Sport à la Hein

Jag gillar inte sport, med ett undantag.

När jag gick i gymnasiet var det bara en sak de kunde få mig att göra på 'gymnastiken', som det hette då. Inga lagsporter. Ingen redskapsgymnastik. Ingen skridskoåkning. Jag tog mig friheten att springa varje gymnastiklektion, om det inte var för djup snö. Då blev det skidor. Det var lätt och enkelt och jag gjorde det med glädje. Allt annat inom 'gymnastikens' ram var djupt obehagligt. Det gjorde springandet och skidåkningen ännu härligare.

På grundskolan hade jag mardrömmar inför varje gymnastiklektion ända tills högstadiet kom och mensen uppfanns. Jag hade mens varenda lektion.

Som vuxen försökte jag börja spela tennis, bara för att finna mig bli relegerad av min tenniscoach. Han var en mycket nervig kille som inte klarade av att jag var urusel oftast men ibland riktigt bra. Jag sprang i stället när han hade sagt nej tack till mig. Kände lättheten och berusningen igen.

Springa kan jag. Men jag gör det inte. Och om jag gör det gör jag det inte som sport. Nej, jag säger som Piet Hein skrev mitt under den danska ockupationen i en av sina Gruk: ”Jeg dyrker en sport som jeg traener i tit: jeg ǿver mig i at gå ude af trit”. För Hein blev det en enkelbiljett till Sverige så länge kriget varade på grund av den och andra liknande Gruk. För mig är den numera mest en uppmaning att gå i min egen takt, möta där jag är och inte där jag förväntas vara. Det är en bra sport. Inte helt skadefri men allsidig och kan utövas på alla underlag.

(Utmaning: skriv om en udda sport)