Alla är vitklädda och talar med sänkta röster. ”Här ska du få vila,” säger en. Jag visas till ett rum med en säng som ser ut som ett dinosaurieskelett i gnistrande metall. Inte en tavla, ingen sak, bara sängen och ett sängbord. Metallen lyser i ögonen. ”Jaha, vila” tänker jag och kravlar lydigt upp i sängen. ”Säg bara till om det är något,” säger någon och de lämnar mig efter att ha stått som en grupp keruber i dörröppningen.
Vila är det enda jag har gjort den senaste tiden. Inte orkat ur sängen, utom för att skaffa tabletterna. Det gjorde jag på fredagen. Idag, säger de, är det onsdag. Jag är för omtöcknad för att räkna men fyra-fem dygn har jag sovit. Sovit och kräkts. Jag vaknade till en låg grad av medvetande vid de första kräkningarna, hann bittert konstatera att jag hade misslyckats. Sen sov jag igen. Jag kom så nära den stora vilan som man kan komma. Det räcker inte. Jag måste verka pigg och glad och ta mig ut härifrån igen och sen ska jag använda någon mer definitiv metod. Jag är besluten. Jag tänker få vila ut från det som tröttar mig.
(Utmaning: skriv om att vila)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra.
SvaraRaderaBerör mig starkt. Keruberna, stålskelettet. Erbjudan om vila.
SvaraRaderaUsch! Den berör mig i allra högsta grad. Min systers pojkvän hängde sig för några månader sedan, och hade tagit tabletter och sprit.
SvaraRaderaBrrr
Fick rysningar när jag läste denna, den berörde mig riktigt starkt!
SvaraRaderaBerör verkligen. Bra.
SvaraRaderaSvart!
SvaraRaderaStarkt och inlevelsefullt.
SvaraRaderaJag tycker dock att sista meningen känns lite tafatt för att vara Marmoria. Behövs den?
Blev också starkt berörd.
SvaraRaderaBra skrivet!
Din text glänser, gnistrar, i svart. En bedrift!!
SvaraRadera