Musikens makt

– Är det din frikyrkliga uppväxt som spökar? frågar Keith retsamt och jag svarar, allvarligt men inte förtrytsamt:
– Jag misstänkte att du skulle tro det. Nej, det är inte religiöst. Det är...
– Ja, vad är det då?
Ännu retsammare.
– Låten har så speciell historia...
– ”Låten”? Och vad har ”låten” för historia? För mig är det bara härlig musik. Musik till vilken man kan...
– Jo, jag vet.
Jag är besvärad nu. Jag vill absolut inte framstå som bigott.
– Nå, vad har ”låten” för historia?
Jag tar sats:
– Den skrevs för den speciella Tenebraemässan och sjöngs bara vid två tillfällen om året på en enda plats i världen – i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Den sågs som så sakral att det var förbjudet att ha noter till den i över hundra år. Men det sägs att Mozart kom till Rom som tonåring och lyssnade till den EN gång och sen nedtecknade hela stycket ur minnet. Det var på onsdagen i påskveckan. Sen gick han till det andra tillfället den uppfördes, på långfredagen, och rättade några småsaker utifrån den lyssningen...
– Och varför kan man inte älska till den? För att den var så sakral eller för att Mozart gjorde en sådan bedrift? Vad fick han för straff, förresten?
– Inget. Han skulle ha uteslutits ur kyrkan enligt reglerna men påven bara gratulerade honom och hävde sen förbudet.
– Så?
– Så ingenting. Det bär mig emot att älska till den, bara.
– För att Mozart skrev ner den ur minnet?
– För att... Tjafsa inte. Det är väl inte kul om bara en vill?
– En vill vadå?
– Älska till den.
Han ler och kysser mig.
– Naturligtvis inte. Jag blir kåt, bara.
– Och jag blir hänförd men inte på det viset.
– OK; nu förstår jag.
– Så vi kan enas?
– Vi enas. Vi älskar inte mer till Allegris Miserere.
Han går till stereon, sätter på Mozarts rekviem och tittar förväntansfullt på mig...

(Utmaning: skriv om att enas)