Tjugofem minuter

Fristående fortsättning på Hitta rytmen från den femte oktober.

Det svåraste är städningen. Tanken på den sätter avtryck i bröstet och magen, små larver som krälar i tarmarna, ett stort hål i bröstet. Alltså inte tänka, bara göra. Just do it. Han sätter pappas gamla mörkrumsklocka på tjugofem minuter och så gör han det. Tjugofem minuter? För att det är så kort tid att man nästan inte kan hitta en dag när det inte hinns med. Så kort tid att olusten inte får det totala övertaget. Och så lång tid att man hinner tillreda sig en stor mugg yogi-te. Yogi-te ska sjuda i tjugofem minuter.

Första dagen dammar han. Andra dagen med. Det blir litet tid över den andra dagen, då städar han i en hylla.

Tredje dagen dammsuger han och torkar golv. Han blir svettig men golven är det enda han behöver befatta sig med.

Fjärde dagen torkar han alla luckor i köket. Motståndet hinner inte ifatt honom när han vet att han bara behöver hålla på i tjugofem minuter.

Femte dagen stryker han. Sjätte dagen igen. Han fnissar åt sig själv när han plockar fram strykbrädan en gång till men är det tjugofem minuter som gäller, så är det.

Sjunde dagen städar han bokhyllan i hallen, och så vidare. När det behövs, går han tillbaka till damning och dammsugning.

”Tjugofem minuter” skriver han troget upp på sin lista varje dag och bockar av. Det måste in i rytmen. Och hans boplats blir riktigt trivsam. Och han behöver inte längre vara rädd för att det ska ringa på dörren. Han har blivit en vanlig människa med hjälp av tjugofem minuter om dagen. Och varje dag en mugg yogi-te.

(Utmaning: skriv om att städa)