Sagan om mannen som smidde hopp

Men i ett annat land, i en tid som bara överlappar vår, satt en man och smidde hopp. Det var krig och nöd och han smidde hoppet i form av ett kärl, en vid skål, som klingade mäktigt när man slog på dess sida. En främling kom fram till honom och han frågade förstås: ”Vad smider du, min vän?”, ty det plägar främlingar fråga som kommer fram till smeder. Och smeden sade: ”Jag smider mig ett hopp.”
”Vad är då ditt hopp?” frågade främlingen.
”Mitt hopp är ett kärl för mina drömmar,” svarade mannen.
”Och vad är dina drömmar?”
”Jag drömmer om att min son inte ska behöva gå ut i krig.”
Främlingen slog tankfullt på skålen så att det klingade.
”Det är en välsmidd skål,” sa han och mannen som smitt skålen hörde att det stod ett ”men” och väntade.
”Men..,” sa alltså smeden hjälpsamt.
”Men hopp är farligt!” utbrast främlingen.
”Vad menar du? Hopp är det enda vi har,” sa smeden förskräckt.
”Hopp lurar oss att leva i framtiden,” sa främlingen milt.
”Och?”
”Nuet är allt vi har.”

Och främlingen gick sin väg, som främlingar har för sed, men mannen blev sittande i dystra tankar. Och när han suttit så en stund, tog han sitt barn i handen och gick till andra sidan av byn, där moreofolkets barn lekte. ”Får min son leka med er en stund,” sa han stapplande på moreo. Så satt han själv och vakade medan barnen lekte. Varje dag som följde tog han fler och fler saunitebarn med sig till moreolekplatsen och följde noga deras lek. Han bjöd in barn, både moreo och saunite, till smedjan och lät dem lära sitt yrke tillsammans. När Emma, som var mor till ett av moreobarnen, blev krigsänka, var han den förste att komma med blommor till henne. Den gången blev han nästan stenad, för det var armén, som kontrollerades av saunite, som hade dödat moreomannen. Och han blev nästan stenad när han kom tillbaka till sin egen gård, för att han utförde de rituella sorgetvagningarna för en moreo. Åren gick och smedens by blev en fredens by, där moreo och saunite tjattrade och arbetade tillsammans. En dag i smedjan hittade den unge moreoman, som drev smedjan tillsammans med smedens son, en stor och gedigen skål i ett hörn. Han råkade stöta till den så att dess klang genljöd vida omkring. ”Vad är detta för ett kärl?” frågade han sin kompanjon. ”Jag vet inte men det måste ha varit far som smidde det,” svarade han. ”Låt oss ha den som en varningsklocka och klinga i den varje gång någon vill störa friden i vår by,” sa moreomannen. ”Arméns värvare kommer ju ibland och någon gång händer det att det blir det bråk.”

Så timmermannen snidade en ställning för skålen på allmänningen mitt i byn men barnen tyckte att det var så roligt att klinga i skålen, att dess ljud bars fram av vinden varje dag. I stället för att tala varning, blev det ett tecken på att lust och lek och glädje ännu fanns i byn. Och mannen som smitt skålen låg i sin säng och väntade på döden och log tandlöst för sig själv var gång skålen klingade. Han tänkte på främlingen, som han väl aldrig helt hade förstått, och den förvandling han åvägabringat i byn.

(Utmaning: skriv om att hoppas)