små på väg till Port Fengue. Jag behöver veta var fronten går.
– Det var inte vi, säger officeren. Det måste ha varit gerillan.
– Sen när har gerillan flyg? Du, och du personligen, måste hjälpa mig att rädda mina barn!
– De kommer att korsa fronten om de är på väg till Port Fengue. Vi skulle kunna skjutsa dem...
– I arméfordon? Och dra på er gerillans eld? Ring till fader Maddox på missionen i Port Fengue och berätta hur de ska köra för att undvika att hamna mitt i striderna!

Det tar en eftermiddag. Nästan hela tiden sitter Syster Clara med hävande bröst och andas tungt, ansträngt. Staben i Port Fengue anmodas att hämta fader Maddox. Efter tre timmar kommer fader Maddox till telefonen och syster Clara förklarar.
– Hur många barn är det?
– Sextiofyra, säger hon.
Hans uppgivenhet i andra änden är alldeles tyst.
– Vår buss tar bara trettio. Men vi kan nog hitta en annan.
– De har inte hunnit långt. De gav sig av i förmiddags. Men fronten...
Officeren sträcker handen mot luren.
– Om ni åker fram till Anarvefloden och sedan svänger vänster före bron och så kör uppströms i trettiofem kilometer, kan ni ta er över bron vid Vedare och så köra via Jumne, Meneda och Bulano till stora vägen igen. Då bör ni kunna undvika att hamna i korseld.
Syster Clara tar tillbaka luren.
– Lovar ni, fader Maddox?
– Jag lovar, mitt barn. Men hur ska ni ta er hit, syster Clara? Vi behöver er för barnen.
– Jag fixar lift och åker ifatt syster Miriam och barnen, säger nunnan och tittar uppfordrande på officeren som nickar.

(Utmaning: skriv om att undsätta)

På Copa

Det här är vårt arbetsrum – Copacabana på Bergsunds strand i Stockholm. Surret och musiken får vi på köpet. Den högljudda kvinnan vars väninna ska åka till Varanasi filtreras ut, liksom den tokskrattande bruden vars sällskap mest ser ut att vilja gå hem. Det är jag med min lilla vita maskin, du med din stora svarta. Jag skriver små, små vita berättelser, du kör det tyngre artilleriet. Vi sitter så koncentrerat men avbrott är inte förbjudet. Vi pratar:
- tempusval
- perspektivval
- min gåtfulla texts gåtfulla kärna
- filmer med gåtor och olika tidsplan

Vi träffas inte för sällan och absolut inte för ofta. Min historia får mogna mellan gångerna. Jag har en som jag bara skriver med dig. Varje gång förbereder jag mig genom att klura litet mer på gåtan, för att ligga före mina huvudpersoner. Det är säkert fusk. På två timmar skriver jag högst en A4. Enkelt radavstånd. Det är säkert slött.

När vi blir rika ska vi köpa ett hus vid vattnet med ett gemensamt skrivarrum, kanske i en friggebod på tomten. Hunden ska få springa som han vill. Och vi ska skriva stort och smått, vitt och svart. Skriva för att vi hyser kärlek till det.

(Utmaning: skriv om att förbereda sig)

Tjugofem minuter

Fristående fortsättning på Hitta rytmen från den femte oktober.

Det svåraste är städningen. Tanken på den sätter avtryck i bröstet och magen, små larver som krälar i tarmarna, ett stort hål i bröstet. Alltså inte tänka, bara göra. Just do it. Han sätter pappas gamla mörkrumsklocka på tjugofem minuter och så gör han det. Tjugofem minuter? För att det är så kort tid att man nästan inte kan hitta en dag när det inte hinns med. Så kort tid att olusten inte får det totala övertaget. Och så lång tid att man hinner tillreda sig en stor mugg yogi-te. Yogi-te ska sjuda i tjugofem minuter.

Första dagen dammar han. Andra dagen med. Det blir litet tid över den andra dagen, då städar han i en hylla.

Tredje dagen dammsuger han och torkar golv. Han blir svettig men golven är det enda han behöver befatta sig med.

Fjärde dagen torkar han alla luckor i köket. Motståndet hinner inte ifatt honom när han vet att han bara behöver hålla på i tjugofem minuter.

Femte dagen stryker han. Sjätte dagen igen. Han fnissar åt sig själv när han plockar fram strykbrädan en gång till men är det tjugofem minuter som gäller, så är det.

Sjunde dagen städar han bokhyllan i hallen, och så vidare. När det behövs, går han tillbaka till damning och dammsugning.

”Tjugofem minuter” skriver han troget upp på sin lista varje dag och bockar av. Det måste in i rytmen. Och hans boplats blir riktigt trivsam. Och han behöver inte längre vara rädd för att det ska ringa på dörren. Han har blivit en vanlig människa med hjälp av tjugofem minuter om dagen. Och varje dag en mugg yogi-te.

(Utmaning: skriv om att städa)

Baddansen

Idag blir det för första och sista gången stor poesi. Läs på egen risk.

När Franseman ska bada, ja, då blir det en dans
Pappa kommer rusande med badhandduken hans
Och efter kommer mamma och syrran som en svans
Men längst där framme, uppretad, där ilar lille Frans

För Frans vill inte bada, då blir man alltför ren
Helst vill han va så lortig att hästar skräms i sken
Rena kläder är så styva, tvättad kropp luktar gemen
Nu är han en liten prick längst nere i allén

Varje gång när han ska bada sätter drevet igång
Frans hinner alltid undan och de tycker han är vrång
Men han får sig ett äventyr som varar kvällen lång
Fast slutar gör det alltid i badkarsgraven trång.

(Utmaning: skriv om en dans)

Osynlighetsparadoxen

Tryggheten: att vara okänd. Men att vara sedd attraherar. Ett dilemma utan lösning.

I det öppna är det trängsel men känns ändå ensamt, hårt. Det öppna lockar varmt. Man ska vara öppen, så jag är öppen. Sedan, genast, impulsen att fly. Jag gömmer mig för längre eller kortare tid. Men med åren har insikten kommit att det inte går att gömma sig. Man är som lilla Kerstin i Bullerbyn. Hon som gömde sig genom att ställa sig mitt på gårdsplanen, invid flaggstången, och hålla för ögonen.

(Utmaning: skriv om att gömma sig)

För litteraturen och naturen

Ibland är det svårt att läsa det som är framför ögonen. Jag sitter på den stoppade kökssoffan, ljus behändigt strilande över boksidan från fönstret bakom mig. De fysiska förutsättningarna är utomordentliga men jag stakar mig och finner mig läsa utan att registrera vad jag läser. Det är vår. Vi har kabbeleka på bordet. Fram och tillbaka i yttre synfältet går Benjamin. Han lagar mat. Det doftar vitlök och rosmarin. Han vill inte ha någon hjälp. Jag har frågat med bruten stämma. Han har kraxat ett nej. Tack. Det är vår första kväll i torpet. Att han släntrar här i köket med sysslorna, att jag sitter i denna relativa vardag – det är för intimt, nästan anstötligt. Jag vet att han tittar på mig. Han kan inte titta nog på mig. Sebastian måste ha noterat det, på alla cocktailpartyn och middagsbjudningar där, i den andra världen. Sebastian, som släppte iväg mig med ett. ”Ha det nu så riktigt mysigt!” Vi låtsas vår kultur, vår avkönade kultur. Vi gör det alla. Det är bara första kvällen och laddningen skjuter gnistrande blixtar. Åtminstone jag försöker inte låtsas om det. Men om jag skulle röra vid Benjamin, skulle jag få en stöt.

Det var han som kom på det. Vi är de enda i bekantskapskretsen som skriver. Varför inte ge sig iväg på en skrivarhelg tillsammans? Vi är de enda som gillar naturen också. Varför inte hans fasters torp i Västergötland? Det låter så rationellt, så tillrättalagt, så Alva Myrdalskt, nästan. Kliniskt, kyskt. Jag svarar som om jag fått en stencilerad lapp i handen. Riv av talongen, önskas vegetarisk mat, betala på postgiro... Jag säger inte ens att jag gärna skulle vilja. Det törs jag inte. Jag säger ”bra” och ”kreativitet”. Hjärtat dunkar. Jag är rädd. Jag kommer att smälta och försvinna.

Det är han som köpt vinet. Han ber mig välja mellan Allesverloren och Campolieti. Jag blir matt bara av att peka på den italienska flaskan. Han håller ju i den.

Sen är det gafflar och bestick. Jag finner mig peta lekfullt med gaffeln på hans näsa. Något skämt. Det finns fortfarande föremål emellan oss och vi talar, talar, hittar hem i varandras olikheter. Lär känna varandra, som det kommer att stå i sms-rapporten hem till Sebastian. Det är första gången vi är ensamma tillsammans.

Sen har vi inte besticken längre. Vi har diskborste och handduk, ställer prydligt, prydligt in i fasterns skåp. Samtalar allvarligt, som de som skriver plägar göra. Jag vill omsluta hans överläpp med mina läppar. Det pirrar till på ett särskilt ställe och jag vill. Jag vill.

Sen har vi varsin konjakskupa och en liten eld i öppna spisen. Vi talar tillkortakommanden, tillgångar, skam och skuld. Vi är trots allt västerlänningar som möts och jag pressar händerna runt glaset, väntar på att det ska brista...

Sen vaknar vi i utdragssoffan, som är min. Solen lyser. Han slår en bensax om mig, benämner mig sin fångst. Jag ålar ur hans grepp och grenslar honom, betvingar kraftfullt hans handleder. ”Nej,” säger jag, ”du är min.”

”Och Sebastian,” säger han framåt förmiddagen, när vi faktiskt sitter och skriver. ”Sebastian vet redan,” säger jag lugnt. ”Vi slog vad om hur lång tid det skulle ta.”

(Utmaning: skriv om en fångst)

Monologmani

Om man har litet status i gruppen kan man få vara pinsam. När jag var i tolv-trettonårsåldern insisterade jag på att om och om igen köra samma monolog så fort det var fråga om uppträdanden. Låt oss tro att de äldre ungdomarna tyckte jag var pinsam men vi var inskrivna i en snällhetskultur. De yngre tyckte nog att det var kul – så hade de inte heller sett numret så ofta.

Jag äntrar scenen utklädd till gammal gumma. Det är det enda jag kan klä ut mig till, tycker jag, för jag har glasögon. Den gamla gumman kan knappt göra sig förstådd, så otydligt pratar hon. Hon berättar – otydligt – om hur hon sökt hjälp hos alla möjliga experter men inte fått lindring. Så är det någon som föreslår att hon helt enkelt ska snyta sig. Hon får en stor tygnäsduk från publiken och medan hon snyter sig smugglar jag ut de tre sockerbitar jag har innanför underläppen i näsduken.
Jag sträcker på mig i all min längd och säger soligt och rent:
– Sen dess har jag talat bra!

Det var inte ens jag som hade hittat på monologen. Den hade gått i arv från någon äldre. Jag älskade att klä ut mig och att uppträda men det blev aldrig något annat än kopior av sketcher och monologer, vad jag minns. Från teve mest. Då var de kvalitetssäkrade. Man var tillräckligt sårbar på scenen utan att vara osäker på materialet. Man var rädd för att vara pinsam. Pinsam var man.

(Utmaning: skriv om att vara otydlig)

Att besöka Magnus

Vi känner inte Magnus så väl. Allt han bullar upp har han gjort själv. Hallongrottor. Porterstek. Sen får han oss att förstå att vi är viktigare än kakorna eller köttet. Så gör varje god värd eller värdinna men han menar det.

När vi kommer till Magnus vet jag inte vad som ska hända. Magnus är ensam. Det är inte synd om Magnus. Magnus är fri. Jag känner hans frihet fläkta mot din instängdhet, din orörlighet. Alltid när vi kommer till Magnus vill jag ha honom. Jag vill säga hej då till mitt tjugofem år gamla äktenskap med dig. Till äktenskapet, nota bene, inte till dig. Jag vill ha både Magnus och dig. Så naivt tänker jag och jag får längtans tårar i ögonen.

Han får oss att prata. Vi pratar med varandra när vi kommer till Magnus, om drömmar och kval, medan han sitter och myser, sticker in en replik nu och då. Mänsklig erfarenhet. Och så berättar vi för honom, vi låter som Piff och Puff. Det ska vara bara vi tre där och vi stannar flera timmar mer än brukligt, särskilt när vi är där på fika. Magnus öppnar ett rum som är större än rummet. Ett luftigt rum i vit segelduk. Ett rum som lättar ankar, seglar upp, ger utblick.

Det blir aldrig Magnus och jag. Han är för nöjd. Han är förnöjd. Just det som gör att han aldrig kan bli min är det som föder min längtan, den som inte är något eteriskt utan som gör mycket ont. Men när vi är hos Magnus återupprättas något mellan oss själva. Vi ser på varandra med tvättad blick och ömheten smyger sig in igen i våra tafatta beröringar.

– Han är så fin, säger du på vägen till tunnelbanan.
– Ja, han är fin.
– Vi måste träffa honom snart igen.

(Utmaning: skriv om att engagera)

Hitta rytmen

Nu är de där igen. ”Struktur är sååå viktigt för att få balans i tillvaron,” säger kuratorn. Hon säger det milt för hon vet att det är hans hatord. Struktur. Hon har fått honom medveten om sitt kaos, det är till och med så att han kan önska sig därifrån, men hennes scheman! Hennes röda och blå brickor! De hotar honom till livet. Så känns det. Hon räcker honom åter ett papper med stora rutor på. ”Du kan väl ta ett sånt här. Du behöver inte lägga schema, bara fylla i vad du har gjort och när. Så att vi får en överblick...” Det är utsträckt mellan dem. Han fattar det i ett tveksamt pincettgrepp, besluten att låta det glömmas bort. Vårdslöst pressar han ner den i ryggsäcken. ”Tack, då,” säger han. ”Då ses vi nästa vecka,” säger hon.

Han går och sparkar i löv och känner sig utsatt. Det strålar obehagligt ut från huvudet. Han har kommit till ett svårt läge. Han vet att han måste ändra på sig men han kan inte använda kuratorns metoder. Som vanligt, för att han är så egensinnig, måste han uppfinna hjulet på nytt.

Han vandrar längre än han behöver, tar inte tunnelbanan utan går hem. Det går på fyrtiofem minuter. Till fötternas puls kommer han på vad han behöver. Han behöver rytm, inte struktur. Det ena är dynamiskt, det andra är statiskt. Inför tanken på rytm kan han känna längtan. Innan han har börjat den mödosamma vägen dit vet han att det kommer att göra honom gott. För första gången på länge känner han sig sporrad.

”Jag struntade i schemat,” säger han allvarligt till kuratorn nästa gång. Hon ser besviken ut. ”Det var synd. Det skulle vara så värdefullt att få se hur det ser ut för dig, så att vi tillsammans kan se vad vi ska ändra på.” ”Vi vet att jag gör allting fel, förutom att jag går upp ur sängen i vettig tid,” säger han. ”Ja, och det är mycket värdefullt,” peppar kuratorn. Han berättar för henne trevande om sin upptäckt av rytmen. Att den väl kommer att leda till precis samma sak som om han arbetade med struktur men han behöver inte känna att han säljer sin själ och sitt hjärta. ”Jag inskriven i de där små rutorna – jag skulle dö!” Hon förstår inte. Hon förstår kanske litet grand. Men varför två ord skulle ha så vida skild betydelse? Nå, för honom har de det.

Efter tre år i hennes vård börjar han nu utvecklas exponentiellt. Han äter tre mål om dagen, somnar i vettig tid och får saker gjorda när de ska göras, gärna litet före för att han ska slippa stressen. Till och med hemmet lyckas han få ordning på genom att ta det i små etapper. En förtröstan och ett lugn finner han i sina korta, korta listor, en för varje dag. Han tar större plats. Kan röra sig fritt i sina rum, de upptrampade dikena mellan datorn och köket och sängen växer igen. Han törs ha överblick. Ingenting är längre övermäktigt. ”Du har verkligen fått struktur på saker och ting”, säger en kompis. Först vill han inte säga emot men så säger han som sanningen är: ”Nej, jag har fått en rytm.”

(Utmaning: skriv om att strukturera)

"Förspilld kvinnokraft"

Då fanns skönheten.
Varje kvinnas väg till skönhet:
alltid ett broderi eller en virkning.
Den lockande, nästan skamlösa brudkistan
att fylla med lakan, örngott och dukar.

Förlaga förstås. Mönster.
Hemslöjdskonsulenter och veckotidningar.
Men att få använda sina händer för skönheten,
många mödosamma timmar att njuta
av att skapa något komplicerat.

Pressa,
fålla minutiöst.
Beskåda sitt verk med viss
stolthet men ändå:
redan vara på väg mot nästa.

För den skapande finns bara nästa projekt.

(Utmaning: skriv om att åstadkomma något)

Vad ingen sett

Nu avbryts det vänliga samtalet i soffan och luften blir taggig. Det är Stefan och Marie, förstås. De håller inte med varandra om någonting. Den här gången har hon börjat prata om energier. Hon håller på med healing och alla tycker hon är litet mysko men vi umgås för att vi alltid har umgåtts, sedan vi gick på gymnasiet. Alla tycker hon är mysko men hon har någon sorts... klokhet. Och så är hon oftast himla rolig.
– Jag tror inte på nånting som jag inte kan se och ta på, säger Stefan kategoriskt.
Marie hänger på, förstås.
– Då föreslår jag att du ska sluta använda din mobil.
Hon gör en åtbörd mot hans älskade iPhone, som ligger på bordskanten. Han rycker den häftigt åt sig, håller den skyddande mot bröstet. Alla skrattar. Det luktar sårbarhet i luften.
– Och sluta lyssna på radio! fortsätter Marie. Radiovågor syns inte, vad jag vet.
Hon lutar sig bekvämt tillbaka och ser nöjd ut. Stefan muttrar att hon är ologisk.
– Du tror ju inte på dem! säger hon beskäftigt.

Vi andra bestämmer oss för att troppa av, gå in i köket. Det verkar som om Stefan och Marie knappt märker att de blir lämnade ensamma.
– De där två... säger Martin.
– Det är... vad heter det? Opposites attract, konstaterar Heather.
– Tror du? Tror du att de skulle kunna bli lyckliga tillsammans? frågar jag.
– Om båda skulle kunna slappna av, ja.
– Men de tycker ju så olika!
– Huvet är inte allt.

När alla andra har gått, gläntar jag på dörren till vardagsrummet.
– Men källan till radiovågor syns, hör jag Stefan säga. De sitter kvar i samma ställning, en orörd skål med chips mellan dem. Jag suckar leende och går upp och lägger mig.

Morgonen därpå har de dukat upp frukost ur mina förråd. Båda är tystare än de brukar. Det finns en sorts sprittande lugn i köket och jag ser att Stefan ler mjukt mot Marie när hon räcker honom ett rostbröd. Något har hänt, men vad? Vi utomstående får aldrig veta men det hände här, hos mig, i natt.

(Utmaning: skriv om något osynligt)

Musikens makt

– Är det din frikyrkliga uppväxt som spökar? frågar Keith retsamt och jag svarar, allvarligt men inte förtrytsamt:
– Jag misstänkte att du skulle tro det. Nej, det är inte religiöst. Det är...
– Ja, vad är det då?
Ännu retsammare.
– Låten har så speciell historia...
– ”Låten”? Och vad har ”låten” för historia? För mig är det bara härlig musik. Musik till vilken man kan...
– Jo, jag vet.
Jag är besvärad nu. Jag vill absolut inte framstå som bigott.
– Nå, vad har ”låten” för historia?
Jag tar sats:
– Den skrevs för den speciella Tenebraemässan och sjöngs bara vid två tillfällen om året på en enda plats i världen – i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Den sågs som så sakral att det var förbjudet att ha noter till den i över hundra år. Men det sägs att Mozart kom till Rom som tonåring och lyssnade till den EN gång och sen nedtecknade hela stycket ur minnet. Det var på onsdagen i påskveckan. Sen gick han till det andra tillfället den uppfördes, på långfredagen, och rättade några småsaker utifrån den lyssningen...
– Och varför kan man inte älska till den? För att den var så sakral eller för att Mozart gjorde en sådan bedrift? Vad fick han för straff, förresten?
– Inget. Han skulle ha uteslutits ur kyrkan enligt reglerna men påven bara gratulerade honom och hävde sen förbudet.
– Så?
– Så ingenting. Det bär mig emot att älska till den, bara.
– För att Mozart skrev ner den ur minnet?
– För att... Tjafsa inte. Det är väl inte kul om bara en vill?
– En vill vadå?
– Älska till den.
Han ler och kysser mig.
– Naturligtvis inte. Jag blir kåt, bara.
– Och jag blir hänförd men inte på det viset.
– OK; nu förstår jag.
– Så vi kan enas?
– Vi enas. Vi älskar inte mer till Allegris Miserere.
Han går till stereon, sätter på Mozarts rekviem och tittar förväntansfullt på mig...

(Utmaning: skriv om att enas)

Tystnaden

Någon måste ha baktalat M, för när hon kom till jobbet låg det ett sus av absolut tystnad över avdelningen och inga blickar vändes, fast hon hade sin nya lårkorta klänning på sig, ljusgrön med små rosa blommor, väldigt näpen men alltså osedd. Klumpen uppstod omedelbart i halsen men inga tårar kom i ögonen. Inga tårar än. Hon skruvade nonchalant ett par nya papper i maskinen och tog sig an utskriften av styrelseprotokollet. Det tog i allmänhet större delen av dagen. Hon visste inte hur det skulle kunna gå fortare. ”Är det det? Tycker de att jag är för långsam för att vara chefssekreterare?” Det började smärta i bröstet. Hon böjde sig framåt och tackade försynen för att hon hade ett eget kontor. ”Än så länge,” tänkte hon. De taggiga känslorna blev allt starkare och hon kände sig bestulen på sitt älskade jobb. ”Utan det vore jag bara en hemmafru i en kal och modern villa. Valiumknaprande, säkert,” tänkte hon, samtidigt som hon försökte koncentrera sig på att tolka styrelseledamöternas uttalanden från stenografiblocket. Strax före tiofikat fick hon synproblem. Skriften i blocket gick i dimmiga vågor för henne. Med lika delar lättnad och bävan lade hon undan det, slätade till klänningskjolen och gick ut i fikarummet, där samtalet tystnade. Nu kom det en klump i magen.
”Vad är det?”
Hennes röst klingade sällsamt i tystnaden. Till sin enastående förvåning fann hon sig modig nog att bita tjuren i de sura hornen, som svärfar brukade säga. Dubbel blev förvåningen när Ella-Stina visade mod nog att svara:
”Det var firmafest på LK336 i lördags.”
Nästan trumpet kom det ut.
M tog ett djupt andetag, varvid klumpar och smärtor i hals, bröst och mage trillade bort. Hon hävde upp ett hjärtligt skratt som bara var litet gällt.
”Och Sten vänstrade som vanligt!” sa hon uppsluppet.
”Ja...” sa Beatrice förläget.
”Nyheten nådde mig innan den nådde er. Nu till intressantare saker. Vem är ansvarig för att lämna in tipset den här veckan?”
Stoisk. Stark. Generös. Vidsynt. Och fruktansvärt ensam. Hon fick en komplimang i dörren ut från fikarummet. ”Vilken bedårande klänning du har,” sa Kristina. M kände äkta värme inombords. Hon hade sin smak, hon hade sitt älskade jobb. Nu skulle hon tampas med sitt besvärliga protokoll. Hon kunde redan ana huvudvärken som var på väg.

(Utmaning: skriv om att baktala)

Bichon havanais

Det äcklar mig hur de sover i samma säng. ”Mitt gullehjärta, min älskling” kuttrar hon, min enda dotter. ”Kom under täcket med mig!” Hennes ton är frånstötande. Det är frugans också. Hon kallar sig ”mormor”. Har en bild uppe på väggen, bredvid den av vår sonson. Min dotter säger till och med ”morfar” om mig till den lilla varelsen, som vad det verkar är både man och barn till henne. Gammelnuckan. Men då säger jag med arga rösten: ”Jag har aldrig haft ihop det med någon hynda” och hon blir tyst, stryker honom, i bitterhet eller skam vet inte jag, kanske båda, människan är sammansatt, men att min dotter – som till och med var med på älgjakten fyra gånger när hon var ung – skulle få ett sådant förhållande med ett litet djur, en liten onyttig knähund, det trodde inte jag. Det trodde inte jag. Jag älskar hundar, riktiga hundar, men den här kan jag knappt röra.

(Utmaning: skriv om ett surrogat)

Guru

”Dagar ska följa och tider...” Det finns böcker och det finns böcker och det finns böcker som den här, den som berör och som hon nästan lär sig utantill, vissa stycken, ibland lösryckta, utan sammanhang. ”Dagar ska följa och tider...”

Ett litet nätt klotband i turkos, någonstans mellan A6 och A5. Hon kan slå upp boken var som helst och finna ord som pekar bara på henne: ”... men större än varje dagdröm är stunden du har nu....” Hon tror det inte men hon vet att det är sant. För, som han säger på en annan sida: ”Kan du fullständigt bebo ditt nu, så expanderar det och du lever i rikedom.” Och jo, hon har snuddat vid det i sina mest stilla stunder. De hon är långt ifrån nu.

Hon tröstar sig med sin favorittext:
”so I have to be an artist.
I have to describe
the landscape of a truck
seen from below”

Inget författarnamn, ingen titel syns på pärmen men hon vet så väl vem som skrivit. Arne Odell. Med jämn och mjuk handstil har han skrivit en tänkebok för sig själv. Hon fick tag på den från hans nattduksbord när hans hustru Lisa tog henne med på husesyn i våras. Hon tror inte att hon är misstänkt och hon känner ingen skuld. En som har så många visa ord kan lätt skriva en ny bok. Han skulle förstå att hon behöver sin turkosa bok. Som hon sitter vid hans fötter när de träffas, demonstrativt, som Maria. Hon skulle inte ha något emot att olja in hans fötter med sitt hår. Hennes hjärta är hans. Han borde veta. Visst vet han. I sin vishet vet han. De hör ihop. Hustrun Lisa och maken Markus får ställa sig åt sidan. Så. Hans ord är till för henne.

(Utmaning: skriv om att följa)

Plocka skräp

Vi skulle plocka skräp i Stadsparken och i Kasttjärnsparken för att få pengar till vår skolresa. Alla var ute men bara några stycken hade sådana där pinnar med en spets på. Jag fick plocka för hand. Jag gick tillsammans med Mattias, som hade pinne. Jag tänkte på skräp och sa:
– För min farsa fanns inte skräp. Han tyckte att allt gick att använda igen eller göra något nytt av.
– Allt? sa Micke tvivlande.
– Allt. Det mesta. Mjölkpaket, krokig spik och... Ja, mjölkpaket och krokig spik, till exempel. Och vår trasiga teve skulle han göra en braskamin av. Det var bara det att han behövde tre likadana till.
– Men så dog han.
– Ja. Han dog när han bara hade fått tag på tre teveapparater. Och massor med spik och massor med mjölkkartonger. Och 58 skruvmejslar och tre slagborrmaskiner. Min mamma säger: ”Vad ska jag göra, ensam med ett dubbelgarage fullt med skräp?” Hon kan inte bygga braskaminer. För henne finns bara skräp.
– Du, då? Är du som din mamma eller som din pappa? frågade Micke.
Vi hade pratat om genetik tidigare i veckan.
– Äsch, jag är så liten. Det blir inte mycket skräp efter mig.
– Men du meckade med din kassettbandspelare som gick sönder.
– Ja, jag skulle göra en tvättvinda åt mamma men den var för klen.

Vi plockade på. Jag tänkte inte på skräp längre. Jag tänkte på starar. Det var den tiden, när de skulle flytta. Det fick mig att tänka på farsan igen men jag kunde inte säga någonting. Kunde väl inte gå och snacka om farsan hela tiden.

(Utmaning: skriv om skräp)